Han efterlyser en vanmaktsutredning, som kan klarlägga om och hur den traditionella centralmakten har sönderdelats, uppgivits eller helt enkelt försvunnit.

Som statsvetare nickar man givetvis gillande till sådana förslag. Tillåt mig att skicka med en hypotes till den kommande utredningen: En del av vanmakten beror på att politiker de senaste åren i uppmärksammade frågor lämnat över ansvar till juridiken.

Länge försvarades den generösa migrationspolitiken med att Sverige var bundet av internationella avtal och förordningar. Vi hade inget val, trots att andra länder ostraffat bröt mot dem. På samma sätt var medicinsk åldersbestämning av flyktingar alltför rättsosäkert, och därför omöjligt. Samtidigt visade en rad uppmärksammade domar där misstänkta våldtäktsmän bland annat friades för att de kanske, eventuellt, möjligtvis kunde ha våldtagit i sömnen att rättsväsendet ibland kan ge utslag som ligger långt ifrån den allmänna uppfattningen om rättvisa.

Likväl gick det plötsligt att ändra regler så att antalet asylsökande minskade kraftigt, och medicinska åldersbestämningar fick en mycket större roll. När allt kommer omkring trumfar ändå politiken juridiken; politikerna bestämmer lagar och regler, och internationella konventioners kraft är beroende av att de följs av ett flertal. Men politikerna, framförallt regeringen, var länge obenägna att ta ansvar för utvecklingen, och är det i viss mån fortfarande. Gränskontrollerna förlängs några månader i taget och presenteras ena dagen som ett sätt att ta kontroll, och andra dagen bara som ett nödvändigt ont.

Troligen härrör denna ambivalens från ett problem som de flesta svenska partier brottas med, allra tydligast Socialdemokraterna – är den svenska välfärdsstaten förenlig med stor migration? Frågan är i sin tur en avspegling av det mer generella problemet att det är svårt att förena en jämlikhetsideologi med det faktum att Sverige som land tillhör den globala överklassen.

Resultatet blir i nuläget mest dåligt samvete och en känsla av otillräcklighet. Det är inte hållbart, varken elektoralt eller mentalt. Partierna behöver leverera en berättelse i vilken nödvändiga avvägningar inte enbart ursäktas, utan rättfärdigas moraliskt. Utan en sådan kommer det inte gå att staka ut en riktning för hur Sverige ska förhålla sig till global migration och ojämlikhet de kommande decennierna, och då vågar man inte heller ta ansvar för de politiska beslut som krävs.

Vanmakten som kommer av riktningslösheten kan i värsta fall få utlopp i missnöjesröster på auktoritära populister, som helt enkel lovar att allt ska bli som förr. Gör Amerika stort igen, lovade Trump, och tillade att ”I alone can solve”. Men när han slår ifrån sig all kritik som falska nyheter och förtal visar han att han inte är intresserad av ansvar, bara makt.

Nog borde högsta prioritet vara att det offentliga ska fokusera på sina ”kärnuppgifter” såsom nationell säkerhet, kontroll över territoriet och upprätthållande av den allmänna ordningen. Utan ett starkt försvar kringskärs den svenska handlingsfriheten på den internationella scenen, och vi utlämnas än mer till mäktiga grannars godtycke; en uppenbar källa till vanmakt. Samtidigt kan kommande decenniers stora samhällsomvälvningar – accelererande klimatförändringar, jobbdödande automatisering, antibiotikaresistens för att ta några exempel – komma att kräva statliga interventioner som går långt utöver de traditionella kärnuppgifterna. Det räcker inte att retirera.

Det förra riksdagsvalet kännetecknades av att i praktiken alla partier förlorade, förutom Sverigedemokraterna. Så länge så få politiker är villiga att verkligen ta ansvar för en framåtsyftande politisk riktning finns inget som talar för att det kommer att gå annorlunda den här gången.

Anders Sundell Fil dr i statskunskap vid Göteborgs universitet