Lunchen är avverkad på en kvart. Det räcker för att avgöra om jag vill fortsätta läsa, eller om jag ska tacka för sällskapet och pula in boken i hyllan igen när jag går ut med disken i köket.

Det är en läsning helt befriad från plikter och tvång. Vissa gamla favoriter läppjar jag på under den där kvarten och konstaterar att de stått sig. Andra har åldrats illa. Det är omtumlande att upptäcka hur läsupplevelser kan skifta över tid, och hur korta tidsrymder det handlar om; hur en bok som känts sövande tråkig i januari kan framstå som en hypnotisk bladvändare i juni. Det är som om det finns ett givet koncipieringsögonblick mellan texten och läsaren.

Under en lunchläsning drar jag ut Stig Dagermans Tysk höst ur hyllan, den legendariska reportagesamlingen från hans resa genom det sönderbombade Tyskland under hösten 1946. Jag har läst de flesta av hans böcker, men Tysk höst har aldrig tillhört favoriterna. Men jag har haft en molande känsla av att jag hade ”fel” och borde ge den en ny chans.

Det var ett djärvt projekt. Tyskland hade störtat Europa i fördärvet. Koncentrationslägrens ohyggligheter hade kablats ut över världen. Att då luffa omkring i ruinerna och rapportera om tyskarnas misär, tuberkulos och prostitution var en präktig stämningsförstörare i segeryran.

Mycket känns unket. Ändlösa resonemang om bortglömda valkampanjer. Flagellerande reflektioner om den varma maten som väntar på hotellet. Men Dagerman har blicken för de där detaljerna som både är plågsamma och egendomligt poetiska. På en perrong i Essen gör han sällskap med personal från Röda korset som ska dela ut torrmjölk till barnen. Inne i en tågvagn sitter en chockskadad, rullstolsbunden flicka, och ”uniformen som skymtar förbi måste väcka något plågsamt minne i henne, för med ens skriker hon till, ett ohyggligt gällt skrik, som plötsligt spricker, och flickan börjar gnälla som en hund. […] Någon lyfter ner den hysteriska flickans rullstol och börjar snurra den runt på perrongen. Runt, runt i regnet och leran.”

”Det är en läsning helt befriad från plikter och tvång.”

Han är förstås medveten om att han sitter på en saftig story. Att han bevittnar saker som kommer att få Expressens blåögda, renskrubbade läsare att sätta kvällskaffet i halsen. Så hur förstämd han än är som privatperson gissar jag att han i sin yrkesroll är ganska nöjd. Vilket i sin tur – återigen en gissning – ger upphov till svåra skuldkänslor.

Efter hand börjar jag få associationer till en viss sorts unga män jag har mött genom åren, under resor till konflikthärdar som Nicaragua, Balkan, Israel. De är tillresta från världens alla hörn, har diffusa yrkesidentiteter och seniga underarmar och påträffas ofta i hängmattor på vandrarhem, där de lägger ut texten om konfliktens komplikationer och kontrahenter. Och det finns en lystenhet hos de här killarna som vittnar om att de livnär sig på lidande; att det ger dem en plattform att pösa på. För att inte tala om alla raggningsmöjligheter.

Associationen är förstås orättvis. Men den snuddar vid det eviga dilemmat om hur man förhåller sig till ett lidande man möter som tillfällig besökare, och kan lämna när man vill.

Som skönlitterär författare kan man fantisera fram ohyggligheter som drabbar påhittade gestalter, jag har själv gjort det många gånger och mest känt den kyliga tillfredsställelsen hos den gode hantverkaren: där fick jag verkligen till det.

Men att skriva om riktiga människor och riktiga lidanden är en annan sak.

I förordet till Stig Dagermans Bränt barn knyter P O Enquist an till Tysk höst, som sägs ha inneburit en brytpunkt i Dagermans korta författarskap: ”Den teoretiska fyrtiotalsångesten prövades mot verklighet. […] Han såg ett tillstånd av apati, förtvivlan och skuld, inte som uttryck för intellektuella överväganden utan – ja, som bara var verklighet. En tjugotreårig ung författare lyftes från den svenska fyrtiotalismens frågeställningar kring existentiell ångest, skuld och ansvar till en verklighet där människor svalt och dog i ruinerna, och knappast orkade ställa sig ångestfyllda frågor om livets mening. Eller om skulden.”

Och jag erinrar mig egna utflykter från fiktionen – reportage, biografier – där jag alldeles för sent insett att det fanns en anledning till att jag en gång sökte mig till hittepåandet: att det fanns något i verkligheten som jag inte bemästrade, och därför behövde göra om den, lägga den under mig, sätta betsel och grimma på den. Men när den skönlitterära författaren ålägger sig att skriva om riktiga människor, med riktiga namn och ansikten upptäcker han att rollerna kastats om. Att verkligheten nu satt betsel och grimma på honom, och att han inte kan ta sig loss.

Ny lunch imorgon. Moa Martinson eller Ed McBain? Allt kan hända.