Vad händer med de goda lärarna?
De smarta människorna är noga med att påpeka att Massive Open Online Course (MOOC) är något annat än vanliga kurser över nätet (med chatrum för seminarier). MOOC tillåter vilken lärare som helst, var som helst, att plocka vilka kurser som helst från världens bästa universitet: innehåll, verktyg, metoder. Läraren kan blanda vanlig inlärning med seminarier och det elektroniska utbudet efter eget tycke, och skapa vad de smarta människorna döpt till hybridkurser. Online kan studenten möta tiotusentals kursare från hela världen, som tillsammans utan att anstränga sig utvecklar kursen för kommande årskullar, eftersom programmet hela tiden letar efter korrelationer mellan verktyg, metoder och resultat. Plattformarnas program utnyttjar de senaste rönen inom kognitionsforskning och teknologi för att individualisera och anpassa undervisningen på ett dynamiskt sätt, i takt med att studenten utvecklas. Ju längre inlärningsprocessen pågår, desto mer fininställs undervisningen för att utnyttja den enskilde studentens särskilda styrkor och svagheter.
En MIT-kurs i datalogi levererad gratis till en utblottad tonåring på landsbygden i ett u-land, som frigör dennes inneboende potentialitet — det är något annat än Twitterstormar, porrsurfning, nätprenumerationer på strumpor och The Guardians kommentarsfält. Det är internet för vuxna. Så ser de smarta människorna sin världsbild bekräftas i det kanske mest konkreta exemplet på vad internet hela tiden lovat, men haft så svårt att leverera: en ny global demokrati och ett nytt sätt att tänka. Äntligen.
Också siffrorna är lovande. De stora universiteten satsar hundratals miljoner kronor ur egna kassor; externa finansiärer öppnar plånboken; politikerna lovar ekonomiskt stöd, men framför allt MOOC-krav på offentliga skolor. Antalet kurser har växt med flera hundra procent sedan 2011, antalet inskrivna studenter gått från tjogtals per kurs till i somliga fall flera tusen, sammanlagt finns det redan många miljoner MOOC-studenter och kostnaden per student rasar — det är en tidsfråga innan MOOC blommar ut till ett pedagogiskt Napster, Facebook och Skype, allt på en gång.
Universitetslärare förbluffas av utvecklingen. ”När jag föreläste”, berättade en entusiastisk lärare vid Princeton, ”brukar jag få några få inträngande frågor. Nu, bara några timmar efter att jag lagt ut online-versionen, vaknar forumet till liv med hundratals kommentarer och frågor. Några dagar senare finns det tusentals.”
Det låter ju jättebra.
En Stanfordlärare: ”Jag undervisar normalt 400 studenter.” Nu hade han fått 100 000 studenter till sin gamla kurs. ”Om jag skulle nå så många studenter tidigare hade jag tvingats ge min vanliga kurs i 250 år.”
Underbart.
Thomas Friedman på New York Times gav uttryck för vad många kände:
”Gud vet att det finns många dåliga nyheter i världen i dag […] men det händer en stor sak som gör mig otroligt hoppfull inför framtiden, och det är den gryende revolutionen inom global högre online-utbildning. […] Inget har större potential att frigöra en miljard fler hjärnor […] inget har större potential att lära oss tänka på högre utbildning på ett nytt sätt.”
Kanske är det precis så radikalt och omvälvande. Kanske inte. Man vet vad man har, men inte vad man får. Jag syftar inte på de negativa resultat som redan hopats: att långt färre studenter avslutar MOOC jämfört med traditionella kurser med lärare i samma rum som studenterna. Eller att MOOC-studenter tenderar få sämre betyg än studenter på traditionella kurser. Det kvittar att skolor med egen erfarenhet av MOOC nu typiskt beslutar att satsa mindre pengar på sådana projekt, och i vissa fall upphör med dem, eller att den förväntade strömmen av frilansande programutvecklare nästan helt uteblivit. Den hetsiga debatten mellan, å ena sidan, utvecklare av MOOC, å andra sidan universiteten, om vad som krävs för att MOOC-studenter ska kunna tillgodoräkna sig sina kurser i form av poäng och examen, den är ointressant, en teknisk övning för administratörer. Visst, om innehåll, verktyg och metoder kommer från tio olika platser och kursen hålls ihop av fem olika lärare med lön från tre olika universitet – vem ska då skriva på betygen? Vem ska sätta betygen? Problematiskt, såklart, men allt det där kommer att finna sina former.
”Vi är bara fem eller tio procent på väg”, lugnar mycket riktigt dr David Stavens, medgrundare till MOOC-plattformen Udacity. Förutom att smarta människor alltid ska sätta siffror på allting (förstår de inte att bara för att ett tal är exakt betyder det inte att man gör verkligheten exakt genom att fästa en siffra vid den?) har han givetvis rätt i sitt påpekande. MOOC är i sin linda. Varje problem som inte är essentiellt kommer att lösas och om historien lär oss något kommer lösningen att hittas fortare än vi kan ana.
Ändå önskar jag att alla inblandade hällde grus i maskineriet, satte käppar i hjulen, drog åt handbromsen och alla andra möjliga metaforer för att få utvecklingen att gå mycket, mycket långsamt. Jag är en smula orolig för vad MOOC kommer att innebära. Man vet vad man har, men inte vad man får. Det är ett av de bästa och mest underskattade argumenten mot förändring.
Vad kommer MOOC att göra med universiteten? Redan är toppuniversiteten livrädda för vad som tycks vara en livsfarlig utveckling, att MOOC eliminerar deras exklusivitet. Vad betyder det i sådana fall? Ingen vet, men vi vet att elituniversiteten skapat kulturer som i lyckliga ögonblick formligen myllrar av inspiration, konkurrens och kreativitet. Med MOOC, var ska genierna mötas? Med MOOC, var finner vi förebilderna?
Och hur ska MIT och Stanford få pengar i morgon, till sina svindyra elitutbildningar och forskningsprojekt, när hundra tusen kurser konkurrerar om utrymmet, och stjärnuniversitetens traditionella och uppenbara och livsavgörande konkurrensfördelar eliminerats. Erbjuder MOOC tegelbyggnader med murgröna och gräsmattor där studenterna kan ligga klungvis och läsa poesi eller dricka vin eller spela kort? The Economist skriver: ”Universitet med varumärken som i en del fall tagit sekler att bygga tvingas kontemplera möjligheten att […] deras affärsmodell hastigt görs obsolet.”
Make no mistake. ”Deras affärsmodell görs obsolet” betyder ”de försvinner”. Samma hot gäller majoriteten av högskolor och universitet. I Understanding the MOOC Trend skriver Oregon States Education Advisory Board:
”För den stora majoriteten universitet, som saknar globala varumärken och stiftelser som innehåller miljarder dollar, har MOOC:s potential att bli störmoment. Hotet är att studenter väljer gratis MOOC:s istället för att betala för undervisning […] Om arbetsgivarna värderar MOOC-intyg lika högt som poäng från traditionella program kommer studenterna att välja den billigaste varianten.”
Ja, kanske. Det är inte lätt att veta. Man vet vad man har, inte vad man får.
Eliminerar MOOC elitismen? Universitet ska sortera ut eliten från resten och sedan anpassa sig efter eliten. (Om man ska peka på ett enskilt problem som ligger till grund för exempelvis de svenska universitetens kris så är det att de anpassar sig efter medelmåttor eller sämre.) Historiskt sett har problemet med elitismen varit att universiteten i bästa fall sorterat eliten ur ett så begränsat urval – de rika och på andra sätt privilegierade – i sämsta fall att de inte ens brytt sig om att hitta en elit, utan haft dörrarna på vid gavel för vem som helst med pengar på banken eller ett mäktigt kontaktnät. Det perfekta universitetet sorterar eliten ur hela befolkningen, rättvist och effektivt.
MOOC sorterar inte. Varje enskild student är endast en enskild informationsbit för programmet, och ingen bryr sig om personen som är studenten – glad eller ledsen, håll ut eller lägg av, spetsa eller kugga, vem bryr sig? Programmet anpassar sig. Utbildningsorganisationerna säger att man kommer att anställa människor som ska fungera som resurser för MOOC-studenter, att vara där när de behöver hjälp, att söka upp dem som behöver stöd. Visst, så blir det säkert. Det kommer nog att fungera.
I varje led, från styrelserummen för toppuniversiteten, via prestigekurserna ner till grundkurserna, genom lärarna till studenterna, sammanvävt med plattformar och program, affärsmodeller och systemutvecklare, innebär MOOC en darwinistisk process där den svagaste slås ut, där överlevnadsvärdet kommer att strömlinjeforma utbildningar och tillverka samma sorts smarta människor av allt från fattiga studenter på u-ländernas landsbygd till miljonärsstudenterna i Silicon Valley. Antagligen. Ingen vet. I våras undertecknade lärare och forskare på filosofiska institutionen vid San José State ett protestbrev: ”Tanken på att exakt samma kurs i social rättvisa ska ges på olika filosofiska institutioner runt om i landet är direkt skrämmande.”
Kanske gäller det runt om i världen? Det är svårt att förutsäga. Man vet vad man har, inte vad man får.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Om MOOC utvecklas genom en evolutionär process – och ärligt talat, det är svårt att se hur det skulle kunna bli på något annat sätt, parallellerna med mediernas utveckling är uppenbara– då kommer det med närmast logisk obönhörlighet att tvinga fram en pedagogisk metod som helt bygger på behavioristiska mekanismer. Vi vet att det är en metod som fungerar utmärkt för att lära hundar sitta eller för den delen lära ungdomar att klara av körkortsprovet – enkla ja-och-nej-svar, inlärning av fakta, inget anspråk på högre, kognitiva fakulteter. Vi vet också att behaviorismen är impotent för kreativa lösningar, konstnärliga uttryck, avvikelser från det etablerade, och att den började betraktas som ett obsolet pedagogiskt synsätt för ett halvt sekel sedan. Är detta pedagogiken som MOOC ger uttryck för mellan 1:orna och 0:orna? För självklart uttrycker MOOC en pedagogisk filosofi bortom program och plattformar. Är det en pedagogik som vi vill ha?
Men MOOC kommer väl i varje fall att lyfta u-länderna till konkurrenskraftig nivå genom att erbjuda deras fattiga och isolerade befolkning samma undervisning som de bästa studenterna vid de bästa universiteten? Om detta skriver den merittyngda Nancy Birdsall, som grundat och leder Center for Global Development i Washington:
”Att påstå att det [MOOC:s] är ett alternativ till konventionell universitetsutbildning tar i själva verket bort pressen på regeringar som Sydafrikas att utveckla sina egna, inhemska lösningar för att ge tillgång till högre utbildning.”
Så kan det förstås vara. Det är svårt att på förhand veta vad det innebär för studenterna eller för dessa samhällen. Goda intentioner får ibland negativa konsekvenser som ingen tänkte på. Som entusiasmen dolde. Men det visar sig väl.
Keith Devlin är matematiker och lärare vid Stanford (och känd som The Math Guy i NPR:s Weekend Edition). Han påstår att MOOC-utbildning kommer att innebära, ”en stor anpassning i attityder. De flesta av oss som gjort utbildning till vårt yrke har gjort det för att vi bryr oss om individen. Vi älskar att interagera med våra studenter. […] Men med MOOC åker allt det ut genom fönstret.”
Vad händer med den goda läraren? Den som lever får se. Svårt att veta i förväg.
Roland Poirier Martinsson är doktor i teoretisk filosofi.
Redaktör på Timbro.