Formatet denna gång är porträtt av sex 1900-talsledare – Konrad Adenauer, Charles de Gaulle, Richard Nixon, Anwar Sadat, Lee Kuan Yew och Margaret Thatcher. Kissinger förklarar urvalet med att dessa ledare utifrån de förutsättningar som gällde för deras respektive länder lyfte dem från besvärliga – ibland rentav farliga – utgångslägen, och i den processen även bidrog till den stabila efterkrigsordningen. Kissinger kände dem alla personligen efter många års utbyte och samarbete. Den han kände allra bäst var förstås Richard Nixon, vars utrikespolitik han i högsta grad var medskapare till.

På en nivå är de utförliga porträtten helt enkelt en historieskrivning över re­spektive ledare. De ger en genomgång av några centrala skeenden under efterkrigstiden, från infallsvinklar som naturligtvis är Kissingers egna, och därmed selektiva.

På en annan nivå är porträtten bärare av bokens egentliga röda tråd, vilken knappast kommer som en överraskning för den som är bekant med Kissingers tankevärld: stabilitet och fred mellan stater kan aldrig tas för given utan måste hela tiden skapas och underhållas, med maktbalans som nödvändig grundplatta. Endast så kan fred upprätthållas i en värld vars naturliga grundtillstånd inte är ordning, utan konflikter och i värs­ta fall kaos. ”Historien är en obönhörlig uppdragsgivare.”

Stabilitet och fred mellan stater kan aldrig tas för given utan måste hela tiden skapas och underhållas, med maktbalans som nödvändig grundplatta. Endast så kan fred upprätthållas.

Och just vägen till en bättre framtid var vad de porträtterade ledarna gav sina länder, säger Kissinger. De bar dem ända fram till det möjligas gräns. De balanserade vision med statsmannaskap och försiktighet, och även om de nästan alltid var tvungna att ta hänsyn till det kortsiktiga och taktiska, var det inte där, utan i de långsiktiga målen, som deras primära intresse låg. I övergångsskeden och perioder med förhöjd fara är passivitet och status quo oftast den mest riskabla vägen, kommenterar Kissinger. De sex ledarna var aldrig rädda för att utmana gällande sanningar och visade extraordinärt mod i vägvalet mellan komplexa alternativ. De höll kursen i motvind.

”Vem tror ni förlorade kriget?” frågade Konrad Adenauer 1949 sina socialdemokratiska huvudmotståndare i Förbundsrepublikens parlament när dessa efter krigsslutet kritiserade honom för alltför stor följsamhet mot USA och övriga västmakter. Adenauers strategi gick ut på att återvinna Tysklands legitimitet och värdighet genom botgöring. Han tog, skriver Kissinger, Tyskland från dess kanske lägsta punkt i historien, till ett land som var solitt förankrat i både den europeiska integrationen och den transatlantiska allian­sen. Det förutsatte att Tyskland övergav sin tidigare strävan efter europeisk hegemoni, sin absolutism, och inte valde ”självömkande neutralism”. Adenauer tvekade aldrig. Tyskland måste förankras i ett större sammanhang, och det sammanhanget kunde bara vara det demokratiska väst. Hans strategi vilade bland annat på västalliansens tillbakahållande av Sovjetunionen (Kennans ”containment”). Det visade sig fungera.

Charles de Gaulle, vidare, räddade Frankrike inte en utan två gånger. Nämligen både 1941, militärt besegrat och ockuperat, och 1958, på randen till inbördeskrig. Han lotsade ett splittrat Frankrike med sargat självförtroende till ett välbärgat, dynamiskt land med en självskriven utrikespolitisk ledarroll. Hans mål var politisk, moralisk och territoriell förnyelse. Kissinger beskriver de Gaulle som den store illusionisten. Han frammanade en vision som vida överträffade verkligheten och fick fransmännen och omvärlden att tro på den. Han var de långa linjernas man: Frankrikes nedgång inleddes med Napoleon, menade han, medan Richelieu, den franska centralmaktens och stormaktstidens arkitekt, kan anges som den mest näraliggande historiska referensen.

Den fransk-tyska försoningen var inte minst de Gaulles och Adenauers gemensamma verk. I den processen ändrade inte bara Tyskland sin historiska hållning till Europa utan även Frankrike gjorde det. Adenauer var den ende utländske ledare som bjöds till de Gaulles privata hem i Colombey-les-Deux Églises (till Madame de Gaulles bestörtning), där samtalet fördes på tyska. ”De tycker nog att jag är svår att arbeta med, men om jag hade varit lätt att ha med att göra hade jag funnits i Pétains stab”, var kommentaren till det motstånd han mötte i Washington under kriget. Och mycket riktigt hade han en enastående förmåga att irritera Roosevelt. Men Kissinger verkar inte hålla de Gaulles tidvis obstruerande politik i förhållande till USA mot honom. de Gaulle­ insisterade på att alltid göra sin egen, självständiga bedömning, hade större mod än de flesta att följa sin övertygelse, och var nästan den ende i Frankrike som i de avgörande, strategiska lägena under 1900-talet gjorde rätt bedömning. Hans intuition var nära nog felfri, är Kissingers sammanfattning.

Nixon däremot var djupt osäker på sig själv och alltid i behov av bekräftelse. Hans dubbelgångare satt alltid på axeln och betraktade kritiskt vad originalet gjorde, enligt Kissinger, som borde veta. Men Nixon drev en mycket mer nyanserad utrikespolitik än vad han har fått erkännande för, menar denne: han hade en väl utvecklad känsla för vad som var väsentligt, hade enastående analytisk skärpa, och var orädd i genomförandet av politiken när han väl hade bestämt sig. Hans utgångspunkt var att en värld utan amerikanskt ledarskap vore en värld i kaos. Han minskade supermaktsmotsättningarna, tog USA ut ur Vietnam (om än förstås med kontroversiella metoder), öppnade relationen med Kina, och skapade därmed en helt ny dynamik i de amerikansk-sovjetiska relationerna till amerikansk fördel. Han strävade efter en global ordning byggd på jämvikt, stabilitet, och minskad risk för kärnvapenkrig. I förhållande till Kina lade han också grunden för flera decenniers i huvudsak stabila relationer.

Vid Nassers död betraktade USA Sadat som en lika radikal men svagare version av Nasser. Washingtons bild ändrades först efter oktoberkriget 1973, som Kissinger beskriver som Sadats alexanderhugg. De egyptiska och syriska arméer­nas framgångar skapade, trots att de till slut förlorade kriget, en ny psykologi i Mellanöstern, som tillät Sadat att i nästa steg sluta fred med Israel. Därigenom­ uppnådde han sitt mål att frigöra Egypten från den konflikt som han ansåg dränerade landet. Det separata fredsavtalet med Israel­ och det efterföljande besöket i Jerusalem och knesset banade också vägen för fredsavtalet Jordanien–Israel, och, menar Kissinger, även för Assads de facto-accept av ett tillstånd av icke-krig med Israel, samt i nutid för de så kallade Abrahamavtalen. Sadat övergav panarabismen och Mos­kva, och växlade över till relationen med Washington för att klara sin kursväxling. Han tänkte långsiktigt och visade strategiskt tålamod, säger Kissinger. Det interna motståndet i Egypten var stort, liksom i arabvärlden i övrigt, och Sadat, som satte Egypten på en ny utvcklingsbana, fick betala för det med sitt liv.

Lee Kuan Yew och Kissinger deltog tillsammans på ett fakultetsseminarium­ på Harvard 1968, dit denne inbjudits för att diskutera läget i Sydöstasien. Lee inledde med att skälla ut de häpna församlade amerikanska professorerna för deras kritik av Vietnamkriget. Han såg Singapore som helt beroende av USA och dess närvaro i Asien för sin överlevnad, och var emot allt som kunde försvaga USA:s globala roll. Lee byggde upp sitt land från nästan ingenting till en rik och stabil stadsstat, säger Kissinger, som trots sin etniska och språkliga mångfald präglas av en stark nationell identitet. Lees övertygelse var att Singapore­ bara kunde överleva och frodas om det hela tiden presterade på allra högsta nivå, med meritokrati som grund, och utan korruption (däremot inte demokrati, vilket Kissinger inte närmare berör). Marginalen för att göra fel eller underprestera fanns inte. Kissingers omdöme är att Lee aldrig sveptes med av ögonblickets stämningar. Hans analys var knivskarp och handlaget kompromisslöst, och Lee hade en enastående förmåga att få de större länderna att lyssna på honom. Det gav småstaten Singapore ett oproportionerligt stort utrikespolitiskt inflytande.

Margaret Thatcher, slutligen, är möjligen Kissingers favorit. Hon förde Storbritannien från en utbredd stämning av nationell nedgång till ett ekonomiskt och utrikespolitiskt uppsving, säger han, och etablerade sitt land som en respekterad partner till USA i det kalla kriget. Hon lämnade efter sig ett Storbritannien med ett helt nytt självförtroende. Som kvinna från medelklassbakgrund var hon en outsider och därför ett osannolik val som både partiledare och premiärminister. När hon som färdig utexaminerad kemist sökte tjänst på företaget ICI avslogs hennes ansökan med motiveringen att hon var obstinat och hade för många starka åsikter. Det var just det som var nyckeln till senare framgångar, menar Kissinger. Thatcher förenade ett stålkantat handlag med charm och hade en unik förmåga att genomdriva sin linje.

I utrikepolitiken valde hon USA före Europa, och såg ett starkt försvar och kärnvapenavskräckningen som de andra två utrikespolitiska grundplattorna. Hon stödde Reagans ansats i förhållande till Sovjetunionen (”vi vinner och de förlorar”), och var enligt Kissinger den ende icke- amerikan som Reagan egentligen lyssnade på. Thatcher uppträdde som om USA och Storbritannien var jämlikar. Reagan låtsades vara införstådd. De brittiska förhandlarna i utrikespolitiska frågor, t ex Hongkong, hade god hjälp av hennes rykte för omedgörlighet. Thatchers enda stora missbedömning var, menar Kissinger, ett för djupt och för långvarigt motstånd mot den tyska återföreningen. Där svek fingertoppskänslan, vilket förminskade henne, i varje fall i Washington. Men det var ett hack i kurvan.

Det gäller förstås att läsa Leadership med ett par noteringar i bakhuvudet. I fallet Nixon recenserar Kissinger också sig själv, utan att nämna huvudpersonenernas och periodens mer kontroversiella inslag. Vad gäller övriga fem ledare var de i mer eller mindre stor utsträckning starka bundsförvanter till USA, vilket förstås påverkar hans omdömen. Kissinger glider, vidare, över den kritik mot Kinaöppningen som ibland hörs i hemlandet, givet att den i förlängningen har lett till att Kina har blivit USA:s strategiska konkurrent nr 1. Bakom lovorden om Sadat ligger nog det faktum att det var just Kissinger som både djupare förankrade USA i Mellanöstern på Sovjetunionens bekostnad och varaktigt stärkte det amerikanska stödet för Israel. Han fäster i genomgångarna knappast heller samma vikt vid demokrati eller mänskliga rättigheter som vid grundstenarna för stabila relationer i internationell politik. Men de sistnämnda, upptagenheten i första hand kring fundamenta när det gäller krig och fred, har alltid varit hans signum. Den outtalade utgångspunkten i Leadership är också det självklart önskvärda i en amerikansk global ledararoll. Det kan sannolikt den som anser att USAs roll som systemgarant har varit och fortsätter att vara av godo acceptera. Andra inte. Kissinger kommer alltid att ha sina kritiker.

Varifrån kommer då känslan av lågmäld sorg, om det nu är vad Kissinger förmedlar, i så fall okaraktäristiskt nog? Kanske detta: det fanns, säger Kissinger, hos de sex världsledarna ett starkt inslag av ”noblesse oblige”. Pliktkänsla, bredd och djup i övervägandena, och ett ansvar för det gemensamma som gick långt ut­över dem själva. De hade alla en djup lojalitet till sina länder. Dagens meritokrati och individualism i västländerna bär inte längre fullt ut på dessa värden, lyder hans beskrivning. Självförverkligande tränger ut ansvarstagande, plikt ger plats åt identitetsbaserad fraktionalism, känslouttryck vinner över självbehärskning. Humanistisk bildning och djup beläsenhet som resonansbotten för komplexa vägval befinner sig på reträtt. Utvecklingen drivs på av en teknologisk kontext som obönhörligen leder till försvagade band mellan människor, något som, spår han, den mycket snabba framväxten av artificiell intelligens kommer att fördjupa ytterligare.

Är författaren bara en gammal man som inte längre riktigt känner igen sig i sin samtid? Det vore fel slutsats att dra, även om det också i skrivande stund måste konstateras att de västliga ledarnas hantering av Rysslands krig mot Ukraina knappast bekräftar ett ledarskapsvakuum. Men Kissingers inlagor är för det mesta värda att ta del av. Mänskligheten framöver har att hantera en alltmer komplex och återigen alltmer uppdelad värld. Delar av den glider mot växande instabilitet genom frånvaron av strukturer som kan hantera sekteristiska passioner och raden av övriga utmaningar, samtidigt som antagonismerna mellan stormakter med kolliderande anspråk tilltar. I randen av dessa tilltar dragkampen om intressesfärer. Kissinger återvänder i sina skriverier nästan alltid till relationen USA och Kina, så också i Leadership. Kommer ledarna för dessa två olika versioner av storhet och legitimitet att kunna finna sätt att samexistera? undrar han. Det är frågan. Långtifrån den enda, men på någon sikt en av de allra viktigaste.