Varför vill man inte vittna i en rättsprocess? Vissa är nervösa inför hur en rättsprocess går till. Andra kanske bevittnar brott så ofta – exempelvis ringa narkotikabrott – att de inte längre uppfattar dem som brott och därmed inte sig själva som vittnen. Sedan finns det en grupp presumtiva vittnen som anser det förkastligt att vittna – man vill inte vara en golare, tjallare, råtta, snitchare. Termer som inte sällan används i kriminella kretsar men som också kan sprida sig bortom dessa miljöer.

Slutligen har vi den i särklass vanligaste kategorin: de som är rädda för hot och våld. När Brottsförebyggande rådet undersökte frågan 2019 fann de att just rädsla för repressalier var den vanligaste orsaken. Huruvida den är befogad förtäljer inte rapporten eftersom den byggde på en enkätundersökning. I många fall kan säkerligen oron vara grundlös. Men att den finns där är det viktiga i sammanhanget. Faktiskt våld mot vittnen är ovanligt, men skräcken för att vittna är det inte och den spelar en allt viktigare roll i rättskipningen.

Detta är förstås illa för ett rättssamhälle. Domstolar fungerar inte särskilt bra om vittnen helt enkelt inte går att finna för vissa ärenden. Då får man falla tillbaka på teknisk bevisföring som i många fall inte ger en heltäckande bild av vad som har skett och varför.

Ovilligheten att vittna är sammanlänkad med en annan viktig företeelse – civilkurage. Dessa två kanske framstår som väsensskilda: Civilkurage handlar om att säga ifrån eller att agera om ett misstänkt brott eller normbrytande beteende pågår – medan att vittna är en lagstadgad plikt, när väl åtal har väckts.

Men de är besläktade eftersom de har samma moraliska grund – man gör sin plikt för det gemensamma utan någon direkt personlig vinst. Att få människor att göra sin samhälleliga plikt är inte självklart. Det krävs inte mycket för att få människor att börja undra om det verkligen ligger i deras intresse att vittna i en rättegång eller visa civilkurage. Om det exempelvis etableras en uppfattning att detta är förenat med risk för en själv eller anhöriga, kan något vi tagit för givet snabbt bli villkorat.

Att agera på ett eller annat sätt i förhållande till pågående eller begångna brott handlar om vana, beteendemönster och moral. Många uppfostras exempelvis till att inte passivt bevittna orättvisor, mobbning eller skadegörelse. Ett trivialt exempel kan vara en äldre dam på en buss som säger åt en ungdom att ta ner fötterna från en sittplats: något vardagligt och länge fullkomligt naturligt i Sverige.

Den inre moral som leder människor till att beivra normbrytande beteende bygger dock på en extern och kollektiv idé: ett gott samhälle är något vi upprätthåller och ständigt bevarar gemensamt i offentligheten.

Även om barn primärt uppfostras av en familj så hjälper samhället till, både genom både offentligheten och skolan. En nödvändig förutsättning är att civilkurage av detta slag är legitimt och inte leder till repressalier. Svenska barn växer upp med insikten att det inte är familjens regler som gäller i offentligheten eftersom den är gemensam. Andra vuxna har i detta system inte bara en rätt utan även en sorts implicit skyldighet att upprätthålla normer om de ser andra, i synnerhet unga, bryta mot dem.

Men vad händer om detta börjar få negativa konsekvenser? Jag skulle vilja påstå att vi just nu i Sverige genomlever en förändring av de underförstådda normer som reglerar sådant som civilkurage och villigheten att vittna. Det innebär inte att dessa beteenden helt försvinner eller att vår inre moraliska kompass håller på att förändras. Men den håller på att villkoras, prövas och göras situationsbunden. Låt mig ge ett par exempel på händelser som antingen utmanar civilkuraget eller redan är tecken på att villigheten att vittna utmanas.

För två år sedan skällde lundabon Erik Sjöbring ut ett par killar på badhuset som hade stört andra besökare och sexuellt ofredat hans bonusdotter. Personalen, vars uppmärksamhet han påkallat, gjorde inget. Han tillkallade därför polis och avlägsnade sig därefter med sina barn från platsen. Men Sjöbrings agerande straffade sig snabbt. Varken tillsägelsen eller polisens närvaro gjorde pojkarna skamsna. Istället ringde de sina äldre släktingar som allvarligt misshandlade Sjöbring när han lämnade badhuset.

Släktingarna bad inte om ursäkt för pojkarnas räkning – med misshandeln signalerade de istället att åthutningen som pojkarna utstod var värre, mer normbrytande, än brottet dessa gjort sig skyldiga till i badhuset. Ett normsystem ersatte alltså ett annat, släktens överhöghet. Vilka slutsatser drog lundaborna av denna händelse? Sannolikt att civilkurage, beroende på vilka som är inblandade i situationen, kan vara förenat med livsfara.

Tillräckligt många händelser av detta slag skapar vad Brå fann i sin rapport från 2019 – en rädsla för att ställa upp som vittne. Den potentiella rädsla som lundabor skulle kunna känna efter vad som drabbade Sjöbring får ringar på vattnet. Men vad händer när ett lokalsamhälle drar slutsatsen att det är bättre att inte ingripa och att hålla tyst?

Småbarnspappan Johan i Stockholmsförorten Bro ingrep 2019 när en kvinna med hund trakasserades av ett gäng killar. Han blev då misshandlad av killarna. Misshandeln skedde i anslutning till en valborgsbrasa, där det var fullt med folk. Men ingen ville vittna – ingen hade sett eller hört något. Gänget som utförde misshandeln var, enligt polisen, välkänt i området, vilket borde ha förenklat identifieringen. Kanske var det emellertid just därför ingen ville vittna. Gängets närvaro, hänsynslöshet och våldskapital var vida känt, och en ansenlig mängd potentiella vittnen drog slutsatsen att det var bättre att hålla tyst.

”Det är bäst att hålla käften om man ser någonting, för annars händer det mig själv något nästa gång”, förklarade Tobias Becker, förundersökningsledare, som intervjua­des av SVT i ett inslag om misshandeln. Utredningen lades ned i brist på bevis men återupptogs när ett filmklipp började cirkulera på nätet. Åtalet räddades av teknisk bevisföring.

Är det då ett problem att folk inte vittnar? Om det finns tillgång till god teknisk bevisföring, såsom kameraövervakning, tydliga spår, dna-bevis eller liknande, är förstås inte behovet av faktiska vittnesuppgifter lika stort. Men saknas teknisk bevisning kan åklagarens arbete försvåras avsevärt. Fallet med småbarnspappan Johan är betecknande för detta problem. Hade det inte varit för inspelningen som gjordes på plats, skulle ingen ha kunnat åtalas för misshandeln, trots det stora antalet vittnen.

Det som skedde Johan var inte ”bara” en grov misshandel. Avsaknaden av vittnen till den händelsen visar en förändring av den offentliga normen i Sverige. När civilkurage eller rollen som vittne beläggs med en alltför hög kostnad, så anpassar sig människor.

Normförskjutningen är tyvärr svår att förstå eller belägga med hänvisning till statistik och kvantitativa undersökningar eftersom den handlar om avsaknaden av handlingar, inte närvaron av dem. Men det finns ändå, om man tittar tillbaka på samhällsutvecklingen, ett par tidiga illavarslande tecken.

Att tysta eller påverka vittnen och på något sätt försöka föregripa eller förändra rättsprocesser faller under brottsrubriceringen övergrepp i rättssak. År 1981 lagfördes 158 personer för detta brott. I absoluta tal var ökningen fram till 1997 blygsam – då hade antalet stigit till 340. En visserligen hundraprocentig ökning, men samtidigt över lång tid. Vid sekelskiftet dubblerades dock antalet ytterligare en gång. Ökningen accelererade sedan under 2000-talet. Under 2010-talet nådde vi i Sverige en platå på omkring 5 000 anmälda per år för övergrepp i rättssak.

Ökningen under 2000-talet är väldokumenterad och tyder, i jämförelse med tidigt 1980-tal, på att något allvarligt har hänt. Men tänk om antalet anmälda övergrepp i rättssak i själva verket inte ger en rättvis bild av situationen? En utplanad kurva skulle i själva verket kunna tyda på att kriminella har funnit bättre, mind­re kostnadsdrivande sätt att upprätthålla tystnadsnormer. Att etablera och projicera makt i ett visst område kan vara betydligt mer effektivt än att hota och misshandla vittnen under pågående rättsprocesser.

För den organiserade brottsligheten är det kostsamt att ingripa i pågående rättsprocesser, eftersom rättsvårdande myndigheter redan är inblandade. Likt vinstdrivande företag försöker den organiserade kriminaliteten att minska de löpande kostnaderna och göra investeringar vid rätt tidpunkter.

Konsekvensen av en djupgående normförändring i Sverige behöver inte vara att antalet anmälda övergrepp i rättssak fortsätter öka under oöverskådlig tid, utan att de faktiskt planar ut. För vad är bättre för kriminella än att behöva stoppa vittnen som redan ställt upp från att tala? Det är att se till att folk inte ens tänker tanken på att ställa upp som vittnen eller ingripa mot brottsligt beteende.

Det finns faktiskt en förkortning som beskriver fenomenet: ”HSS”. Det betyder ”hör inget, ser inget, säger inget”. I kriminella kretsar är det i Sverige ett brott mot en sorts hederskodex att ange medbrottslingar. Vad som är nytt, enligt Brå, under de senaste åren är att ”man i större utsträckning trycker det här beteendet på vanliga boende och förväntar sig att de ska följa kriminella normer om tystnad”.

Boende i vissa stadsdelar internaliserar detta av rena säkerhetsskäl. Redan för fem år sedan hade det gått så långt att det hade blivit en accepterad, ja rentav påbjuden, norm att påminna grannar och familjemedlemmar om vad som gäller. ”Vi hör också hur grannar och familjemedlemmar på ett välmenande sätt påminner om de här normerna”, berättade Brås utredare Johanna Skinnari, som studerat tystnadskulturen, för SVT i ett inslag om tystade vittnen.

HSS kan etableras i en stadsdel om det finns ett synligt och ständigt närvarande våldskapital kopplat till ett gäng, en klan eller en släkt. Återkommande maktdemonstrationer, även av de mer subtila slagen, skapar därför, helt utan att det krävs aktiva hot eller att övergrepp i rättssak ens blir aktuellt, en tysthetsnorm.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

I Johanna Bäckström Lernebys bok Familjen (2020) fick man som utomstående lära sig om hur livet kan te sig för den som lever i en stadsdel där en klan eller släkt dominerar. Man vet vilka personer som innehar den verkliga makten – den som är uppbackad med hot, våld och utpressning. Man vet visserligen att det offentliga Sverige, med alla dess regler och normer, styr på papperet. Men verkligheten är annorlunda. I sådana stadsdelar vet man att vissa yngre släktmedlemmar får göra lite vad de vill, eftersom deras äldre släktingar alltid kommer att ta deras parti om en konflikt uppstår.

När man ”äger” en stadsdel övertrumfar gängets eller släktens makt, statens och därmed rättssamhällets makt. Ordföranden för Socialdemokraterna i Tensta, Mohamed Nuur, som även intervjuades i SVT:s program om tystade vittnen, förklarade kärnfullt: ”Jag kan förstå människor som inte vågar prata, för de känner att staten och ansvariga myndigheter inte kan skydda dem och deras barns liv.” Varför offra sig själv och sin familj – en påtaglig risk i ett land där gängkriminella inte sällan går på just anhöriga – för rättskipningens skull?

Killarna som trakasserade besökare på Högevallsbadet visste att släktingarna skulle backa upp dem. Det var därför de betedde sig som om de ägde platsen. Och även om deras släktingar skulle bli gripna, åtalade och dömda, så var misshandeln som drabbade Sjöbring normförändrande. För vem skulle inte dra slutsatsen att man riskerar att drabbas av våld om man agerar vid fel tillfälle och mot fel personer?

En kollision mellan två väsensskilda kulturer har uppstått i vårt land. I ett klan- och släktdominerat samhälle existerar ingen fun­gerande rättsstat eller statlig rättskipning. Istället skipar familjeöverhuvuden och äldre släktingar rättvisa, och de försvarar familjens och klanens heder och integritet. Andra vuxna saknar i sådana samhällen rätt att tillrättavisa barn från andra släkter på det sätt som skedde vid Högevallsbadet. Det är den egna släktens skyldighet och privilegium.

I Sverige ska vi gemensamt hjälpas åt att upprätthålla en ordning som är till gagn för alla och får samhället att fungera. Men det är inte säkert att det går att upprätthålla en sådan känsla av ansvar om risken för våldsam vedergällning ligger i korten. Att över tid skapa en självreglerande mekanism (HSS) i ett område blir till slut ett självspelande piano: boende i vissa stadsdelar behöver inga direkta uppmaningar, hot eller påtryckningar för att bli ­tysta vittnen. De upprätthåller själva den för kriminella mest gynnsamma normen.

Ett av den borgerliga regeringens löften i Tidöavtalet var att utreda och införa möjligheten att vittna anonymt. Det skulle i någon mån kompensera för det problem med tystnadskultur och rädsla som etablerat sig på vissa håll i Sverige.

Under remissrundan kritiserades förslaget av Lagrådet, som bland annat misstänkte att systemet kunde missbrukas, överanvändas och skapa rättsosäkra domslut. Som Lagrådet uttryckte saken: ”En grundläggande princip har varit att parterna ska vara likställda med varandra” i svensk rättstradition. En förändring av detta genom anonyma vittnen skulle, hävdade Lagrådet, försämra den tilltalades möjligheter att ”försvara sig mot och ifrågasätta de uppgifter som vittnet lämnar”. Lagrådet har inte fel. Med anonyma vittnen sker en maktförskjutning till den åtalades nackdel.

Samtidigt kan man argumentera för att det utgör en viss balansering av den makt som kriminella gäng redan fått genom sitt våldskapital. Från årsskiftet kommer det att bli möjligt att i undantagsfall, när så är befogat, vittna anonymt. Det är välkommet, med tanke på hur allvarlig situationen är. Frågan är om det kommer att lösa det större problemet med att människor idkar självcensur, tvekar att visa civilkurage eller vittna om brott i den nya svenska verkligheten.