Jag är född 1977 med allt vad det innebär av barnavårdscentraler, daghem, svensk skolgång och ideologi. Min första exponering för någonting radikalt annorlunda bör ha inträffat när jag sommaren 1991 bodde i Santiago, då jag mötte ett land där Augusto Pinochet efter nästan två decennier hade avgått som president. Pinochets syssling, tror jag det var, försökte faktiskt få sitta barnvakt till mig och min bror.

Han tyckte vi var ”lindos”, vackra. Han fick inte sitta barnvakt. 1991 var ett märkesår inte bara i mitt eget svenska tonårsliv. På hemresan från Santiago flög vi med Aeroflot, en resa som innebar en mellanlandning i Buenos Aires där flygplanet gick sönder, viket föranledde en tre dagars väntan på ett nytt plan. Det nya planet var fullpackat med sovjetiska sjömän på väg till Moskva, Kap Verde för att sedan anlända i Moskva. På grund av förseningen i Buenos Aires slumpade det sig så att vi landade i Moskva ungefär samtidigt som den misslyckade augustikuppen inleddes vars syfte var att ta makten från Michail Gorbatjov. Om detta visste vi ingenting mer än att möjligheten att köpa endagsvisum på flygplatsen dragits in. I efterhand har jag insett att det sannolikt är den enda gången jag kommer att ha befunnit mig i ett sammanfallande imperium.

Sen den gången har jag levt utomlands fler gånger än jag vill tänka på. För varje utlandsvistelse har Sverige tett sig alltmer radikalt annorlunda. Vad denna annorlundahet består i upptar mycket av min tankeaktivitet. Jag har de senaste åren kommit att tänka att skillnaden mellan Sverige och många andra västerländska demokratier är att vi lever i ett ständigt ”bör” och alldeles för sällan i ett ”är”. Exemplen på detta är många och återkommer inte ofta i självförebråelsen (?) ”vi har varit naiva” eller ”vi såg det inte komma”, följt av förkunnelsedomen ”det är oacceptabelt” eller ”det är inte ok”. Starkast tror jag detta ”bör” är hos vad jag brukar beteckna som den väldresserade klassen inom förvaltning, medier, politik och akademi. Det är antagligen där man skulle kunna identifiera och dissekera ”Svenskheten” med stort S.

Givetvis tror sig denna väldresserade klass vara kosmopolitisk. Vad denna kosmopolitism består i bortsett från att man reser på utlandssemester, gillar mat från olika länder och kan en grammatiskt svag och ordfattig engelska har jag aldrig lyckats utröna. Den väldresserade klassen vet ALLTID bäst och är chauvinistisk på sätt som skulle göra varje Trump-väljare grön av avund. Det är först när den väldresserade klassen omfamnar en gemensam uppfattning som man kan vara säker på att en förändring är på väg – ett nytt ”vi har varit naiva” följt av ett ytterligare ”det är oacceptabelt”. Inte sällan äger dessa skiften rum under en tidsrymd av som mest en vecka, ofta kan det ske på en eftermiddag. Det är inte underligt om en lätt sjösjukekänsla infinner sig hos dem av oss som försöker förstå hur statsskeppet kryssar mellan grynnor och skär. Det finns mycket att säga om denna vilja eller begär – det är nog ofta mer reflexmässigt än medvetet – efter att passa in och aldrig inta en obekväm ståndpunkt innan den är säker. Sannolikt skulle världens alla psykoanalytiker behöva arbeta i åratal för att komma till rätta med de neuroser, trauman och sublimeringar som ligger till grund för detta beteende. Och inte ens då är jag säker på att någon klarhet till varför det ser ut som det gör skulle gå att uppbringa.

”Omvärderingen av en hel generation västerländska eliter kommer att krävas i ljuset av Rysslands invasion av Ukraina.”

Att leva i vad jag kallar för en ”bör-värld” innebär att man ständigt strävar efter förbättring och förändring av rådande realiteter, i sig är detta givetvis inte någonting ont, men problem riskerar att uppstå om ”bör-världen” alltför mycket tillåts flyta fritt utan kontakt med ”är-världen”. I en viktig bemärkelse kan skillnaden mellan är och bör förstås som skilda temporaliteter; är betecknar nuet medan bör betecknar någonting som ännu inte är. För den filosof som konstruerade det så kallade är-bör-problemet, David Hume, rörde frågan framförallt relationen eller möjligheten att argumentera från deskriptiva är-argument till preskriptiva eller normativa bör-­argument. Vad jag ovan avser med en ”är-värld” och en ”bör-värld” är dock någonting mer prosaiskt än Humes filosofiska utredning. Snarare än att ställa frågan huruvida det är möjligt att länka samman det deskriptiva är med ett preskriptivt bör intresserar jag mig för de politiska och sociologiska effekterna av en oförmåga att se realiteter i vitögat, en ovilja att konfrontera världen som den är och inte som vi vill att den ska vara. På ett sätt talar jag här om den berömda elfte tesen om Feuerbach som Karl Marx formulerade: ”Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den.” Vad ideologen Marx bortsåg ifrån, men som vetenskapsmannen Marx sannolikt insåg, är att det är betydligt svårare att förstå världen än det är att förändra den. Ironiskt nog har den slovenske marxisten och filosofen Slavoj Zizek vid mer än ett tillfälle sedan kriget i Ukraina bröt ut menat att vi bör göra större ansträngningar att förstå världen än för att förändra den.

De senaste månaderna har jag inte kunnat slita blicken från en karta jag har ramat in och hängt på väggen i mitt vardagsrum. Kartan föreställer min hemstad Uppsala, men bokstäverna är kyrilliska. Det är en invasions- och ockupationskarta ritad någon gång tidigt 1970-tal. Jag har skrivit om den tidigare, då kunde jag aldrig föreställa mig, ens i min vildaste fantasi, att kartan och allt den representerar inte var förpassad till en mörk 1900-tals historia. ”Aldrig mera krig i Europa” var den ideologi jag och min generation marinerades i. På sätt och vis en uppenbart förljugen ideologi givet de krig som rasade på Balkan under 1990-talet. Folkmorden i andra delar av världen har inte heller upphört trots föreställningen att det som skedde i nazisternas förintelseläger aldrig mer skulle få hända. Jag inser att min oförmåga att föreställa mig en återgång till en tid då den klassiska geopolitikens grundteser om territoriell­ expansionism gavs fritt spelrum avslöjar min egen bristande föreställningsförmåga. Och det trots att den klassiska geopolitiken på den europeiska kontinenten återföddes redan vid invasionen av Georgien den 8 augusti 2008. ”Vi såg det inte komma.”

Det är givetvis orättvist av mig att påstå att oförmågan att leva i en är-värld skulle vara någonting typiskt svenskt. Omvärderingen av en hel generation västerländska eliter kommer att krävas i ljuset av Rysslands invasion av Ukraina. Murens fall 1989 och Sovjetunionens upplösning ett par år senare skapade onekligen en helt ny värld och det är knappast underligt att de som kom till makten under de decennier som följde kunde släppa garden och låta sig berusas av en skön ny världsordning. En Bill Clinton vars evangelium var att globaliseringen åt alla lycka bär eller en Tony Blair vars image många gånger tycktes viktigare än hans ideologi kommer sannolikt inte att minnas av eftervärlden som några stora politiska ledare. I Blairs fall är hans ”image” redan ohjälpligt förstörd. Att politiker ljuger och bedrar uppfanns knappast av Donald Trump, även om det finns de som vill tro det.

För några år sedan när jag arbetade vid universitet i Oslo hade jag ett långt samtal med den amerikanske sociologen Andrew Abbott. Abbott var inbjuden för att ge en plenarföreläsning med anledning av att sociologiämnet firade 60-årsjubileum. Han hade då nyligen publicerat en bok med titeln Varieties of Social Imagination, boken består av ett antal essäer som Abbott under pseudonym publicerat under de år han var redaktör för American Journal of Sociology. I varje essä går Abbott igenom en tänkare eller tanketradition för att utreda hur den förstår centrala sociologiska begrepp, ett uttalat syfte med boken är att summan av essäerna ska ge en global bild av de skillnader som existerar mellan olika kulturer och traditioner. Under vårt samtal uttalade Abbott en uppenbar sanning, en sanning som i någon mening går att likna vid den lille pojken som påpekar att kejsaren är naken, han formulerade den som en fråga: ”tänk om inte alla vill leva som vi gör i de västerländska liberala demokratierna?” ”Tänk om”, fortsatte han, ”våra värderingar i allra högsta grad är geografiskt och historiskt specifika?” ”Om det kanske är så att andra traditioner och kulturer inte alls är intresserade av våra idéer om frihet, jämlikhet och broderskap?”

Jag ska villigt erkänna att Abbotts frågor, framförda med en uppriktig nyfikenhet även om han givetvis kunde besvara dem, skakade om mig. Min dressyr var starkare än jag skulle velat att den var. Samtidigt visste jag förstås att kultur är mer än bara fernissa, att den går på djupet. Den predestinerar givetvis inte, det vet alla som har nära vänner från olika delar av världen. Men på samma gång är det inte helt enkelt att frigöra sig från den kultur man är marinerad i. ”In Sweden we don’t swim for an hour after we have eaten”, följt av skratt från de kaliforniska surfarna jag umgicks med när jag bodde i San Sebastian. När jag tänker tillbaka på vad det var med Abbotts frågor som fick mig att börja tänka tror jag att det var det faktum att de ifrågasatte en dogm för de väldresserade klasserna, idén att skillnader i huvudsak är artificiella och ytliga, att globaliseringen kommer att upplösa alla skillnader och göra oss alla lika. Att böcker som den amerikanske journalisten Thomas L Friedmans The World is Flat. A Brief History of the Twenty-first Century inte har åldrats väl är inte en överdrift. Om någonting blivit tydligt det senaste decenniet är det att de drömmar som drömts av nyliberala globalister ända sedan 1920-talet, mästerligt beskrivet av Quinn Slobodian i hans Globalists. The End of Empire and the Birth of Neoliberalism, inte har bäring på kulturella skillnader och att även Davoseliterna, senkomna ättlingar till de tänkare Slobodian beskriver i sin bok, kan anklagas för att inte ha ”sett det komma”.

Det är mycket mänskligt att anta att så som du fun­gerar så fungerar även andra. Vi är, trots allt, sociala varelser och inte monader. Samtidigt visar oss historien att det ibland kan vara ett stort misstag att utgå ifrån att vår välvilja och tillit kommer att mötas av välvilja och tillit hos den andre. Särskilt tydligt blir detta i tider av stora och våldsamma förändringar. De senaste månaderna har jag upprepade gånger föreställt mig det sinnesläge den amerikans­ke diplomaten George F Kennan måste ha befunnit sig i den där dagen i februari 1946 när han skrev vad som förmodligen är världshistoriens viktigaste telegram, det så kallade ”långa telegrammet”. Telegrammet bestod av 5 363 noggrant valda ord. Kennan var vid tillfället placerad vid USA:s Moskvabeskickning och hade lång erfarenhet av de sovjetiska ledarna. Redan under 1920-talet hade hans kontakter med Sovjetunionen inletts med bland annat en utbildning i det ryska språket, kulturen, politiken och histo­rien vid Berlins universitet, tanken var att det var bättre att få en grund i hur ryskt tänkande såg ut före revolutionen. Anledningen till Kennans frustration med den amerikanska hållningen gent­emot Sovjetunionen och skälet till att han sänder ”det långa telegrammet” var att han ansåg att Trumanadministrationen inte till fullo förstod vad för sorts regim man hade att göra med. Kennan tyckte sig se hur en utrikespolitisk osäkerhet från tiden före revolutionen hade parat sig med kommunisternas, eller snarare Stalins, förkärlek till att överallt se konspirationer och möjliga förrädare. Den sovjetiska regimen var inte en regim man vare sig kunde lita på eller förhålla sig till som andra länder.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Det är i ”det långa telegrammet” som Kennan för första gången formulerar vad som har kallats uppdämningsstrategin i ­relation till Sovjetkommunismen. Tanken är enkel och innebär att kommunismen måste bekämpas var den än visar sig genom att mobilisera en motkraft. Kennans idéer var inte helt nya, men han ­formulerar dem med en retorisk kraft som skulle komma att övertyga allt fler om det riktiga i hans analys. ”Det långa telegrammet” registrerades i februari av det amerikanska utrikesdepartementet som telegram nummer ”511” och lästes enbart av personer inom den amerikanska utrikesförvaltningen. Ett år senare publicerar Kennan i tidskriften Foreign Affairs vad som har blivit känt som X-artikeln, egentligen ”The Sources of Soviet Conduct”, under pseudonymen X. Texten uttrycker samma tankar som ”det långa telegrammet”, men denna gång formulerar Kennan en doktrin baserad på idén om uppdämning, ett ord som inte användes i telegrammet.

För att återvända till Andrew Abbotts frågor den där eftermiddagen för några år sedan i Oslo så påminner det som den 42-årige Kennan gav uttryck för i sitt telegram om Abbotts försök att genom en immanent kritik av andra tankesystem förstå vad det är som gör oss olika. Hur kan vi förstå radikal skillnad om inte genom att utgå från att alla inte förstår världen som vi förstår den? Stalin må ha varit ett monster, men han var inte omöjlig att förstå givet den miljö han verkade i och sina egna tidigare handlingar. Kennan förstod att önsketänkande om den nya världsordning som växte fram i skuggan av andra världskriget varken var önskvärt eller en god grund för att bygga upp en ny värld. Han visste bättre än de flesta att många av de tekniker Stalin använde sig av inte var väsensskilda från hur tidigare ryska och sovjetiska härskare agerat gentemot andra stater och sina egna medborgare. Gulag uppfanns inte av kommunisterna, i själva verket hade flera av dem egna erfarenheter av att ha dömts till långa vistelser i Sibirien före 1917.

Att försöka förstå och analysera skeenden när vi befinner oss mitt i dem är svårt och ibland omöjligt. Vad vi just nu bevittnar är om inte direkt jämförbart med det Kennan försökte förstå vintern 1946 så i alla fall ett skifte i den europeiska säkerhetsordning som funnits på plats de senaste trettio åren. Var dessa decennier en lycklig glänta i historien? En period då vi haft utrymme för ändlösa diskussioner om personliga pronomen, värdegrundsarbete och feministisk utrikespolitik? Jag menar inte att raljera. Lyckliga gläntor i historien fyller en viktig funktion på samma sätt som bör-världar fyller en funktion. Om det är någonting de flesta människor trots allt verkar ha gemensamt är det en önskan att få leva sitt liv under så få umbäranden som möjligt. Vad jag däremot blivit allt mer övertygad om de senaste månaderna är att vi under de kommande åren kommer att få uppleva hur är-världen kommer att ta allt större plats.