Bra frågor, eller hur?
Jag finner dem i Rémi Oudghiris lilla bok La société très secrète des marcheurs solitaires – Det mycket hemliga sällskapet för ensamma vandrare. Det är frågor surrealisterna ställde till allmänheten via sin tidning, svaren skickades in med post. Surrealisterna var tydligen bland mycket annat även föregångare till dagens sociologer, något Oudghiri tar fasta på när han ger sig ut på en vindlande undersökning av sin omgivning. Hans bidrag till något vi skulle kunna kalla en större fortfarande lätt surrealistisk enkät är frågan: Tycker ni om att vandra utan mål?
Det hela börjar av en slump (kanske) då författaren för första gången i sitt liv talar med en mycket god vän om att han själv gillar detta, att ge sig ut på stan eller landet och bara gå, utan några som helst planer för vandringen. Det visar sig att vännen gör samma sak. Ingen av dem talar med sin omgivning om detta som närmast är ett behov hos dem. Vännen känner dock en slumpvandrare till och Oudghiri bestämmer sig för att intervjua henne. Så startar författarens kartläggning av de planlösa vandrarna.
Han inser själv att det hela är lätt motsägelsefullt och även att han är en aning yrkesskadad, för han börjar snart inordna dem i kategorier som Den rena vandraren, Rymlingen, Berättaren och så vidare. Varje planlös vandrare har sin drivkraft, men gemensamt för dem alla verkar vara att vandringen ger en enorm frihetskänsla. En del av dem ser inåt under vandringen, funderar på saker och låter sina problem lösas eller sitt dåliga humör försvinna under vandringen. Någon repeterar läxor, andra är extremt uppmärksamma på det de ser omkring sig. Några ger uttryck för en närmast religiös upplevelse av för­ening med omgivningen, tillvaron, ja, själva existensen.
De flesta började smita ut på olovliga promenader redan som barn och utflykterna är fortfarande inget de talar om. De menar att ämnet är litet känsligt helt enkelt. Aktiviteten verkar hemlig och författaren konstaterar att de tillhör ett sällskap vars existens få vet något om. Ännu färre kan säga hur stort sällskapet skulle kunna vara. Så småningom sinar tillgången på vandrare i författarens bekantskapskrets och han börjar fundera på hur han ska göra för att närma sig okända människor med sina frågor, och var han ska hitta dem. Han finner ett svar genom att sitta på en bänk på någon av Paris stora begravningsplatser med slutna ögon och lyssna på hur folk rör sig. Genom denna metod lyckas han pricka in ytterligare några irrande själar men det är mer av en slump han hittar någon som han kommer att kalla Vandrerskan, en kvinna som inkarnerar hela komplexet.

Vandrerskan går på loppmarknaden i Saint-Ouen strax norr om Paris under ett ljummet regn. Utan paraply eller regnkappa. Hon ser ut att snarast njuta av situationen ser Oudghiri då deras blickar möts. En impuls får honom att erbjuda henne plats under sitt paraply men hon tackar nej. Så småningom går han in på ett tomt kafé i området och strax därefter kommer även hon in på samma ställe. Det blir ovanligt lätt för honom att ställa sina vanliga frågor och han får svar som delvis liknar de andras, men de stämmer möte igen, för här finns mer att hämta. Vandrers­kans innersta natur verkar vara vagabondens. Där de andra har promenerandet som en del av sin identitet, är kringflackandet Vandrerskans drivkraft och kärna.

I slutet av intervjun föreslår hon att de ska ses igen så att han kan följa med henne till en butik som säljer stenar, vilket han gör några dagar senare. Det visar sig att Vandrerskan ägnar sig åt ”stenterapi” och att hon även förnimmer saker i närheten av stenar. Något liknande händer henne på kyrkogårdar.

Författaren har inte gjort samma erfarenheter men han ifrågasätter inte hennes omdöme för det.

I bokhandeln där jag köper den här lilla boken är den insorterad under ämnet sociologi. Och visst, det är förmodligen en sociologisk undersökning författaren bedriver, om än lite udda, för att inte säga knäpp, då han genomför sin enkät.

Men intervjuerna är också interfolierade med rena prosastycken där författaren går genom sina egna vandringar i minnet, från det att han är barn och framåt. Oudghiri är uppvuxen i ett sömnigt villakvarter i Casablanca. Här blommar akacia och bougainvillea i trädgårdarna. Barn ropar och skrattar på avstånd och över ödetomterna fladdrar fjärilar. Himlen är blåare än någon annanstans och sjö­fågeln vitare. Hela den här erfarenheten ligger kvar som ett stycke musik på botten av texten. Så småningom flyttar han till Paris för att studera, och han tycker att staden är lika grå som himlen, men han ger sig ändå ut i den och tar den i besittning via långa planlösa promenader. Han tycker om de vanliga, anonyma kvarteren, som så småningom visar sig ha färger om än i en mer dämpad skala.

Boken är alltså även en Parisskildring där de tomma kaféerna, de stilla begravningsplatserna, de anonyma gatorna och många av de författare som skrivit om att vandra på måfå skymtar förbi. Ibland tycker man sig nästan ana surrealisten André Bretons romanfigur Nadja i ett gathörn; hon som säger sig vara ”stadens irrande själ”.

När Oudghiri har träffat Vandrerskan flera gånger och fått svar på alla sina frågor och fler därtill, tänker han att han förmodligen är färdig med sin undersökning, men det tycker inte hon. Hon påstår att hon har lärt känna honom vid det här laget och hon menar att han antagligen har tröttnat på att hoppa på okända människor för att ställa konstiga frågor. Så hon föreslår att hon ska ta över och hjälpa honom att finna fler intervjuobjekt. Sagt och gjort, ytterligare ett par kategorier kan läggas till samlingen, men sen är det ändå stopp. Och nu föreslår Vandrerskan att författaren ska åka tillbaka till Casablanca.

Sedan han flyttade till Paris har Oudghiri inte varit och hälsat på sina föräldrar, som bor kvar i samma stadsdel och samma hus som då han växte upp. Han har istället träffat dem då de varit på besök i Paris. Nu funderar han på saken och tar sig sen iväg till de gatstumpar och ödetomter där hans eget planlösa vandrande tog sin början.

Han återupptäcker sin barndoms kvarter och mycket har förändrats, annat är sig likt. Det som stör honom mest är hur mycket mer trafik det har blivit både i hans kvarter och i Casablanca i stort. Men finast är hur han i sitt gamla pojkrum hittar en anteckningsbok från det år då han var 16 år, i vilken han har antecknat citat ur böcker han läst. Här läser han till sin egen stigande förvåning ord av Gide, Sart­re, Rousseau och många andra som han sedan dess har gjort till sina. Han har inga som helst minnen av att han vare sig läst eller antecknat dem, och samtidigt har de funnits i honom alltsedan dess, blivit en sorts fond för hela hans tänkande och resonemang. Det är så här ord och texter arbetar inom oss utan att vi vet om det, utan att vi märker något, konstaterar författaren. Återigen är han väl då inne på surrealisternas domäner, det där om att det omedvetna i oss (och typ universum) är oändligt mycket större än det vi vet och fortfarande minns. Men ibland får vi en skymt av en flik av det, i poesin, i vandrandet utan mål, i himlens färg över Casablanca.

Oudghiri skriver också om sina drömmar och om parallellen mellan det planlösa vandrandet och jazzens improvisation. Han resonerar kring hur musikern styrs eller styr, vad i oss som får oss att göra ett avsteg ifrån vanan eller reglerna. Han hittar förstås inget svar.

Själv brukar jag ibland fundera över hur en idé uppstår. Det är ju inte ovanligt att man vet om att man har ett problem, men man vet inte riktigt hur man ska lösa det, och så rätt som det är, medan man håller på med något annat (kanske är ute och går till exempel) så kommer man på det. Heureka! Ordet snilleblixt är helt på sin plats, det beskriver vad man upplever då.

Men varifrån den kom vet vi inte exakt, den uppstod förmodligen på de där områdena som Oudghiri kartlägger i sin bok. I möten och samtal, i drömmar och minnen, i hela den bank av erfarenheter varje människa har, där hon har glömt det mesta, åtminstone tillfälligt.

Samtidigt kan man förstås fråga sig om det verkligen är meningsfullt att utföra en sån här, åtminstone i mina ögon, totalt ovetenskaplig undersökning. Handlar det verkligen om ”sociologi”? Eller förresten, spelar det någon roll? Det var ju bokhandelns kategorisering av boken, inte författarens. Kanske borde den stå under handböcker istället. Eller Parisskildringar. För oss som gillar udda enkäter är den hur som helst oumbärlig.

Hur ser den ideala slumpvandringen ut enligt er? Kan ni beskriva den med några meningar?