”Vår demokrati är bräcklig”
På professor Donskis hemsida finns tre klickbara boxar med rubrikerna politiker, aktivist och akademiker. Nu kommer han att kunna koncentrera sig på den sistnämnda rollen. Det liberala partiet i Litauen har valt att placera en tidigare minister först på listan inför valet till Europaparlamentet i maj. Så Donskis återvänder till sin tjänst på den statsvetenskapliga institutionen vid Vytautas Magnus-universitetet i Kaunas.
Idéhistorikern, filosofen, essäisten och den politiske kommentatorn Leonidas Donskis var ett udda namn när han valdes in i parlamentet 2009. Han blev aldrig partimedlem och kunde alltså begrunda det politiska spelet från sidan.
Donskis har forskat och föreläst i USA och i ett tiotal europeiska länder, även i Sverige. Han har skrivit och medverkat i ett 30-tal böcker, många av relativt smal karaktär med titlar som Moral Blindness och Modernity in Crisis. På 00-talet nådde han en bredare publik med en framgångsrik pratshow i tv, något som bäddade för hans inträde i politiken.
Min dotters dagisfröken berättar att hon ofta såg hans program och talar med uppskattning om hans engagemang för mänskliga rättigheter och ökad tolerans. En journalistkollega uttrycker tacksamhet för att Donskis stått upp och försvarat hans rättigheter när myndigheterna har tafsat på den journalistiska friheten.
Vi träffas i Vilnius några dagar efter dödskjutningarna på Majdantorget i Kiev. Ännu har inte Ryssland inlett sin ockupation av Krim, men redan har prickskyttarnas offer i Ukraina berört en hel värld; för litauerna framkallar händelserna särskilt starka känslor.
Leonidas Donskis (LD): Ett par kilometer från där vi nu sitter mördades oskyldiga människor vid stormningen av tv-tornet den 13 januari 1991 – nu har Ukraina fått sitt eget 13 januari. Händelserna i Kiev väcker plågsamma minnen här.
Påhl Ruin (PR): Den orangea revolutionen inträffade 2004, samma år som EU utvidgades med tio medlemmar. Det var en euforisk tid, full av förhoppningar. Kunde EU ha gjort mer i det skedet för att stötta de demokratiska krafterna i Ukraina?
LD: Absolut. EU borde ha fört en lika konsekvent linje mot Ryssland som man gjorde inför de baltiska ländernas närmande till unionen. Istället slog man sig till ro och hoppades att revolutionen skulle leda till en demokratisk utveckling. Att fokusera på mänskliga rättigheter i Ukraina är förstås oerhört viktigt. Men i det här fallet anser jag att EU har försakat den geopolitiska kontexten. Man har skickat motstridiga signaler om sitt engagemang för landet och fokuserat på värderingsfrågor – medan Ryssland kunnat stärka sitt inflytande. (Jag kontaktar Donskis då rysk militär intagit ukrainska militära anläggningar på Krim. Han är chockad och talar om Putin som ”ett spöke från 1938”. Han upprepar sin kritik av EU genom att citera den slovenske filosofen Slavoj Zizeks synpunkter på Natos bombningar av Serbien 1999: ”för lite och för sent”.)
PR: Man talar ibland om hur de ”östeuropeiska länderna” kom med i EU 2004. Du och många andra har vänt er mot den beteckningen. Varför?
LD: Först och främst är det geografiskt inkorrekt. Ukraina är Östeuropa, de flesta av länderna som kom med 2004 ligger i Centraleuropa. Prag ligger väster om Wien och Tallinn väster om Helsingfors, för att nämna ett par exempel. Under Europas delning gick Östeuropa från att vara en geografisk till en politisk beteckning. Genom att tala om ”Östeuropa” på ett slarvigt sätt bidrar man till att denna politiska beteckning fortlever, trots att den politiska verkligheten som skapade beteckningen är borta sedan länge.
Litauer brukar hänvisa till tidskriften National Geographic som placerat Europas mittpunkt i Vilnius, men jag tycker att det är en fånig övning. Visst har Vilnius tydliga centraleuropeiska drag som för tankarna till Krakow, men varför tjata om att staden skulle ligga mitt i Europa? Mittpunkten har placerats i en rad andra länder också, men vad är poängen? Att undvika att vara en del av Östeuropa? Det avslöjar ett fånigt mindervärdeskomplex, själv är jag stolt över att vara en intellektuell östeuropé.
PR: Det är alltid svårt att avgöra vilken effekt en viss händelse haft på ett land. Men vilka förändringar i det litauiska samhället skulle du direkt vilja knyta till EU-medlemskapet 2004?
LD: Först och främst hade medlemskapet ett viktigt symbolvärde, som repeterades gång på gång och satte sig som ett mantra: Litauen hade återvänt till Europa. Visst skedde detta redan vid självständigheten 13 år tidigare, men EU-medlemskapet blev det definitiva beviset. Vi kände en stolthet över att få vara en del av den europeiska familjen igen, ingå i samma gemenskap som de nordiska länderna som många av oss ser upp till.
Sedan får man inte glömma att EU-medlemskapet gav oss ökad säkerhet. Många tänker kanske att det bara var det samtida Natomedlemskapet, med dess ömsesidiga försvarsgarantier, som sörjde för vår säkerhet. Men EU-anslutningen var minst lika viktig, den inlemmade oss i den europeiska gemenskapen på ett helt annat sätt. Och glöm inte att EU till skillnad från Nato har en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
PR: Men egentligen började väl EU:s inflytande på det litauiska samhället långt före själva medlemskapet? Ni visste vad ett EU-medlemskap krävde och tvingades anpassa samhället därefter. Den processen började redan på 1990-talet, inte sant?
LD: Absolut, du har helt rätt. Jag ser åtminstone två centrala frågor kring mänskliga rättigheter där Litauen slog in på en annan väg redan på 1990-talet tack var det hägrande EU-medlemskapet: Avskaffandet av dödsstraffet och avskaffandet av de lagar som straffbelade homosexualitet. Vi torde ha fått dessa lagändringar ändå, men EU skyndade på processen.
Dödsstraffet var en självklarhet under Sovjettiden. Och långt in på 1990-talet hade det ett starkt folkligt stöd i Litauen, inte minst till följd av att kriminaliteten också ökade i kölvattnet av Sovjetunionens kollaps. ”Grovt kriminella bör avrättas!” Så kände många litauer och vi som stred för en annan linje kunde hämta stöd från EU och Europarådet. Dödsstraffet avskaffades 1998, trots starkt folkligt motstånd. Idag finns ingen stark opinion för att återinföra det. När det gäller homosexuellas rättigheter är situationen mer komplicerad.
PR: Nyligen såg jag en bild av dig i tidningen där du förlöjligades med en blöja på huvudet. Det skulle vara något skruvat sätt att kritisera dig för ställningstaganden du gjort för bögars rättigheter i EU-parlamentet. I Sverige får vi inte mycket nyheter från Litauen, men en fråga som ofta kommer upp är just denna homofobi. Hur ska man förklara den?
LD: Många är extremt okunniga och fördomsfulla. De likställer homosexualitet med pedofili och ser homosexuella handlingar som något sjukligt. Här är det återigen det sovjetiska arvet som spökar, i en giftig mix med den katolska kyrkans traditionella familjevärderingar. Det krävs tid för att ändra värderingar av det här slaget. Man får betänka att vi fortfarande är en ung och bräcklig demokrati.
PR: Många menar att er sjungande revolution, som bidrog till Sovjetunionens upplösning, inte hade som huvudmål att skapa en demokrati. Huvudmålet var att återfå den nationella suveräniteten. Demokratiska reformer kom betydligt längre ner på att-göra-listan. Håller du med?
LD: Jo, det var svårt att ens tala om demokrati då, kring 1990. Och åren som följde var ekonomiskt svåra. I sådana tider är det svårt att driva frågan om demokratiska reformer. Därför kom påtryckningarna från EU väldigt lägligt.
PR: Men frivilligorganisationer som kämpar för mänskliga rättigheter i Litauen har kunnat konstatera en del bakslag efter det att landet blev EU-medlem, bland annat just synen på homosexuella. Med ett hägrande medlemskap kunde EU sätta press på Litauen, men när ett land väl är medlem finns inte denna möjlighet längre. De hätska attackerna mot Prideparaden i Vilnius 2010 var ett lågvattenmärke. Hur ser du på den utvecklingen?
LD: Det stämmer att EU förlorade ett viktigt påtryckningsmedel i och med medlemskapet. Men hetsen mot homosexuella och andra minoriteter ökade också till följd av finanskrisen som drabbade de baltiska länderna ovanligt hårt. När utvecklingen går åt fel håll är det lätt att anklaga olika minoriteter och svaga grupper för allt som gått snett. Ett gott tecken trots allt var att den senaste Prideparaden kunde äga rum i somras utan lika omfattande protester som under den förra paraden 2010.
PR: När det gäller värderingsfrågor kan man väl också tänka sig att EU haft en viss negativ effekt? Det är inte bara i Litauen som man hör att folk vänder sig mot EU:s försök att pådyvla dem åsikter som de inte anser hör hemma i den egna nationens kultur. Ärkebiskopen här i Vilnius liknade ju nyligen EU:s försök att stärka de sexuella minoriteternas rättigheter vid en trojansk häst som hotar traditionella familjevärderingar i landet.
LD: Jo, vi ser detta hända i flera av EU:s katolska länder. Jag har respekt för att enskilda länder vill försvara sina nationella särdrag, sin egen kultur. Och EU har inget som helst intresse av att påverka på detta område. Men EU-samarbetet präglas av alla människors lika rättigheter och dessa är icke förhandlingsbara.
PR: Det är märkligt hur enskilda länder kan beskriva ”hoten” från EU på så olika vis. Att Sverige så längre dröjde med att söka medlemskap berodde ju i första hand på vår neutralitetspolitik. Men kritiker av EG, som det hette då, lyfte också fram de konservativa och katolska värderingarna som man ansåg präglade gemenskapen – samma värderingar som många litauer menar är under hot inom samma gemenskap!
LD: Jo, man måste påminna sig om att det inom EU finns enorma skillnader i grundläggande värderingsfrågor, skillnader som kan vara större mellan norra och södra Europa än mellan gamla EU-länder och de tio som blev medlemmar 2004.
PR: Här i Litauen tycker jag mig se att det är samma lilla grupp av inskränkta och xenofobiska politiker och publikationer som gång på gång hemfaller åt kränkande påhopp. Det verkligt obehagliga är att majoriteten av beslutsfattare och andra inflytelserika personer i Litauen låter bli att reagera. Häromåret hade en tidning en rubrik med ett hisnande antisemitiskt budskap – men debatten uteblev! Även när jag själv sökte reaktioner från politiker möttes jag av tystnad. Varför?
LD: Du pekar på ett av de mest smärtsamma problemen i det litauiska samhället idag: bristen på moraliskt ledarskap, frånvaron av mod att stå upp för grundläggande mänskliga rättigheter. Gång på gång denna tystnad från våra ledande politiker, vilket gör det ännu viktigare att vi intellektuella höjer våra röster.
PR: Just antisemitismen har en lång och plågsam historia i Litauen, där 95 procent av drygt 200 000 judar mördades under kriget. Litauerna själva hjälpte tyskarna i mördandet i en omfattning som närmast saknar motstycke i Europa. Hur märks antisemitismen i dagens Litauen?
LD: Det är ett ämne som berör mig djupt. Min far var en av tio överlevande i en by där 2 000 judar mördades. Han väntade tills jag hade blivit 27 år innan han berättade sin historia för mig, för att skydda mig från det fasansfulla. Än idag finns antisemitismen kvar i stora delar av Central- och Östeuropa, men den växer sig inte starkare. Den visar sitt fula tryne emellanåt, men den är inte stark i Litauen, delvis beroende på att vår spillra av 5 000 kvarvarande judar inte längre provocerar någon. Jag ser tvärtom en ny och bättre utbildad generation växa upp, som vänder sig mot all form av xenofobi. Jag vill tro att Litauens djupa inlemmande i Europa har bidragit till denna upplysning.
Mer alarmerande är emellertid okänsligheten inför historien som fortfarande gör sig påmind. Ifjol fick ledaren för Litauens provisoriska regering under kriget, Juozas Brazaitis, en andra begravning – en statsbegravning – i Kaunas. Han var förvisso en hjälte i kampen mot den sovjetiska ockupationen, men också den som med öppna ögon lät massmorden på judar ske. Det var djupt upprörande att regeringen gav efter för dessa nationalistiska krafter utan att tänka på de judiska offren och deras anhöriga. Och återigen var det bara ett fåtal debattörer som ställde sig upp och protesterade. Politiker som ogillade statsbegravningen höll tyst, troligen av rädsla för att förlora väljare.
PR: Två andra uppenbara effekter av EU-medlemskapet sammanfattades i en träffande skämtteckning i en dagstidning för en tid sedan: Vid en litauisk gränsstation vandrar EU-byråkrater in med välfyllda pengasäckar, medan litauerna själva vandrar ut med resväskor i händerna. Samma bild skulle kunna användas för de flesta av länderna som anslöt sig till EU 2004. Vad betyder utvandringen för det litauiska samhället?
Popular
Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd
I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.
LD: Den har haft enorma konsekvenser. Mer än 500 000 litauer har lämnat landet sedan sekelskiftet. När unga och välutbildade människor försvinner innebär det förstås förlorad kompetens, minskade skatteintäkter, hårdare tryck på pensionssystem och äldrevård. Men jag vill ändå varna för domedagsprofetiorna. Hallå! De flyttar inte till en annan planet, de är kvar i EU! Jag vill hellre se det som att människor cirkulerar inom unionen, inte att de utvandrar. Att de funnit jobb i andra länder när arbetsmarknaden varit tuff här hemma är ju bara bra för Litauen. Och de skickar ofta hem pengar till sina anhöriga. Sedan ska man inte glömma att en hel del återvänder med värdefulla kunskaper.
PR: När länderna i Öst-och Centraleuropa blev medlemmar hade vi ju diskussionen om social turism och att miljontals människor skulle ta jobben i väst. Fransmännen varnade för den ”polske rörmokaren”, men när EU-kommissionen senare undersökte saken visade det sig att bara 142 polska rörmokare flyttat till Frankrike. När gränserna i år öppnas fullt ut för bulgarer och rumäner hörs budskapen igen, i synnerhet från premiärminister David Cameron. Varför detta eko?
LD: Det är beklagligt att Cameron använder EU som slagträ i den brittiska inhemska debatten. Han försöker dra till sig röster från Nigel Farage i UK Independence party, men i själva verket kommer han bara att stärka nationalisterna genom att driva den här linjen. På samma sätt stärks de nationalistiska och främlingsfientliga partierna Frankrike, Holland och Belgien av att ledande politiker anklagar EU och den fria rörligheten för att ha bidragit till krisen. Jag ser med stor oro på valet i maj. Idag står de stora partiblocken inte alltför långt ifrån varandra, vilket gjort det möjligt att skapa kompromisser. Får de nationalistiska krafterna ökat utrymme kan parlamentets arbete lamslås.
PR: Har du själv kunnat uppnå konkreta resultat av ditt arbete?
LD: Det har varit en nyttig erfarenhet att lära sig kompromissa och göra eftergifter, politikerns värld är en annan än akademikerns. Tack vare att jag fick bli talesperson för mänskliga rättigheter i parlamentet kunde jag också driva konkreta fall. Vi lyckades pressa president Nursultan Nazerbajev i Kazakstan att släppa flera politiska fångar. Det var ett lyckligt ögonblick i mitt liv!
PR: En folkgrupp som i hög grad utnyttjat den fria rörligheten inom EU är romerna, många gånger tvingade att flytta till följd av diskriminering. I Sverige förs nu en intensiv debatt om de inflyttade romer som inte klarar att försörja sig på annat än tiggeri. Hur ser du på frågan?
LD: Romerna är inte bara en utsatt minoritet, det är också en extremt underrepresenterad minoritet i alla tänkbara maktcirklar! Jämför med oss judar, vi har Israel och vi har en stark lobby. Romerna har ingenting!
PR: På ett tåg i Ungern för en tid sedan kom konduktören fram till mig och gav mig rådet att låsa kupédörren eftersom ”det fanns romer på tåget”. Att både betrakta en hel folkgrupp som tjuvar och samtidigt inte skämmas för att säga det offentligt – det är fasansfullt. Man blir uppgiven.
LD: Ditt exempel illustrerar dessa totalt oförblommerade fördomar mot romerna, jag har själv varit med om flera liknande händelser. Vi har en lång väg att gå här och det finns inga enkla lösningar. Vi måste dels informera människor mer om romernas situation och historia, dels göra insatser för att öka utbildningsnivån bland romerna själva. Det måste uppstå en romsk intelligentia. Och vi måste alla bidra till att det skapas starka institutioner som försvarar romernas intressen.
PR: Euforin som mötte EU inför medlemskapet har förbytts i uppgivenhet i flera av länderna som blev medlemmar 2004. När du valdes in i Europaparlamentet 2009 röstade bara 21 procent av litauerna, ett lägre valdeltagande än i de flesta andra EU-länder. Varför denna uppgivenhet?
LD: Det finns självfallet skäl att kritisera EU, för underskottet på demokrati, för att stundtals fokusera på fel frågor, för att befinna sig för långt från människors vardagsproblem. Men samtidigt har EU bidragit till att Litauen idag är mer säkert och mer välmående än det någonsin har varit. Visst återstår enorma utmaningar, klyftorna mellan rika och fattiga är oacceptabelt höga. Många är besvikna både på den egna regeringen och på EU för den långsamma utvecklingen av välståndet. Men vi lever ändå i den lyckligaste tiden i Litauens historia, en historia som varit så fylld av lidande.
Journalist.