Det här var för ett halvt sekel sedan, och sedan dess har min uppfattning om Shaw förändrats en aning. Jag ser honom som en ganska fånig och inbilsk man som alltid föredrog en kvickhet framför sanningen, beundrade diktatorer om de bara var tillräckligt brutala och förväxlade motstånd mot ortodoxi med självständigt tänkande. Under rationalismens täckmantel var han ofta helt irrationell; så förnekade han till exempel Pasteurs mikrobteori om sjukdomar, men trodde blint på dr Jägers yllesystem (dr Jäger menade att de flesta av människans sjukdomar uppkom genom vanan att bära kläder tillverkade av växtfiber).

Men Shaw var onekligen slagfärdig, några av hans pjäser är inte så pjåkiga och hans prosastil är beundransvärd, åtminstone för polemiska syften (han skrev inte mycket annat, och även hans pjäser är polemik i samtalsform). På det hela taget tror jag alltså att min hjältedyrkan av min lärare, och genom apostolisk succession min dyrkan av hans egen hjälte, Shaw, var till gagn för mig och min fortsatta utveckling. Jag tror att jag lärde mig något av att läsa så många av Shaws förord till sina pjäser; om inget annat lärde jag mig det förtjänstfulla i att uttrycka sig klart, även när man har fel.

Numera hävdas det ofta att en av anledningarna till att dagens brittiska ungdomar är så osympatiska – och inga ungdomar jag känner till kan tävla med britterna när det gäller att vara osympatiska – är att de saknar förebilder, det vill säga människor att beundra och ta efter. Men även om det vore sant, tycker jag att det är ett bakvänt sätt att tänka. Min lärare, som jag beundrade så starkt och ville båda behaga och efterlikna, var en karismatisk man – för mig och kanske ett par andra, men inte för varje elev i klassen. Han var med andra ord karismatisk för mig eftersom jag, redan vid så unga år, hade en böjelse för litteratur och skrivande. Om jag istället hade varit fotbollsentusiast hade jag inte funnit honom det minsta karismatisk: han bar tweedkavaj och han var spinkig. Om han någonsin hade försökt sparka till en boll, misstänker jag att han skulle ha rasat ihop som en marionettdocka med avklippta snören.

Vi väljer förebilder beroende på vad vi redan har lärt oss, åtminstone undermedvetet, att beundra eller försöka efterlikna. Och det som vissa människor vill efterlikna lämnar tyvärr en del i övrigt att önska.

I England väljer unga män som suttit fängslade på grund av upprepade brott ofta att tatuera en blå fläck på ena kinden: för dem motsvarar det ett examensbevis, synligt för alla som vet vad det betyder. I vissa områden väljer andra unga män, som aldrig suttit fängslade, likaså att tatuera en blå fläck på kinden, för att se ut som om även de hade gjort det. För dem är de unga män som faktiskt har suttit i fängelse förebilder; men deras dragning till brottslighet och våldsamt beteende föregår deras val av förebilder, snarare än följer av det.

I det fängelse där jag arbetade frågade jag ofta fängslade heroinmissbrukare varför de hade börjat med heroin. Det stora flertalet svarade: ”Jag hamnade i dåligt sällskap.”

”Det är märkligt”, svarade jag, ”jag träffar många som hamnat i dåligt sällskap, men aldrig någon från det dåliga sällskapet.”

Att hamna i dåligt sällskap är generellt sett inte en effekt av tyngdlagen. De skrattade bara. Fångar må ha rykte om sig att vara korkade, men de förstod precis vad jag menade.