På trettondagen i år var det tjugonio år sedan jag avgav prästlöften i Storkyrkan i Stockholm. Det är länge sedan och sannerligen en annan tid. Kalla kriget hade börjat tina och smälta bort. Under sensommaren året dessförinnan, 1990, anföll Saddam Hussein Kuwait. På resande fot i Jordanien hörde jag och min fästman hur Saddams svada dånade ur bussarnas radioapparater. Den sommaren vibrerade fientligheten mot västerlänningar i luften i arabvärlden.

När det någon vecka efter trettondagen var dags för min första predikan, hade USA:s president George Bush ställt ultimatum och avsåg att förklara krig om inte Irak lämnade Kuwait i mitten av januari. Kriget stod för dörren.

Evangelietexten denna söndag utgjordes av den välkända berättelsen om hur Jesus förvandlar vatten till vin. Den iakttagelse evangelisten Johannes gör om Maria väckte tankar hos mig om hennes roll. Hon beordrar tjänarna att göra som hennes son säger och hon bevarar det som sker i sitt hjärta. Marias agerande är på så sätt ett startskott för Jesu offentliga verksamhet.

Ja, det var ordet ”startskott” jag använde i min predikan. När jag frimodigt och i efterhand sände min predikan till biskop Krister Stendahl, som då återvänt till USA, för att få hans respons på Ordet jag förkunnat, läxade han upp mig för ordvalet. ”Startskott” var olämpligt givet kontexten med Kuwaitkriget, kunde uppfattas som politiskt och som okänsligt för lidandet i krigssituationen, skrev han tillbaka.

”Men en sak är säker, tiderna kommer att förändras igen.”

Det var verkligen andra tider. Att förkunna var på djupaste allvar, varje ord skulle avvägas, bibelordet göras rättvisa och själarna få tröst. Den inre människan var ärendet, hon som kyrkan, ekklesia, är satt att nära och förädla. Kallelsen var att förmedla evighetsperspektivet, inte den kortsiktiga tidshorisonten. Ansvaret gällde att värna den inre människans behov och trängtan, inte omhulda de reaktiva budskap som alstras av yttre stimuli och skickelsernas ström. För vem tar hand om den inre människan om kyrkan för ett ögonblick kommer till korta?

Ett aktuellt exempel på när yttre stimuli blir styrmedlet för kyrklig aktivitet är det omdiskuterade beslutet att sätta upp Elisabeth Ohlson Wallins verk Paradiset som hbtq-altartavla i en kyrka i Skåne. På bilden är Adam och Eva vända från varandra och kompletterade med ett antal nya partner. I trädet hänger en äldre kvinna/transperson iklädd en lång ormmönstrad klänning och är på väg att släppa ned en guldglänsande reptil bland människorna. Verket beskrevs som normkritiskt och politiskt.

Men hur normkritiskt är det egentligen? Varför är det den svarta personen på bilden som ska puta med rumpan? Hur kommer det sig att det är äldre kvinnor som framställs i skepnaden av en orm? De nakna kropparna, sånär som på plastlöven, är unga och vältränade. Människokroppar med några extra kilon, funktionsvariationer och avsaknad av fotomodellkurvor göre sig icke besvär. Den normkritiska skulle säga att verket befäster stereotyper och är exkluderande.

Efter en rad förvirrade teologiska turer ersattes dock Paradiset av en annan bild signerad Ohlson Wallin: Nattvarden ur Ecce Homo-sviten valdes till ny altartavla. På fotografiet lyfter Jesus upp en pudervippa istället för ett bröd eller en oblat. Den normkritiska kunde invända att transpersoner och Jesus i transupplaga reducerar kvinnor till smink. Hur könsschabloniserande är inte det?

I samband med Ecce Homo-utställningarna på 1990-talet intervjuade jag Elisabeth Ohlson Wallin och undrade varför hon inte skapat verk med en kvinnlig Kristus. Halva mänskligheten är ändå halva mänskligheten. Ohlson Wallin svarade då att hon ännu inte vågat sig på det. Normkritiken tycks ha fasta gränser.

Men en sak är säker, tiderna kommer att förändras igen. En dag får den inre människan ånyo plats, hon som existerar bortom stereotyperna.