Två synnerligen explosiva episoder med allierade flygplan inträffade i oktober 1944 i Västergötland. Liksom en lång rad andra allierade händelser har de hittills inte passat in i den stora bilden av Sverige under andra världskriget. Detta framgick senast av SVT:s rekordsatsning Historien om Sverige. I den ambitiösa och delvis mycket välgjorda serien nämndes inte med ett ord våra band till de allierade. Inte ens de tusentals svenska sjömännen i de allierades livsviktiga konvojer till sjöss. Knäpptyst var det även om baserna på svensk mark för norsk och dansk militärutbildning med start 1943, och från 1944 baser för allierade flygstyrkor och sabotageförband.

De enda avsteg från neutraliteten mellan 1939 och 1945 som skildrades i den påkostade SVT-serien var alltså de som gjordes till förmån för Finland och Tyskland.

Med anledning av minnesluckan på SVT, att så få har uppmärksammat den samt att de svenska aspekterna av en ny stor amerikansk teveserie (mer om den senare) helt missats av alla våra medier kan det tyckas som att det saknas intresse för vår oneutrala historia. Men det gör det inte. Titta till exempel på de svenska minnesmärkena över allierade flygplan och soldater. Notera sedan vilka det är som satt upp och vårdar dem. Vad menar jag? Tillåt mig exemplifiera.

En bit utanför Alingsås störtade och exploderade den 20 oktober 1944 en amerikansk B-24 Liberator med sex mans besättning, till stor del på grund av oväder. Till skillnad från en hel del andra allierade flygplan i svenskt luftrum var det inte dåligt väder eller tyska motståndare som fört planet till vårt land. Det var i högsta grad meningen att Liberatorn skulle flyga över Sverige och använda Bromma flygplats. Detta eftersom planet ingick i den allierade flygverksamhet i Sverige som våra myndigheter hade godkänt. Verksamheten var så omfattande att inte bara Bromma var att betrakta som allierad flygbas utan också ytterligare tre i södra Sverige och från årsskiftet 1944/45 även Luleå.

När det året därpå skulle invigas ett minnesmärke över de omkomna amerikanska flygarna kom närmare tusen personer till avtäckningen. På baksidan av stenen står det inristat ”De föll för sitt fosterland, för frihet och rätt i andra världskriget”. Inte särskilt neutralt formulerat.

Tio dagar efter händelsen med Liberatorn och mindre än sex mil bort inträffade en ännu större explosiv händelse med ett allierat flygplan över Sverige. Det var den 30 oktober 1944 som en B-17 Flying Fortress turligt nog missade Trollhättan. Planet var denna gång helt obemannat. Det hade varit ett vanligt bombflygplan men konverterats inom ramen för Operation Aphrodite till att bli en enda stor flygande bomb som skulle fjärrstyras från ett annat plan mot tyska mål.

När kontrollen över det fjärrstyrda planet förlorades och det sedan exploderade över en svensk skog blev det en rejäl krater och hundratals fällda trädstammar. Som genom ett under fanns vid tillfället inga männi­skor eller hus i den omedelbara närheten och skadorna begränsades därför i stort sett till förstörd skog och krossade fönster.

Långt, långt senare, i januari 2024, blev just detta plan, vars inte överdrivet vackra smeknamn var ”Mugwump”, uppmärksammat på ett ovanligt synligt sätt. Namnet ”Mugwump” syftade inte på figuren med det namnet i böckerna om Harry Potter, knappast heller på rockbandet Mugwumps eller datorspelet Mugwump. Ursprunget är ett ord taget från en av urbefolkningarna i Kanada. Ett rätt mystiskt ord som under 1800-talet började användas inom USA:s politiska debatt och vars innebörd skiftade men vars röda tråd är att en Mugwump är en typ av ledare.

Bombflygplanet ”Mugwump” hade varit med om mycket innan det slutade sina dagar i skogen utanför Trollhättan. Det slumpade sig så att ”Mugwump” blev ett av de mest synliga ­planen i den hittills största teveserien om allierade bombflygare, Masters of the Air. Teveserien, som hade premiär i början av detta år, kan ses som en uppföljare till den oerhört framgångsrika Band of Brothers.

I Masters of the Air, baserad på en bok från 2007 med samma namn, träffas ”Mugwump” inte sällan av tyska Luftwaffes eldgivning, men man lyckas alltid reparera planet och kan skicka iväg det på nya uppdrag. Teveserien skildrar dock inte dess sista mission och i detta faktum ligger nog förklaringen till att mig veterligen Sveriges alla recensenter har missat att ”Mugwump” kraschade i vårt land.

Än mindre känt är att det faktiskt ligger kvar många delar av det stora flygplanet i skogen utanför Trollhättan. Inte bara under marken – sommaren 2024 var rester fortfarande fullt synliga på marken. Alla fans av Band of Brothers och dess uppföljare: Var nu snälla och låt de där delarna av ”Mugwump” få ligga kvar. Det är en stark historisk upplevelse att få gå omkring i en svensk skog och både leta och hitta delar av en amerikansk flygande fästning. Avståndet till andra världskriget, eller till alla krig, minskar när man ser spåren ligga kvar på marken. Även om bara var tionde besökare tar med sig en flygplansbit hem så kommer snart inget finnas kvar att se utöver propellerdelen med explosionens datum, som monterats i närheten av dess mittpunkt. Kort sagt, let it be.

Vem kan man då tacka för att minnesmärkena över Liberatorn och ”Mugwump” har fått informationstavlor och att det i viss mån finns skyltning från bilvägar i närheten (inte från huvudvägarna). Min slutsats efter att ha besökt platserna ifråga och skapat en reseguide över nästan alla svenska sevärdheter från andra världskriget är att vad gäller de minnesmärken vi har över allierade flygplan och baser bör vi tacka hembygdsföreningar och lokala entusiaster. Det är inte svenska myndigheter utan främst lokala frivilliga krafter, ofta ute på landsbygden, som sett till att vi har minnesmärken över sådant som inte har passat in i den allmänna bilden av Sverige under andra världs­kriget – banden till de allierade. Vi kanske till och med kan uppvärdera allmänhetens historiesyn något?

Och, borde inte dessa band, med tanke på omvärderingen av Nato, numera kunna få lite mer uppmärksamhet? Exempelvis i skolan och inom public service. Vanliga svenskars engagemang för Ukrainas frihet (och därmed fred) tas då och då upp i våra medier. Varför inte också mer belysa tidigare engagemang för våra närmaste grannars frihet? Nu tänker jag även på solidariteten med Baltikum, som var rätt imponerande på 1980-talet, trots moteld från Kreml och dess svenska anhängare.

Rent fysiskt kunde våra allierade minnesmärken bli mer ordentligt skyltade. När det idag finns en minnestavla är den oftast liten, enkel och helt intill platsen. Kör man på en större närbelägen väg finns oftast ingenting alls som visar att här har allierade flygare störtat eller här har tusentals norska eller danska ”polistrupper” utbildats och övats med hjälp av svenska försvaret, för att kunna återta kontrollen över sina re­spektive länder.

Jag vill hoppas att fler vill forska i och bevara Sveriges allierade historia, och sedan sprida kunskapen om den. Det är en förmån att få bedriva denna forskning, som gett mig många goda upplevelser och vänner i såväl Sverige som utomlands.

Vem vet, en vacker dag kanske det till och med blir naturligt att på svenska offentliga platser och i svenska medier ordentligt uppmärksamma freden den 8 maj? I tacksamhet både till miljoner utländska soldater som gav sina liv för vår frihet, liksom till de svenskar i allierad tjänst som riskerade allt för friheten, och i hundratals fall också gav allt.