Det var en solig men iskall lördag i januari som jag rättade in mig i ledet, i den lika långa som långsamma kön utanför Nationalmuseum, och utställningen ”Romantiken. Ett sätt att se”.

En timmes kö i iskyla fick oss alla att uppskatta den nära timslånga inomhuskö som följde. Sällan har jag sett en så upprymd sträcka människor som denna, vindlande fram och åter mellan Midvinterblot och Gustav Vasas intåg i Stockholm. Mellan lammull och tweed kunde man också skåda ynglingar med hiphopkläder och ortenutstrålning. Inte bara klichébilden av bildad borgerlighet på plats tänkte jag. Männen visade sig emellertid vara franska turister. Man kan inte få allt.

Frågan är om romantikutställningen inte var förra årets viktigaste händelse. Natointräde, energislag och inflationstal i all ära… Det var Nationalmuseum som visade hur historiens kontinentalplattor förskjuts. Alla verkade älska denna utställning – utom möjligen då Per Wirtén som menade att förtjusningen ”sammanfaller med den vindkantring som nu vrider samhällsvärderingarna i konservativ och nationalistisk riktning”. Wirtén, som är kritiker i Expressen, ogillade romantikens strävan att återförtrolla världen.

För inte länge sedan hade Wirténs röst varit den som hörts mest. För inte länge sedan var konservatism och nationalism något som svenskar inte för allt smör i Småland ville nämnas i samma andetag som. Det är knappast så att Sverige numera gillar konservatism och nationalism. Däremot verkar nu dessa fenomen tolereras, på liknande sätt som riksdagen tolererar den Tidöbaserade regeringen.

Den romantik Wirtén angrep i spalterna är dock ett rörligt mål. Idérörelsen från sent 1700-tal till mitten av 1800-talet bygger på upphöjelsen av känslan. Även det Sverige som avskydde nationalism och konservatism lika mycket som Wirtén har varit fullt av detta. En ultraromantiker som Rousseau skulle ha hänförts av det känslostormande som präglat samhället sedan 1968. I samtidens individualism och postkolonialism skulle han ha känt igen såväl sin jag-upptagenhet, som sin kult av den ädle vilden.

I romantiken finner vi också den kombination av extrem självupptagenhet och naturvurm som präglar vår tid. Romantiken ser i naturen något mer än en kuliss. Samtidigt träder individen fram på ett helt nytt sätt, och naturen blir ett objekt för människans blick. Caspar David Friedrich, mästare i att ställa individer inför överväldigande natur, sammanfattar det bäst: Målaren måste måla, inte bara vad han ser framför sig, utan också vad han ser inom sig. Om han inte ser något inom sig, måste han avstå från att måla det han ser framför sig.

vår tid sätter naturen i förgrunden med samma självupptagenhet. Det är vårt behov av naturen det handlar om, inte naturen i sig. Och vi tvekar inte heller att synda på nåden: bekännelsen till ”klimat” (samtidsmänniskans sammanfattningsord för komplex natur) får samsas med gränslös kommers av föremål vars priser knappt täcker materialkostnader.

Men det finns också något med Nationalmuseums utställning som verkligen avviker från den revolutionära sida av romantiken som länge dominerat, och det är att den tillåts vara så vacker. Det är ett fyrverkeri i skönhet som leder inåt, inte utåt. Här finns ingen Friheten på Barrikaderna. Ingen ska ut och demonstrera. Motiven försjunker i sig själva, och betraktaren försjunker i dem.

Populärt

Konformism frodas på universiteten

Priset för att gå sin egen väg och hålla fast vid fakta kan vara mycket högt – inte minst inom akademin.

Germund Hesslow Tema 2025 1

Som i Louis Daguerres undersköna diorama Campo Santo i Pisa från 1834. Eller Carl Friedrich Lessings klipplandskap, eller Sixten Sandra Österbergs självporträtt, eller… Kanske vackrast av alla: Peter Tillbergs pojke med ryggen vänd mot betraktaren, intill en grå tv-apparat och en grå 70-talsgardin, blickande ut genom ett fönster i grått.

Utställningen är en påminnelse om att allt inte är politik. Det finns skönhet. Det finns stillhet. Det finns grundläggande naturelement. Det finns något som ligger bortom driften att revolutionera eller demonstrera. Kanske rentav en känsla av att världen faktiskt är förtrollad.