Det var en ovanligt kylslagen eftermiddag i maj och jag skulle som vanligt ta bussen för att hämta på förskolan. I den nervösa stämning som alltid råder när svenskar ska bilda en spontan kö kunde jag på avstånd se hur två personer med ryckig gångstil närmade sig busskuren. Jag hann tänka ”hoppas inte de ska med min buss” just innan den blå bussen svängde runt hörnet nere vid gatukorsningen och de två personer jag ville undvika började småspringa för att hinna i kapp.

Männen var tydligt drogpåverkade och liksom ärrade av långvarigt missbruk, högljudda i sitt privata samtal, och de balanserade varsin näve snabbmat i brösthöjd. Alla som stod och väntade på bussen stelnade till. Vår inbördes konkurrens och diverse kroppsmarkeringar för att behålla den bästa platsen i kön hade som i ett trollslag försvunnit. En ängslig stämning spred sig hos oss resenärer. ”Vad glor du på?” skrek en av männen, han som vid en okulär besiktning framstod som den mest skräckinjagande av de två, till den äldre herre som med menande min försökte signalera att deras beteende var so­cialt oacceptabelt.

I efterhand har jag funderat över hur snabbt vi i kön insåg ungefär vad som skulle hända och hur vi som främlingar inför varand­ra med ens delade en tyst överenskommelse om att vi tillsammans stod inför ett yttre hot. Som vardagsmänniskor förhåller vi oss ständigt till sociala koder, tar ut avstånd till de avvikande och formerar gemenskaper med väldigt lite information utöver instinkt att gå på. Det finns ett pågående resonerande inom var och en av oss, i alla våra möten, utan att vi ens tänker på det. Slump och viljeinriktning leder oss till olika platser och situationer och det är faktiskt märkvärdigt att tänka kring hur händelseförlopp ofta är följder av snabba beslut med oöverskådliga skeenden.

Vi stod i kön. Bussdörrarna öppnades, vi klev på, och längst bak uppstod en luftig cirkel runt de två männen som skränade och direkt bredde ut sig och satte upp fötterna på sätena mitt emot. En revirmarkering, reflekterade jag, och rörde mig mot mitten av busskroppen.

Busschauffören stängde genast av motorn. Han greppade mikrofonen och sa utan darr på stämman: ”Ni som har satt er längst bak utan att uppvisa giltigt färdbevis och har med mat på bussen, var goda kliv av.” Det blev tyst. Den mest skräckinjagande reste långsamt på sig och stegade bestämt fram mot chauffören. ”Nu ska du lyssna på mig och bara starta den här bussen igen.” Hans ansikte nuddade nästan bussförarens och det gick som en isande vind genom min kropp. Jag kände en rädsla jag bara upplevt vid få tillfällen förut, när hot om våld kommer nära, och jag förstod när jag försiktigt tittade mig omkring att vi resenärer inte längre var besvärade utan vettskrämda.

Vad hade hänt om vi alla hade visat civilkurage och gemensamt tagit till orda? Situationen som uppstår nu är intressant för den säger att oavsett hur lika vi kan vara i våra rädsloreflexer så reagerar vi väldigt olika på dem. Majoriteten på bussen är fortsatt knäpptyst. En ung tjej blundar hårt, det är streckade linjer runt hennes ögon. Jag möter en av mina medpassagerares blick men hon tittar bort. Så ser jag att en man jag vagt känner igen reser sig från sitt säte, han ropar irriterat: ”Kan du starta bussen, vi är några här som har bråttom för att hämta på förskolan.” Jaså han, hinner jag tänka innan bussföraren tänder till och flyger ut ur sitt utrymme längts fram och skriker att alla ska ut ur bussen. Vi står kvar som förstelnade allihop och den skräckinjagande ser närmast snopen ut. Hans kebab har runnit ut över handen och det droppar dressing ner på det slitna grå bussgolvet.

Bussföraren verkar så bestämd på sin sak, så orädd. Ett skifte har ägt rum, det känns i luften som en vibrerande möjlighet vi måste fånga, och i just detta ögonblick tar en kort äldre dam med korpsvart hår och magnifikt stora örhängen till orda och fräser att ”NI ska av från bussen” och innan mannen med den kladdiga kebaben orkar formulera en spydighet tillbaka ropar hans kompis längst bak att det är dags att dra nu innan snuten kommer.

Här skulle denna vardagsincident kunna vara över, vi hade kunnat påbörja resan till våra olika destinationer, lättade över att det obehagliga tagit slut. Men istället står chauffören kvar längst fram i mittgången medan bråkmakarna sjappar. Han är inte längre arg, utan samlad, och säger: ”Ni förstår, det här är min arbetsplats. Jag kan inte låta vad som helst hända här. Jag har ansvar för er alla när ni reser med mig, inte minst er säkerhet.” Vem är denna förnuftets röst iklädd SL:s lediga uniform? Jag föreställer mig att han är den goda människan, en stolt representant för verklighetens folk, och så säger han, och jag glömmer det aldrig: ”Varför hjälpte ni mig inte?”

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Sällan, kanske inte någonsin, har jag skämts så inför en främlings klarsynta kritik av mitt mänskliga men fega beteende. Han fick ingen hjälp, han var ensam och utsatt, medan vi som var flera stycken tittade bort. Ingen av oss andra visade mod i det civila livet, säkerligen av rädsla och möjligen också för att vi ställdes inför en situation där konsekvenserna blev svåra att överblicka. Frågan om civilkurage är komplex, eftersom civilkurage manifesteras genom en handling som fordrar ett positivt utfall. Risktagandet förutsätter en heroisk­ inramning, ett lyckosamt slut: en busschaufför som blir nedslagen hamnar i en helt annan berättelse än hjälten på min tur.

”Medkänsla utgör grunden för moralen”, skrev filosofen Arthur Schopenhauer. Han menade att det är i vår förmåga till sympati för andra som moralen kan delas av oss männi­skor och att det är så den har utvecklats hi­storiskt. Att kunna sätta sig in i någon annans situation handlar om empati men det har även lönat sig evolutionärt att ha ett samvete. Det är så vi överlevt som flock och som art.

Civilkurage kan visa sig i vardagens oplanerade ledighet, där vi sätts på prov utan att hinna ta ställning till våra handlingars effekter på framtiden. Bussförarens mod och oberäknelighet överrumplade oss alla. Min skam hänger ihop med känslan av dåligt samvete, men jag skäms även över hur rädd jag var, och fortfarande är, för våld. Kanske är det också därför chaufförens fråga om varför ingen hjälpte honom levt vidare så starkt inom mig men inte heller lyckats få ett entydigt svar.