Emmanuel Macrons maktövertagande är huvudförklaringen till dramatiken, men även andra faktorer bidrar. Presidentpartiet LREM tar successivt över alltmer makt även lokalt, men processen präglas av interna konflikter och ofta öppen splittring. Centralstyrningen från Paris resulterar ibland i öppen revolt. Ironiskt nog är Paris det mest uppenbara exemplet, där två företrädare för partiet kommer att försöka nå borgmästarposten.

Två av de senare årens politiska förlorare är den tidigare socialistiske presidenten François Hollande och Republikanernas tidigare ordförande Laurent Wauquiez. Hollande avgick från sin post 2017 efter att inte ens ha fått chansen att kandidera för omval. Wauquiez avgick som ledare för sitt parti efter det pinsamma nederlaget i Europavalet i maj.

”Har Hollande och Wauquiez något gemensamt på ett djupare plan, förutom elitskolan ENA och ett liv i maktens centrum?”

Hollande har sedan sin avgång hållit låg profil. Till undantagen hör boken om tiden i Élyséepalatset, Les leçons du pouvoir (Maktens lärdomar). Det var litet modigt av honom att publicera sig. Senast han bidrog till en bok om sin karriär berättade han alldeles för mycket och blev utskrattad. Den här gången anses han istället berätta alltför lite och lyckas hoppa över att hans opinionssiffror var urusla. Reaktionen har blivit ungefär densamma. Fullt så tunn är dock inte boken. Det märks att Hollande tidigare i karriären har varit en tillgång för både journalister och författare. Egentligen älskar han spelet i medierna, har humor och vill inte alls hålla distans till sin omgivning.

Hollande går igenom sina år i ”palatset”, hur presidentapparaten fungerar och berör större frågor som präglade åren vid makten 2012–2017. Bilden av Élyséepalatset som en effektivt fungerande maskin där allt är noga planerat och styrt av regler och praxis är intressant. Många medarbetare har funnits på sina poster i decennier och bistår ytterst professionellt de presidenter som råkar tillbringa några år av sitt liv i politikens centrum. Livet är fyllt av arbete, hårt styrt och fjärran från den flärd och lyx som präglar de middagar och officiella ceremonier som också står på schemat.

En annan del av verkligheten som Hollande ägnar utrymme åt är den franske presidentens betydande makt över utrikespolitiken. När han försöker bidra till en rimligare lösning av krisen i Syrien är det uppenbart att Hollande själv kan åstadkomma mer än både presidenten i USA och många kolleger i Europa. Det förslår ändå inte när Obama ger walkover till Assad, och parlamentet i London röstar emot insatser i Syrien, men det hade kunnat göra skillnad i en mindre hopplös situation. En av de omfattande befogenheternas baksidor är ansvaret för kondoleanssamtal till anhöriga till de stupade som har offrat sitt liv i republikens tjänst i bland annat Nordafrika.

Hollande ger intryck av att ha stor respekt för systemet och dess traditioner. Det var säkert annorlunda när Nicholas Sarkozy tog Élyséepalatset i besittning. För Hollande är inte fraserna om republiken och respekt för dess institutioner bara utanverk – det betyder något på riktigt. Hans socialism handlar inte om att riva ned och underkänna de insatser som andra har gjort före honom.

Samspelet med Macron, som gjorde ett omval omöjligt och krossade Hollandes Socialistparti, skildras naturligtvis också. Hollande såg honom inte som någon trojansk häst, men har allvarlig kritik mot den blivande presidentkandidatens dubbelspel. Han tecknar ingen smickrande bild av sin energiske och allt annat än ödmjuke ekonomiminister. Trevlig och sympatisk, visst – men allt annat än ärlig och öppen.

Hollande verkar inte vara bitter eller förkrossad. Han har nog varit med alldeles för länge för att bli alltför förvånad, även om han hade ovanligt mycket att bli förvånad över. Det politiska Frankrike som hade valt honom som det mer vardagliga alternativet till den överenergiske Sarkozy fanns inte längre 2017. De stora partierna var krossade, hans partivänner hade spritts för vinden och själv hade han plötsligt all tid i världen för annat. För första gången på mycket länge.

Några nålstick får dock plats även i Les leçons du pouvoir. Hollande noterar till exempel att åtskilliga av dem inom Socialistpartiet som under hans tid vid makten var hårda motståndare mot vad de betraktade som högerpolitik, nu lojalt tjänar under den man som Hollande skämtsamt har kallat ”le président des très riches” – de väldigt rikas president.

Martine Aubry – dotter till Jacques Delors och länge borgmästare i Lille – var fortfarande en viktig aktör när det skulle avgöras om Hollande skulle ställa upp till omval 2017 eller inte. Trots de usla opinionssiffrorna och de senare årens mer liberala politik – som irriterade många i de egna partileden – lovade hon utan minsta reservation att hon definitivt skulle komma till hans undsättning om det skulle behövas. Hollande väntar fortfarande. Han förlåter många men uppenbarligen inte alla.

François Hollande hade en ledande position i sitt parti i flera decennier. Det är förvånande att han mot den bakgrunden inte kunde styra sitt parti bättre från presidentpalatset. Hans försök att framställa omsvängningen av den ekonomiska politiken från vänster till höger som planerad i förväg låter som en efterhandskonstruktion. Mitterrand gjorde visserligen på samma sätt, men det ingick inte heller då i de ursprungliga planerna från segervalet 1981.

Skoteråkandet till älskarinnan Julie Gayet och brottet med den tidigare flickvännen Valérie Trierweiler berörs, men inte mer. Det förra med lätt hand, det senare med respekt för det ömsesidiga trauma det utveckades till i offentlighetens ljus. Det är numera inte ens i Frankrike praktiskt att försöka göra riktigt hemliga saker som president.

François Hollande hade under många år regelbundna kontakter med de litet mer borgerliga partivännerna i Sverige. Även republikanernas förre ordförande Laurent Wauquiez hade kunnat bli en intressant partner för vårt land i Europa. Han kan förresten fortfarande hinna med det; karriären är knappast slut. Den tidigare ordföranden i Republikanerna har nämligen nära släktband till Sverige och tillbringade många sommarmånader i Sverige som ung. I Frankrike härstammar familjen i huvudsak från den norra delen av landet, där man länge drev en mindre industriverksamhet.

Fabrice Veysseyre-Redon ger i sin bok Laurent Wauquiez. L’impéteux en utförlig beskrivning av den blivande partiledarens väg till makten. Tanken var förstås att huvudpersonen skulle ha stannat längre på sin post, åtminstone de dryga två år han själv hade planerat. Efter det pinsamma nederlaget i Europavalet i maj, då resultatet för Republikanerna blev rekordlåga 8,5 procent, valde han att avgå redan före sommaren.

Författaren tecknar en bred bild av Laurent Wauquiez. Grundtonen är avvaktande skeptisk men ger även utrymme för beröm och tidvis goda recensioner av hans insatser. Sammanfattningsvis talar det mesta för att, trots den sorgliga sortin från partiledningen, vi lär få se mer av Wauquiez i framtiden. Inte bara för att han sedan 2016 är ledare för den nya storregionen Auvergne-Rhône-Alpes. De nya stora regionerna är ett av de mer konkreta resultaten av Hollandes tid vid makten. Han drev mot alla odds snabbt igenom projektet och skapade därmed en bättre balans mellan centrum och periferi. Wauquiez region är med sina drygt åtta miljoner invånare en av de största. Områdets administrativa centrum ligger i Lyon.

Wauquiez karriär påminner en hel del om dem som tidigare Chirac och Sarkozy har presterat. Han har varit ännu en stressad ung man med stora ambitioner. Efter sedvanlig elitskoleutbildning engagerade han sig politiskt både som tjänsteman och med eget mandat. Karriären i regionen startade i nära samverkan med centerpolitikern Jacques Barrot. Wauquiez gjorde nytta, knöt vänskapsband med viktiga personer och blev både borgmästare i sin lilla stad och minister i Paris. Han var den yngste ledamoten i nationalförsamlingen någonsin, innan Marion Maréchal Le Pen tog över den hederstiteln. På vägen bröts banden med Barrot, sedermera kommissionär i Bryssel, vilket gav upphov till en del infekterade konflikter mellan gamla vänner. De gled ifrån varandra politiskt och Wauquiez ville inte acceptera att Barrots regionala politiska arv skulle tas över av sonen.

Wauquiez står till höger i politiken. Han har ibland uttalat sig väldigt kritiskt mot EU och aktivt försökt värva väljare från Nationella Fronten. Han har dock för det mesta kunnat samarbeta med olika fraktioner, inte minst när han skulle mobilisera stöd för att bli ledare för den nya regionen. Efter många långa möten med både anhängare och skeptiker hade han de röster som krävdes. Hans blandning av charm, lokal förankring, entusiasm för det lokala köket och outsinlig energi övertygade, eller fick motståndarna att till slut ge upp.

En av hans fördelar är öppenhet för samtal och en positiv attityd till medier. Wauquiez kan vara riktigt rolig, resonerar ofta utanför boxen och säger ibland litet för mycket. Det gör honom till ett populärt intervjuoffer men har också skapat problem. Liksom i Hollandes fall kan öppenhet och humor vara en giftig kombination i fel sammanhang. Wauquiez favoritjacka – en illröd oljerock – gör det dessutom svårare att försvinna i mängden när det hade varit att föredra.

Som ordförande för partiet försökte han både hejda strömmen av partimedlemmar till Macrons LREM och samtidigt öppna för samtal med andra grupper inom högern. Det blev en svår balansgång eftersom många som var på väg att lämna såg just öppningen mot mer katolska och socialkonservativa kretsar som ett hot. Ungefär som i USA har den klassiska franska högern ofta välkomnat deras röster men ogärna tagit hänsyn till deras politiska krav. Nederlaget i Europavalet blev ett kvitto på att balansgången inte riktigt hade fungerat. Partiets toppkandidat, den unge högerkatoliken François-Xavier Bellamy, drev en bra kampanj och fick goda recensioner även av motståndarna, men resultatet blev likväl en katastrof. Sarkozy landade en gång nästan lika lågt men det var i en helt annan politisk värld och fick inte alls lika allvarliga konsekvenser.

Wauquiez lyckades inte försvara positionen som den naturliga oppositionen mot Macron och LREM. Det stora problemet är att det saknas en riktig motkraft, någon som kan säga stopp när det på allvar blir fel. Socialistpartiet har krympt radikalt, yttersta vänsterns ledare Jean-Luc Mélenchon har undergrävt sin egen trovärdighet genom ett antal affärer, och Le Pens parti har få parlamentariker trots ett betydande opinionsstöd. Politiskt ligger dessutom ofta LREM så nära Republikanerna att det är svårt att trovärdigt påstå att de skulle utgöra de två relevanta alternativen.

Wauqiez valde att avgå före den gräns han själv lagt fast för arbetet med att rekonstruera partiet efter katastrofen 2017. Avgångsbeslutet ökade snarare än minskade antalet avhopp. Flera ledande företrädare – som Valérie Pécresse i Parisregionen och Xavier Bertrand i Hauts-de-France – har konstaterat att de inte längre tror på det gemensamma projektet. Samtidigt finns det inget självklart alternativ. LREM:s framtid är inte given och det innehåller i sig ett flertal stridande fraktioner som inte minst bråkar om hur man ska se på de politiska flyktingarna från Republikanerna. Många tycker att de tidigare gaullisterna redan nu tar alldeles för stor plats i deras nya rörelse. Tanken var ju att förändra politiken – fungerar det om man återanvänder ”gamla” politiker?

Man kan förstås fråga sig om kampen om makten inom Republikanerna är viktig. Det är den faktiskt även om framtidsutsikterna är mörka. Republikanerna har fortfarande egen majoritet i den franska första kammaren, den indirekt valda senaten. Nationalförsamlingen har mer makt, men även senaten spelar en viktig roll i det franska systemet. I många kommuner och regioner är Republikanerna fortfarande det stora partiet. Tusentals borgmästare representerar det gamla gaullistpartiet. Partiets framtid är en central fråga för hur den framtida balansen mellan den yttersta högern, klassisk höger, LREM och vänstern kommer att se ut.

I mitten av oktober genomförde Republikanerna en extrakongress för att välja en ny ledning. Valet av Christian Jacob, partiets gruppledare i nationalförsamlingen, till ny ordförande indikerar att partiet kommer att försöka driva en moderat högerlinje. Fördelen är att företrädare som var tveksamma till Wauquiez öppenhet mot socialkonservativa och traditionellt katolska kretsar kanske stannar i partiet. Risken är att den politiska profilen blir alltför utslätad, vilket gör det ännu svårare att hålla emot trycket från LREM och Le Pens Nationell samling. Även borgmästare som i första hand vill behålla sina positioner måste ibland ha ett någorlunda tydligt budskap till väljarna. Det är tveksamt om operationen kommer att lyckas.

Har Hollande och Wauquiez något gemensamt på ett djupare plan, förutom elitskolan ENA och ett liv i maktens centrum? Möjligen. När Hollande skulle bryta tystnaden efter tiden som president valde han att göra det på en mässa för tecknade serier i Angoulême. Det är en genre som ju, som bekant, åtnjuter betydligt högre respekt i Frankrike än i vårt land. När Wauquiez avgick från partiledarposten blev hans första åtgärd att hemma i sin region Auvergne-Rhône-Alpes öka stödet för tecknad film.