Hans landsman, filosofen, författaren och den framstående biografen Rüdiger Safranski, gav redan 2007 nämligen ut en omfattande och magnifik studie, Romantik, som behandlar den mångtydiga romantiska epoken och dess idéer, strömningar och utvecklingar.

Kring sekelskiftet 1800 kom på tysk mark bemärkta namn såsom bröderna Schlegel, Novalis och Tieck att inom litteraturen ge en föreställning om ”det romantiska” som något större och betydligt väsentligare än blott ett slags förgyllning av tillvaron. För de här skönandarna utgjorde det romantiska perspektivet själva kärnan i förståelsen för och uppfattningen av människans innersta drivkrafter och det skapande livets sanna mekanismer. Vad som enligt Safranski med tiden gjort detta skaplynne till något specifikt tyskt, är att det periodvis haft en oroväckande, för att inte säga katastrofal förmåga att genomsyra och i sina värsta avarter ersätta politisk rationalitet med nationalromantiskt överspända idéer.

På så vis har den tyska romantisk-­idealistiska tanketraditionen – från Schillers ”estetiska uppfostran” till den ”opolitiske” Thomas Manns svärmiskt reaktionära betraktelser ett sekel senare – alltid riskerat att exploateras av storhetsvansinniga despoter och germanska flåspatrioter med smak för demonisk ödestro och elementens raseri. Safranski ser i historien helt enkelt en logisk koppling mellan romantikernas spektakulära luftslott och barbariets rykande ruiner.

”Schlegel pläderar för en ’progressiv universalpoesi’ som till sin natur ständigt är i vardande och aldrig når sin fullbordan.”

Denna ”krassa konstruktion”, där romantikernas germansk-tyska identitet ställs i något slags motsatsställning till övriga Europa, är en lika omhuldad som falsk, eller åtminstone grovt förenklad bild av de verkliga förhållandena, menar nu Matuschek. I sitt långa introduktionskapitel skriver han (utan namns och titels nämnande) om en ”nylig skildring av romantiken som har lyckats fånga en stor publik. Den bär undertiteln ’En tysk affär’. […] Att förklara romantiken, lovar den, är att blottlägga den tyska själen”, anmärker han syrligt och syftar alltså på Safranskis bok.

Det är just det här med det ”typiskt tyska” som Matuschek reagerar på. Och här har vi säkert också en av drivkrafterna bakom hans egen genomgripande studie. Ty den som ägnar sig åt romantiken genom ”nationell navelskådning har sänkt blicken”. Själv höjer han följaktligen densamma och utformar sitt litteratur- och idéhistoriskt utmärkande verk som en grundlig genomgång av såväl den tyska litterära romantiken som den frans­ka, italienska och engelska (samt den skotska, förstås, med James McPhersons förromantiskt triggande Ossians sånger).

Därmed avstår Matuschek uttryckligen från alla former av folkpsykologisk tesdrivning. Och presenterar istället vad som kan beskrivas som bokens själva kungstanke: att just fixeringen vid specifikt tyska ideologier gärna förbiser det förhållandet att romantiken utgjorde ”den europeiska modernitetens andra impuls efter franska revolutionen” (min kursivering). På så sätt opponerar han sig dessutom mot den vedertagna uppfattningen att romantiken huvudsakligen skulle vara en konservativ reaktion på upplysningens radikala framstegstanke.

Och så börjar han där: med begreppet ”det moderna”, som växte fram när det feodala ståndssamhället under L’ancien régime i Frankrike gradvis försvagades och ersattes av mer pluralistiska och dynamiska samhällssystem, som kom att prägla allt från politiken och rätts­väsendet till vetenskapen, konsten och religionen. Den nya (romantiska) litteraturen behövde nu inte längre spela rollen som förmedlare av bestående konfessioner, utan erbjöd ett annat slags språkligt-estetiska bekännelser och föreställningar i den traditionella trons ställe.

En dryg handfull år efter franska revolutionen satt den yngre Schlegel­brodern Friedrich – epokens avgjort mest inflytelserika litteraturteoretiker och tillsammans med Madame (Germaine) de Staël en nyckelfigur inom den romantiska rörelsen – och skrev på vad som har kommit att betraktas som den litterära romantikens första egentliga programförklaring. Han pläderar här för en ”progressiv universalpoesi” som till sin natur ständigt är i vardande och aldrig når sin fullbordan – fragment och process snarare än verk och produkt – och viktigast av allt: som inte lyder under någon fastställd gammal dammig poetik.

Detta skrevs 1798, och Matuschek naglar fast just det här ögonblicket som den moderna litteraturens ut­lösande händelse. Ty de konkreta följderna av Schlegels teorier beredde väg för en autonomisering och dynamisering av den nya diktningen, liksom för en social utbredning av det litterära kretsloppet (tryckning, utgivning, distribution, läsvanor). Vi befinner oss här långt ifrån några ”romantiska drömmerier”, förtydligar Matuschek och upprepar sitt antagande att det snarare rör sig om ”inledningen på en ny och modern förståelse av litteraturen”.

Det idéburna huvudspåret i Der gedichtete Himmel är att presentera romantiken som ett innovativt ”stilfenomen” och radikalt frihetsbegrepp. Men återigen, de här snabbt tongivande strömningarna var alltså inte någon typiskt tysk angelägenhet, argumenterar Matuschek, utan en transnationell tendens. Romantiken uppstod ju i oroliga, revolutionära tider, och i egenskap av epok – om än inte som stil och ideal – ramar den in tiden mellan det förrevolutionära Frankrike och de i allt väsentligt misslyckade 1848-revolutio­nerna runtom i Europa.

Under den här perioden, och i synnerhet efter Napoleonkrigen och den efterföljande Wienkongressen, uppstod ett par allmänna kultur- och samhälls­fenomen som gynnade de romantiska tids­idéerna. Dels den sedermera förödande politiseringen av national- och folkkulturen, som blev särskilt framträdande i Italien och Tyskland, som ännu inte hade blivit nationalstater. (Nämnas bör här storebror Jacob Grimms monumentala verk Deutsche Mythologie från 1835, som fick ett enormt folkligt genomslag och en stor betydelse för den nyuppväckta tyska nationalidentiteten.) Men en än viktigare omständighet blev redan nämnda spridning av en mer privatiserad bok- och läskultur som nu gjorde sig alltmer oavhängig tidigare auktoriteter och kont­rollinstanser som kyrka, skola och universitet. Subjektivitet och individualitet blev via diktningen och läsvanorna tidens frihetliga ledord.

IFrankrike och Italien, vars bildkonst och litteratur tidigare i hög grad varit underkastade klassicerande doktriner, uppträdde nu romantikerna som nyskapande esteter i den kulturella offentligheten. De frigjorde sig effektivt från den akademiskt understödda klassicismen, och betraktade sig som de breda, läsande folklagrens ombud. Den författande franske mångsysslaren Stendhals klargörande definition – ”Den romantiska litteraturen är den som faller de samtida läsarna i smaken, medan den klassicistiska däremot är den som deras gammelfarfäder kan acceptera” – understryker att romantiken primärt ägnade sig åt en progressiv snarare än en reaktionär kritik av upplysningen.

Bland de tidigare engelska romantikerna kunde denna radikala attityd lätt slå över i det elitära och spotska, inte minst hos Lord Byron som med excentrisk melankoli och lyrisk uppfinningsrikedom förvandlade den lidande konstnären (och konsten själv!) till en våghalsig rebell – mad, bad and dangerous to know!

Matuschek har sammantaget skrivit en systematiskt högintressant och bitvis lysande analys av romantiken som epok, som litterärt och filosofiskt begrepp och som samhällshistoriskt fenomen. Hans översiktliga beskrivningar av periodens idé- och mentalitetshistoria varvas med på det hela taget skarpsynta närläsningar av tongivande romantiska verk och deras stil, motiv och tematik, med kapitelvisa genomgångar av de aktuella språkområdenas olika förhållanden och yttringar.

Med tanke på Matuscheks sturska anmärkningar mot Safranski för dennes ämnesmässigt befryndade bok, blir det lätt ironiskt när han själv – trots uttalade europeiska perspektiv och en nedtoning av någon förment tysk litterär hegemoni – främst uppehåller sig vid just tyskarna. Och detta inte för att han skulle vara någon smygchauvinist, utan helt enkelt för att inte heller han förmår kringgå det faktum att bröderna Schlegel och Grimm, Goethe och Schiller, Novalis och Tieck, Hoffmann och Eichendorff helt enkelt utövade ett enormt inflytande på sin litterära samtid, både som diktare och som teoretiker, också långt utanför de egna landsgränserna.

Detta sakförhållande i sig gör ju inte en William Wordsworth, Robert Burns, Alfred de Vigny eller Ugo Foscolo ett uns mindre betydande än vad de verkligen var. Men även Matuscheks fördelning av utrymme talar alltså här sitt tydliga språk, inte bara Safranskis. Därmed inte sagt att han i största allmänhet kastar sten i glashus; Matuschek har viktiga poänger i betraktandet av de spridda romantiska tidsidéerna som ett slags paneuropeisk rörelse. Dock är han lite väl triumfatorisk i sin kritik av Safranski. Sistnämnde har ju precis lika rätt när han hävdar att romantiken med historiens gång kom att bli något av en tysk affär. Och det alldeles oavsett om omvärlden valde att tillägna sig Novalis stridsrop – ”Världen måste romantiseras!” – eller med fransk avmätthet tvärtom höll till godo med Alfred de Mussets högst blaserade karakterisering: ”Romantiken utgörs av ett evigt bruk av adjektiv.”