På ett centralt ställe i Charles Péguys verk diskuterar han Ernest Renan, religionshistorikern och filosofen som avvek från prästbanan och blev en banerförare för de moderna idéerna och den vetenskapliga metoden. Läser man de texter som eftervärlden har sett som programskrifter för modern vetenskap tillräckligt noggrant märker man emellertid hur kluven Renan egentligen är. Renan smyger, enligt Péguy, förbi viktiga problem han annars visar sig vara klart medveten om. Anledningen är enkel: ingen konverterar två gånger. Att bryta med sina gamla meningsfränder i en högre sannings namn kräver mod, men att upprepa proceduren kräver ett ”andra gradens mod”:

Jag tror inte att det finns många exempel på människor som efter att ha fullbordat denna första uppoffring, och som efteråt märkt – vilket ju ofta inträffar – att deras nya vänner inte är bättre än de gamla, har det andra gradens mod som krävs för att med samma beslutsamhet offra sina nya intressen och sina nya vänner. ”Ve den ensamme!” Så tänker de.

I detta har Péguy (1873–1914) indirekt tecknat sitt eget ideal och i viss mån förutspått sitt eget öde. I en av Frankrikes mest polariserade perioder skulle han många gånger göra sig ovän med dem som antogs höra till samma läger, förbli ständigt uppmärksam på de förvrängningar och det fusk som kommer med partitänkandet, och hålla fast vid sin sanning med en envishet som oundvikligen skulle göra honom mycket ensam.

Charles Péguy föddes 1873 i Orléans i en arbetarfamilj. Hans far hade deltagit i kriget mot preussarna några år tidigare och dog av sjukdom kort därefter. Hans mor arbetade med att fläta stolar och försörjde på så sätt Charles och hans mormor. I sina korta självbiografiska skisser berättar Péguy om hur arbetet fyllde hela deras liv. Han själv bidrog till hushållssysslorna från tidig ålder, och hans mor brukade hjälpa honom med läxläsningen samtidigt som hon arbetade. Disciplinen från hemmet förde han vidare till skolan. Den flitige Charles skulle också bli en sinnebild för den republikanska skolans klassutjämnande målsättningar: man såg till att den begåvade arbetarpojken fick stipendier och kunde gå vidare till de högre nivåerna i det hierarkiska franska systemet. En av sina självbiografiska skisser kallade han ”En början på det borgerliga livet”. Men mer än en lovande början blev det inte.

Under sin tid på École normale supérieure kom han i kontakt med de socialistiska idéerna och umgicks med de flesta av de män som skulle bilda vänsterns kader. Under dessa år inträffade också den händelse som skulle kasta sin skugga över fransk politik under lång tid framöver: Dreyfusaffären. Péguys bidrag var inte på något sätt passivt; vid flera tillfällen deltog han i slagsmål med motståndarsidan. När man läser Péguys texter får man inte glömma hur våldsam politiken var vid denna tid, både verbalt och fysiskt.

Men om Péguys tid som engagerad socialist och förkämpe för Dreyfus innebar hans politiska uppvaknande, var det affärens efterdyningar som kom att sätta djupast spår i hans skrifter. För Péguy var frågan om Dreyfus oskuld en principfråga höjd över alla praktiska hänsyn. Att många av motståndarna var medvetna om sanningen men i samhällslugnets namn valde att offra Dreyfus var en sak. Det verkligt förfärande var när en liknande pragmatism dök upp hos hans försvarare. President Waldeck-Rousseau, som styrde en svag republikansk regering och var rädd för att förlora makten, försökte lugna konflikten med en kompromiss som i Péguys ögon utgjorde ett förräderi. Genom att benåda Dreyfus tvingades denne i princip att erkänna ett brott han var oskyldig till – samtidigt som de faktiskt skyldiga undantogs från misstankar. Dessa erfarenheter ledde Péguy till en gryende insikt i förhållandet mellan de poler som han i sitt tänkande gav namnen ”mystik” respektive ”politik”. Mystiken betecknar den höga tron på ideal, den kraft som får människor att agera och förändra sin omvärld, till exempel det ideal om rättvisa som aktualiserats under rättegången mot Dreyfus. Men den tenderade att snabbt förvandlas till politik, en manipulation av ideal för att skaffa sig egna fördelar.

Under samma period hade Péguy också kommit att fjärmas alltmer från den officiella socialismen. I en tidig skrift hade han tecknat en vision av den kommande socialismen i form av ett ”harmoniskt samfund” där ingen var nödlidande, där alla bidrog efter sin förmåga och i övrigt lämnades fria att utveckla sin individualitet. ”Harmonin” var just denna mångfald av individualiteter. Socialismens utveckling till ett system av rättänkande ideologi gick på tvärs mot hans uppfattning om den mänskliga personens okränkbarhet. Det definitiva brottet kom när Jean Jaurès försökte ena de spridda vänsterrörelserna i Frankrike och krävde att deras tidskrifter kom överens om en gemensam linje. Péguy var en inbiten försvarare av samvets- och pressfriheten. Men han vände sig också mot en uppfattning om renlärighet vars främsta konsekvens enligt honom skulle bli att ”de icke propagandiserbara massakreras av de propaganderande”. Detta skrevs år 1900, i början på ett sekel som med förfärande empiri skulle åskådliggöra vad Péguy anat.

Det var nu han startade den tidskrift som han skulle ägna resten av sitt liv, Cahiers de la quinzaine. Han hade inte tvekat att bryta med den organiserade vänstern, men inte heller med sina gamla medarbetare och vänner. Mönstret skulle upprepa sig. ”En vacker metall ger en ren brottyta, och en gammal vänskap som brutits väl lämnar efter sig en intakt bild i minnet”, kommenterade han senare vad som då närmast hade blivit en vana. Gradvis skulle Péguy drivas ut i en alltmer isolerad position, där han såg sig som den som bäst förvaltade de stora sanningar som till en början legat bakom socialismens idé eller försvaret för Dreyfus, samtidigt som hans måltavlor i allt högre grad kom att finnas hos vänstern snarare än högern.

Man kan också hävda att Péguys verkliga fiende från och med denna tidpunkt inte egentligen var någon av de stridande fraktionerna utan den dunkla kraft som förvrängde deras mening: den moderna världen, i vilken penningen konkurrerat ut alla andra källor till auktoritet: tron, heroismen, äran, sanningen. Sin vassaste kritik riktade han mot de klipska strateger som visste att manövrera i detta nya landskap. Kompromissen som förfuskade idealen uppfattade han som ett större moraliskt fel än att helhjärtat ansluta sig till felaktiga idéer. Vad man kan uppleva som orättvist hos Péguy – att hans mest frenetiska attacker riktar sig mot ganska oförargliga figurer – förklaras lättast på detta sätt. Jag har inte stött på citatet hos Péguy, som annars friskt citerar ur Skriften, men sitt motto kunde han ha hämtat ur Johannes uppenbarelse: ”emedan du är ljum, och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun”.

I en senare tillbakablick på Dreyfusaffären skulle han beskriva hur Dreyfus anhängare och motståndare ”båda var lika hedervärda ur krigets synvinkel”. Verkligt klandervärda var dock de radikala politiker som i efterhand ”smög ut på slagfältet för att plundra de slagna och de döda”. Den åsiktselit som uppstod i Dreyfusaffärens efterdyningar kallade han ”det intellektuella partiet”, de som använde progressiva idéer för att manipulera massorna och tvinga på dem rätt sätt att tänka, inte minst för att det gagnade deras egna karriärer. I synnerhet kom han att motsätta sig deras reformer av skolan och universitetet. Man lanserade vid denna tidpunkt ett modernt gymnasium, där utrymmet för klassiska språk inskränkts till förmån för vetenskaperna och allmän träning i vetenskaplig metod. Men framförallt kom man att förändra sättet som humaniora lärdes ut på universitetet. Den historiska metoden som lånats från tyskarna fick nu genomslag, och den äldre humanismen ersattes av det nya ämnet litteraturhistoria. En undervisning i latin och franska som baserades på praxis – på komponerandet av dikter och tal enligt erkända mönster – ersattes av en historisk vetenskap om källor, texter och sammanhang.

På både historiens och litteraturens område såg Péguy hur metoden upphöjdes till själva huvudsaken. Denna upplysta vetenskaplighet är inte, som man ofta antog, fri från metafysik och religiösa undertoner. Tvärtom, menade Péguy. Det slags anspråk på fullständig kunskap som utgick från de nya metoderna innebar ett perspektiv som bara en gud kunde inta, medan de klassiska och kristna synsätten byggde på en insikt om människans begränsade kunskap. Ett humanistiskt sätt att nalkas en text eller ett historiskt skeende var för Péguy att göra sig mottaglig för den, att låta den tala som människa till människa. Den historiska metoden innebar ur denna synvinkel att göra sig döv för dess anspråk. Péguy kunde också i detta urskilja de modernas arrogans, deras makt över det försvarslösa förflutna vars främsta fel var att det inte var lika modernt som dess nutida uttolkare. Mot den moderna uppfattningen om tiden som ett linjärt framåtskridande ställer Péguy en flerskiktad tid, där stora sanningar i det förflutna inte har uttömt sin potential utan kan återuppväckas: ”Denna morgon är Homeros ny, men ingenting är lika gammalt som dagens tidning.” En aspekt av detta är det ansvar Péguy tillskriver oss – de efterkommande, de potentiella arvtagarna. Vi har den skrämmande makten att vi kan utsätta Homeros för en dålig läsning, eller helt enkelt sluta läsa honom.

Péguys polemik mot sin tids professorer kan ofta tyckas tjurig men innehåller invändningar mot den historiska metoden som förtjänar att tas på allvar. Läsningen av ett verk kan verkligen bryta upp den historiska tiden, göra oss delaktiga av det förflutna och återskapa det som närvaro i nuet. En konsekvent historisk uppfattning av litteraturen får svårt att förklara hur verk fortfarande kan tala genom seklen, och hur de skiljer sig från vanliga historiska dokument. Denna insikt, liksom hans syn på läsningen som ett kreativt medskapande, har man också tagit fasta på i den senare utvecklingen av litteraturforskningen. Det är karakteristiskt för Péguys tänkande att hans mest bakåtsträvande sidor i efterhand verkar framåtblickande.

Kritiken mot det intellektuella partiet kom också att gälla två andra institutioner som stått på fel sida under Dreyfusaffären och nu utsattes för klåfingriga politiker: kyrkan och armén. Den antiklerikala politik som drevs av regeringen Combes kritiserades konsekvent av Péguy. Det var för honom en viktig principfråga att staten skulle respektera samvetsrätten och inte själv ställa sig bakom den ena eller andra uppfattningen om de yttersta tingen. Vid en tid då kyrkan skildes från staten krävde han att ”staten skulle skiljas från metafysiken”. Till en början fanns det ingen personlig konfessionell dimension i Péguys polemik, men gradvis kom han att närma sig den katolska tron. Péguys nyvunna tro frigjorde en poetisk alstring vilken under hans sista, nästan vansinnigt produktiva, år konkurrerade med en uppsjö av skrifter på prosa. Han företog även en pilgrimsvandring från Paris till katedralen i Chartres, vilken resulterade i en diktcykel präglad av en för honom ovanlig försoning.

På ett sätt som kan förvåna kom Péguy också att försvara den institution som allra mest hade solkats ner av sitt agerande under Dreyfusaffären, nämligen armén. Han bekämpade konsekvent den reflexmässiga antimilitarismen och pacifismen hos vänstern. Från det hållet uttrycktes ofta farhågan att armén skulle införa en auktoritär ”cesarism”, men Péguy menade att man själv lyckats uppfinna den i civil form: ”det är idag bevisat att en man ostraffat kan utöva den mest skoningslösa cesarism i republiken, så länge han inte är en snygg karl, så länge han inte är militär, så länge han bär upp sina kläder – till och med de civila – på ett osnyggt sätt, och framförallt inte kan stiga till häst.”

Men försvaret för armén byggde också på en utrikespolitisk analys. Redan 1905 – då den tyske Kaisern lade sig i Frankrikes affärer i Marocko – förutspådde Péguy den storkonflikt som var på väg. Hans sinnesstämning under tiden fram till första världskriget kan beskrivas som en paranoia vilken till slut bekräftades av historien. Péguys rop på rustningar och hans hetsande mot de politiker som han ansåg sälja ut landet till tyskarna – främst Jean Jaurès – tillhör de mer våldsamma och idag mer svårsmälta delarna av hans skrifter. När krigsutbrottet väl kom var han en av de första att anmäla sig, och en av de första att stupa, dödad av en kula i pannan den 5 september 1914.

Péguy är svår att bestämma politiskt. Suddar man bort några drag kan han placeras i den katolska och nationalistiska högern, betonar man andra ser man en stor närhet till den vänsterrepublikanska traditionen. Dessa två block kom alltmer att dela upp den polariserade republiken mellan sig, och Péguy kunde ha levt gott som propagandamakare för endera sidan. Istället valde han att i omutlig fattigdom streta på med en hopplös tidskrift som sällan kom upp i mycket mer än ett tusental läsare.

Péguys arbete som enmansredaktion och huvudsaklig skribent kan påminna om det projekt Karl Kraus drev i Wien med sin Die Fackel. Men där Kraus älskades av det masochistiska borgerskap han piskade i sina spalter, förblev Péguy isolerad, hånad i sin lilla stuga i skuggan av Sorbonnes kråkslott. Han drev heller inte någon redaktionell politisk linje i sin tidskrift utan lät den vara öppen för alla möjliga synpunkter. Hans motto borde varje tidskriftsredaktör kunna ta till sig: ”en tidskrift är inte levande om den inte gör en femtedel av sina prenumeranter besvikna […] rättvisan består endast i att det inte alltid är samma personer som befinner sig i denna femtedel”. Men denna principiella öppenhet motsvarades av de stränga ärlighetskrav Péguy ställde på sig själv och andra. Mot slutet insåg han att detta inte varit någon lysande affärsidé:

Vi är katoliker som inte fuskar; protestanter som inte fuskar; judar som inte fuskar; fritänkare som inte fuskar. Det är därför vi är så få katoliker; så få protestanter; så få judar; så få fritänkare. Och så få människor på det hela taget. Mot oss står de katoliker som fuskar; de protestanter som fuskar; de judar som fuskar; de fritänkare som fuskar. […] Och det är många människor. Dessutom har fuskarna en säker förmåga att känna igen varandra och stödja varandra, en osviklig förmåga, en oövervinnerlig förmåga; ja, för att stötta varandra har de en obönhörlig förmåga. En instinktens säkerhet, en rasens säkerhet, som är den enda instinkt de har, och som endast kan jämföras med den djupa säkerhet med vilken medelmåttorna känner igen och ger sitt stöd till medelmåttorna. Men är inte det i grunden samma sak. Och är inte de samma människor. Om blott de hederliga människorna vore oss trogna i hederligheten på samma sätt som medelmåttan är trogen medelmåttan.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Citatet kan illustrera något av det som gör att Péguys oftast situationsbundna texter har överlevt: hans märkliga stil. Den är inte alls klassisk; det är knappt ens god franska i den gängse meningen. I motsats till en tradition som insisterar på att rätt ord på rätt ställe är tillräckligt gör Péguy en konst av upprepningen. Stilen är i hög grad en del av själva ärendet: ett envetet malande som med uthållighet smular sönder motståndarnas synsätt och hamrar in budskapet. André Gide, som gav Péguy sitt försiktiga stöd, liknade hans stil vid arabisk musik.

Den hypnotiska rytm som präglar texterna gör deras brist på sammanhang till ett mindre problem. En text som skenbart, eller till en början, handlar om universitetens konformism glider över i en hymn till Paris på fyrtiotalet sidor. En text som utger sig för att vara en traktat över pengarnas makt blir en blandning av idyllisk skildring av det gamla Frankrike, våldsamma personangrepp på beskedliga men fördärvbringande professorer och utläggningar av storpolitiska motsättningar. Péguy skriver nämligen inga ”verk”, han ägnar sig åt en aktivitet. Med samma arbetsmoral som han tillskrev sin barndoms snickare och gjutare fortsätter han att dagarna i ända komponera politiska traktater och diktverk på tusentals rader. Själva den skrivande aktiviteten tycks för Péguy ha blivit ett ändamål i sig, men absolut inte i meningen av någon konst för konstens egen skull. Snarare tycks den ha varit ett sätt att arbeta och bedja på samma gång.

Det kan vara frestande att dela in Péguys verk i faser, att tala om en socialistisk, en patriotisk och en katolsk fas. Men det finns en påfallande om än svårgripbar kontinuitet. Redan i hans tidigaste socialistiska skrifter finner man föreställningen om ett framtida samhälle som låter ”den gamla mänskligheten”, de gamla kulturerna och religionerna och deras livsvärden, blomma ut på nytt. På motsvarande sätt kunde han i sina mest patriotiska och katolska skrifter komma med påminnelser om att 1789 års mänskliga rättigheter förpliktigade fransmännen till ett evigt krig för rättvisan, eller att en kristendom som blivit de rikas religion förstörde andemeningen i evangelierna.

Hans sentensmässiga skrivsätt gör det också lockande att plocka ut de delar som stöder ens egen uppfattning. Men de som vill göra honom till galjonsfigur för sina favoritidéer tvingas också bortse från andra centrala drag. Läser man selektivt tycks det finnas en Péguy för alla; försöker man greppa hans verk som en helhet framstår han som en tänkare för ingen. Detta förklarar också hur synen på hans författarskap har skiftat. Kollaboratörerna i Vichyregimen försökte göra Péguy till sin, men det krävde att man bortsåg från Péguys hårda kritik mot såväl antisemitism som defaitism visavi Tyskland. Trots detta kom han länge att stämplas som en närmast fascistisk författare.

Numera diskuteras dock hans verk på ett mer öppet sätt, och i dagens Frankrike har han anhängare över hela det politiska spektrumet: från den pessimistiske kulturkritikern Alain Finkielkraut till vänsterjournalisten Edwy Plenel. Hans tankar om tiden, historien och moderniteten har också verkat befruktande på filosofer som Gilles Deleuze och Bruno Latour. Péguy kan sägas förena många av de spänningarna i Frankrikes kultur, men vars ena pol ofta glöms bort utomlands: kombinationen av revolutionär idealism och småborgerlig traditionalism, universalism och försvaret för behovet av rötter, en sekulär filosofi och ett katolskt arv som kan sticka fram huvudet när man minst anar det.

Allt talar också för att Péguy kommer att förbli en fransk hemlighet, då han knappt har översatts alls till svenska, och inte heller i någon större utsträckning till andra språk. Det är synd. Oavsett om man ser honom som en hjälte eller en dåre är det uppenbart att vi har att göra med ett författarskap och ett livsöde med en närmast skrämmande renhet i konturerna. Och hans insikter i relationen mellan de intellektuella och makten, hans genomskådande av opportunismen och hans förståelse av polariseringens psykologi, kan tillämpas bortom det sammanhang han verkade i och de konkreta idéer han slogs för.