Kärde uppger att hennes syfte är att förklara, utan att ursäkta. Terror kan ju inte ursäktas. Men ingenting meningsfullt om det blodiga terrordådet kan enligt henne sägas om man inte tar en lång rad saker i beaktande, som: CIA:s beväpning av mujjahedin i Afghanistan, Israels ockupation, framväxten av teokratier efter revolutionen i Iran, Teherans finansiering av jihadistgrupper, den franska sekularismen, islamofobin efter 11 september, slöjförbudet i franska skolor, fransk kolonialism och fattigdomen i de parisiska förstäderna.

Utgångspunkten i texten är en halmdocka, nämligen att försvarare av liberala principer inte förstår att terrorism är en komplex historia. Kärde själv bidrar inte, trots sin uppräkning, till att förklara varför just bröderna Saïd och Chárif Kouachi tog sig in på just Charlie Hebdos redaktion och sköt ihjäl elva personer och sedan en polis, eller varför deras kompis Amedy Coulibaly tog upp stafettpinnen och fortsatte slakten dagen efter, varvid en polis som vaktade en judisk skola mördades, och därefter fyra personer som befann sig i en kosherbutik.

Ingen ansats görs att reda ut vad som var avgörande i det här fallet – eller vad som är bortförklaringar, myter och fikonblad. Kan till exempel den komplicerade situationen på Västbanken verkligen accepteras som förklaring till Coulibalys blodtörstiga mord på franska judar?

Kärde ger inget svar, hon ställer inte ens frågan. Däremot uttrycker hon förhoppning om att judar, muslimer och katoliker, troende såväl som icke-troende, även fortsättningsvis ska kunna leva tillsammans i Frankrike, trots den islamistiska terrorn, den växande antisemitismen och ”den statligt sanktionerade kollektiva bestraffningen av muslimer”.

Det kommer inte att gå om Frankrike håller fast vid sin sekularism. Det är hennes budskap. I klartext betyder det att islam måste ges större plats i samhället. Hur stor då? undrar man. Historiskt sett är det katolska kyrkan som har varit måltavla för sekularismen. Nu är det islam som genom burkaförbud, stängning av extremistiska moskéer, och förbud mot religiös klädsel i skolan hindras att flytta fram sina positioner. Går det ibland för långt? Kanske. Men finns det inte också en legitim kamp här? Är det rentav något vi kan relatera till vår svenska kontext? Extremismen i moskéerna – känns den igen? Att flickor tvingas ha slöja, att de kontrolleras och sedan som lite äldre gifts bort mot sin vilja? Finns det en frihetsaspekt i att förbjuda burka och niqab? Hur många terrordåd har förebyggts tack vare ingripanden och övervakning av islamistiska miljöer?

Som prisbelönad svensk intellektuell kan man avfärda hela klustret av komplicerade frågor som ”kollektiv bestraffning av muslimer”.

Man kan utge sig för att vilja förklara attackerna på Charlie Hebdo utan att rikta ljuset mot det specifikt islamistiska dominansbeteendet, det som får alla att böja sig, i rädsla för blod och terror. Kärde förklarar ingenting, men hon bortförklarar den uppenbara ondskan som ett resultat av västmakternas ageranden, historiskt, utomlands och på hemmaplan.

Förlåt, men jag måste visst bli övertydlig här: Hitler misshandlades svårt som barn och freden i Versailles bäddade för nästa världskrig. Förtar det betydelsen av nazismens inneboende ondska? Jag utgår från att Kärde skulle svara nej.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Jesus kan beskrivas och avbildas hursomhelst, precis hursomhelst, men om Muhammed förses med en bomb i turbanen eller placeras i en rondell, om Koranen behandlas vanvördigt, då bränns ambassader; då mördas journalister och regissörer; då tackar utställare och museer nej; då måste redaktioner hårdbevakas; då tvingas författare gå under jorden och konstnärer ha personskydd resten av livet.

Det lilla fåtal som inte böjer sig, de häcklas och föraktas. Rebecka Kärde är ju inte ensam, utan låter ungefär som många av sina vänsterintellektuella kolleger runtom på redaktionerna i Europa. Hon avslutar texten med att kalla dem som tappert står upp för yttrandefrihet och sekularism för ”idioter”. Dagens Nyheter väljer att publicera.