Vem bryr sig om konstnärlig frihet?

Kulturminister Amanda Lind Foto: Jessica Gow/TT

Det ni fruktar ska hända pågår redan för fullt. Så skulle man kunna sammanfatta det budskap till Kultursverige som levererades av Myndigheten för kulturanalys i juni. ”Så fri är konsten” har väckt riktigt skapligt med intresse för att vara en lägesrapport från en av våra mindre kända myndigheter, men den förtjänar att uppmärksammas ännu mycket mer.

Syftet med studien har varit att undersöka ”hur den kulturpolitiska styrningen påverkar den konstnärliga friheten” och myndighetens strama slutsats blir att ”det i dag äger rum kulturpolitisk styrning som kan och bör undvikas”. Det behövs inte någon sverigedemokratisk folkdansfantast med centraleuropeiska förebilder som kulturminister för att pekpinnarna ska börja vina över anslagsäskande kulturskapare; det räcker utmärkt med en miljöpartist som har sina sympatier i den medvetna mittfåran.

En bidragsgivande myndighet som Kultur­rådet får redan idag detaljerade instruktioner från regeringen om vilka angelägna värden som ska främjas: allt ifrån grupprättigheter och inkludering till Agenda 2030. Det leder i sin tur till att kulturskapare som söker bidrag får frågor om ”hur de ska integrera ett jämställdhets-, hbtq-, mångfalds- och interkulturellt perspektiv i sin verksamhet”, och även om det tekniskt sett går att få anslag även om man inte skulle kryssa i dessa rutor kan man nog förmoda, som Kulturanalys skriver, att frågorna ”förstärker bilden av att myndigheten värderar ansökningar utifrån dessa perspektiv på ett sätt som är problematiskt utifrån idealet om konstnärlig frihet”.

Att värdena som ska integreras numera är allmänt gillade i det svenska samhället gör det inte mer lyckat att propsa på att de ska behandlas. Det är allmänt gillat även att tala sanning, lyda lagen och sköta sin personliga hygien, men vem tror att uppmaningar till konstnärlig integration av dessa dygder skulle ge upphov till kreativa lyft och vidgade horisonter? Det skulle tvärtom ses som självklart att det satte tvångströja på skapande själar, men av någon märklig anledning tror man inte att krav på att främja just dagens mest omhuldade attityder kan ha någon begränsande effekt.

Vad innebär detta? Att vi har kulturpolitiker som främst ser litteratur, film och bildkonst som verktyg för att främja FN:s utvecklingsmål?

Eller så är den bistra sanningen att varken beslutsfattare eller bidragsmottagare bryr sig så värst mycket. Myndigheten för Kulturanalys påpekar att ”idealet om konstnärlig frihet inte betonas, utan tvärtom ges ett sparsamt ­utrymme, i regeringens styrning av de statliga bidragsgivarna”. På regional och kommunal nivå önskar sig politikerna i själva verket ofta att kulturen ska vässa bygdens profil och öka den ekonomiska tillväxten. Och vad kulturskaparna själva anbelangar finns det ”en relativt stor grupp” som ”ser positivt på att värdera konstens nytta, perspektiv och budskap i olika bedömningsprocesser. Det gäller både de rättighetsperspektiv som diskuterats ovan och konstens och kulturens roll för samhällets utveckling, exempelvis vad gäller folkhälsa och hållbar utveckling.”

Vad innebär detta? Att vi har kulturpolitiker som främst ser litteratur, film och bildkonst som verktyg för att främja FN:s utvecklingsmål? Att vi har kulturutövare som gladeligen tar emot instruktioner om att deras verk bör få folk att motionera och dra ner på det mättade fettet?

Det är förstås inte hela bilden. Men det verkar vara mer av bilden än man skulle önska.

Somliga röster i debatten hamnar snabbt i slutsatsen att man ska skrota allt vad offentligt kulturstöd heter. Det tror jag inte är någon vidare lyckad idé för ett litet land och språkområde. Fast det vore uppenbarligen bra med fler olika finansieringskällor – och med en mer engagerad diskussion om kulturpolitik, kulturpolitisering och hur den statliga styrning ska äga rum som trots allt är oundviklig när skattepengar ska spenderas. Det är lätt att säga armlängds avstånd. Det är svårare att hålla tassarna borta, och det behövs självrannsakan även i det borgerliga lägret.

*

Ett glädjande tecken på just borgerlig nytändning i kulturfrågor kom för övrigt också i början av sommaren när en arbetsgrupp inom Moderaterna lade fram ”En mediepolitik för mångfald”. Rapporten tar ett brett grepp och innehåller ett stort antal handfasta förslag, som vart och ett tål att diskuteras, men ambitionsnivån är glädjande hög. Så diskuteras till exempel mediefrågorna i ett EU-perspektiv på ett betydligt mer genomtänkt sätt än man annars brukar se.

Fast föga förvånande har det blivit frågorna om de skattefinansierade etermediebolagen SVT, SR och UR som har ådragit sig störst intresse.

M vill ha en tydligare definition av vad ”radio och tv i allmänhetens tjänst” egentligen innebär, vilket pekar fram mot en mer fokuserad uppgift och sannolikt minskad ekonomi. Detta har förstås väckt missnöje, men vad kritikerna framförallt skjutit in sig på är en idé om att bolagen bör ha en sorts internrevisorer som ser till att sakligheten och opartiskheten utvärderas på ett kvalificerat och mer övergripande sätt. Granskningsnämnden, som utövar tillsyn idag, tar bara ställning till enskilda program och inte till hur utbudet ter sig i ett helhetsperspektiv. Dessa internrevisorer är tänkta att rekryteras av den så kallade Förvaltningsstiftelsen, som fungerar som ägare till SVT, SR och UR.

Aha, ropar då kritikerna. Här är värsta sortens politisering på gång! Ledamöterna i Förvaltningsstiftelsens styrelse utses nämligen av regeringen på förslag från riksdagspartierna. Förslaget ”för tankarna till regeringsskick med en styrning och kontroll som vi aldrig tidigare har upplevt i Sverige”, skriver UR-chefen Sofia Wadensjö Karén i SvD (12/7). Förre TV 4-chefen Jan Scherman hävdar i DN (11/8) att det blir ”staten som utser de nya bolagsrevisorerna” och att M nu går längre än SD i sina attacker på public service-bolagen. Han ondgör sig dessutom över att M inte vill skapa ett särskilt grundlagsskydd för public service.

Här är inte lätt att hänga med i svängarna. Plötsligt är Förvaltningsstiftelsen Satan själv. Men vad ska man då säga om gällande ordning, som innebär att Förvaltningsstiftelsens styrelse utser styrelserna i SVT, SR och UR? Nog verkar det innebära större makt att få tillsätta styrelser, som i sin tur tillsätter verkställande direktörer, än att utnämna tjänstemän som ska ha i uppgift att beställa ”breda och vetenskapligt grundade granskningar”? Och vad ska man säga om Granskningsnämnden, vars ledamöter tillsätts direkt av regeringen? Wadensjö Karén och Scherman hamnar märkligt nära slutsatsen att systemet redan är hopplöst genompolitiserat.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Vad gäller grundlagsskyddet är det tämligen oklart vari det skulle bestå. Den redaktionella friheten från inblandning är redan skyddad av Yttrandefrihetsgrundlagen. Vad är det som ska stadgas därutöver? Att det ska finnas statligt finansierade etermedier? Det blir inte mycket till skydd. Att de ska ha minst si och så mycket i budget? Men varför då inte också grundlagsskydda anslagen till Försvarsmakten, Svea hovrätt och Karolinska institutet, som knappast är mindre viktiga för rikets välbefinnande än bolagen på Gärdet?

Politisering av innehållet i konstverk och program är ett otyg. Att debattera allmän inriktning och ekonomiska ramar är däremot ett självklart inslag i en väl fungerande demokrati.

*

Talibanernas seger och scenerna vid Kabuls fall väcker oändligt många tankar och känslor. En av alla reflexioner gäller betydelsen av tillit, vilja och beslutsamhet när det drar ihop sig till väpnad konflikt. Regeringssidan hade mycket mer folk och mycket modernare vapen, men förtroen­det för ledningen och uppdragsgivarna fanns inte där och styrkorna smalt bort som smör i sol.

När Pew och andra institut mäter försvarsviljan i europeiska länder hamnar Sverige ständigt bland de främsta. Exakt vad det är värt är det ingen som vet förrän läget blir skarpt, men här finns en potential som det är lika kostnadseffektivt som klokt att ta ytterst väl hand om.

PJ Anders Linder

vd och chefredaktör i Axess. 

Mer från PJ Anders Linder

Läs vidare