Vi lever i folkvandringarnas och korstågens tid. Den förra versionen – typ för 1 000–1 500 år sedan – minns jag från skolan som den tråkigaste av tråkiga i historieämnet. Minns just bara från nämnda epok att Europa, under perioden ifråga, i princip hade noll kultur. Antagligen är det därför som jag hade så svårt att föreställa mig den tiden. Sedermera fick jag lära mig att muslimerna hade tagit hand om och förvaltat det europeiska antika arvet. Alltmedan våra förfäder och anmödrar folkvandrade med knölpåkar och armborst kors och tvärs över vår kontinent. Tack, Allah, för det!

Nu finns det de som säger att detta scenario kommer att upprepa sig i vår livstid. De säger det inte med någon tacksam tillförsikt. Tvärtom målar de upp det som en domedagsvision, eller åtminstone en Untergang des Abendlandes. Antagligen är de oinformerade om i vilken grad som muslimerna en gång räddade vår civilisation och vårt kulturarv. Inte heller lär denna upplysning få dem att ändra ståndpunkt.

Av allt det som sentida européer sedermera kom att värdesätta ur den grekisk-romerska kulturen tänker jag nu närmast på föreställningen om agoran. Torget, platsen där fria män kunde mötas och dryfta allehanda frågor – stort som smått, högt och lågt, får man förmoda. Torget som demokratins urcell. Kanske är det en romantisk föreställning, men den har bibehållit sin kraft genom seklerna.

På och runt om torget, så föreställde sig romantikerna för tvåhundra år sedan, fanns också tillgången till kultur. Ståtliga konstverk, tempel, bibliotek, amfiteatrar, stadion. Artonhundratalets nyutsprungna borgerskap återskapade – eller snarare påhittade – dessa monument och institutioner. Särskilt när det gällde musik fick den historiserande fantasin fritt utlopp. Till skillnad från de andra sköna konsterna fanns här inga bevarade förebilder. Dramatiken hade sin Aischylos och Sofokles, litteraturen sin Homeros och Sapfo, konsten sin Myron och Fidias.

Men musiken?

Nej, här fick man nöja sig med pytagoréernas matematiska beskrivningar av sfärernas harmoni, typer av skalor och avbildningar av instrument – företrädesvis kitharan, det stränginstrument vi känner som lyran. Att Pythagoras var utbildad i Egypten och Babylon, att i princip alla den nymodiga symfoniorkesterns instrument hade arabiskt och orientaliskt ursprung brydde man sig inte om. Konserthusen byggdes med antika kolonner och förgyllda lyror på taket av ett körsjungande borgerskap som gärna kallade sig filharmoni på grekiskt vis. Hur ihållande denna föreställning var bevisar den Orfeusstaty på Hötorget som sedan 1936 välsignar Stockholms filharmoniska orkester i deras nyklassicistiska musiktempel.

Än så länge.

Kommer symfoniorkestrar att bestå seklet ut? Knappast framtidens största kulturfråga, knappast heller en kulturell katastrof om så inte sker. Det filharmoniska templet vid Hötorget får måhända längre livslängd och kan, om inte annat, användas i andra syften. Själva Hötorget som mötes- och marknadsplats kan ju alltid glasas in och – vem vet, kanske då med exklusivt tillträde för behöriga. Som för antikens privilegierade mansfolk.

Idag är många torg och mötesplatser redan inglasade. Och här anar jag närheten till ett kulturellt paradigmskifte: stängningen och nedläggningen av de offentliga rummen och kulturinstitutionerna. Dessa har ju inte existerat i evärdlig tid. Det vi i några generationer har tagit för givet – att vem som helst, med eller utan entrébiljett, kan beredas inträde till en kulturell upplevelse och samvaro – är något som blir alltmer inskränkt.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Vem som helst går på teater och konsert, museer och bibliotek? Nej, naturligtvis inte. Sen ett halvsekel tillbaka har detta varit den svenska kulturpolitikens hjärtefråga: hur rasera de ekonomiska, geografiska, sociala och etniska hindren för hela allmogens deltagande i den skattefinansierade kulturen. Följden är ett alltmer homogeniserat, populariserat och eventifierat utbud i de offentliga kulturinstitutionerna – panem et circenses. Alltmedan kärnpubliken mer och mer söker sig till de slutna rummen: klubbar, gallerier och annan salongskultur. Så sluter sig kanske cirkeln om en halvannan sekelgammal kulturhistorisk parentes – den om det öppna, gemensamma rummet. Inte heller kommer vi att samlas på agoran i det virtuella rummet, där fragmentiseringen och den kulturella tribaliseringen ökar i exponentiell skala.

Vem därute i framtiden är villig att omhänderta och förvalta våra en gång så sköna konster? Det är, om inte den största, så i varje fall en stor fråga i vardande.

Camilla Lundberg är kulturjournalist och musikkritiker.