Även trons ställning i offentligheten har stärkts, vilket ju Halldorf själv är ett exempel på. År 2040 är Svenska kyrkans mångåriga ökenvandring över, skriver han. Allt det där stämmer säkert. De två exempel som Halldorf anför visar varför det är att beklaga.

Halldorf inleder med att referera en debatt mellan ateisten Richard Dawkins och en av hans tidigare meningsfränder, Ayyan Hirsi Ali, som sedan något år är en bekännande kristen. ”En andlig erfarenhet”, skriver Halldorf, ”har berört henne på djupet och gett henne en ny syn på världen.”

Ali berättar, vilket inte framgår av Halldorfs text, att hon under en personlig kris fick rådet att vända sig till Gud, och att det hjälpte henne. En del skulle säkert säga att Gud visade sig för henne på detta sätt, och låta sig nöja med det. Som skäl att tro är det emellertid torftigt. Som Dawkins påpekar: ”The idea that the universe was created by a supernatural being is a big thing! It is bigger than personal comfort. It changes every­thing – and it is false!”

Tror du verkligen, frågar Dawkins, att Jesus uppstod från de döda?! ”I choose to believe”, ”I choose­ to accept the story of Jesus Christ”, blir svaret, liksom ”I’ve come down on my knees”. Och det är nog så långt man kommer; det finns ju ingen ingång till den religiösa världsbilden för det kritiska förnuftet. Hänvisningar till personliga val, till heliga texter eller knäfall inför auktoriteter, öppnar inte för meningsfulla samtal om den gemensamma verkligheten.

Ali upprepar det vanliga påståendet att ateistens värld är tom, att där finns inget. Ali, däremot, ser numera att där finns Något, ”en märklig kraft i tillvaron. Det är den Gud som har förändrat mitt liv”.

Men detta är en nidbild! Det Dawkins och vi andra ateister ser när vi ser på världen, är inte på något sätt tomhet. Vi ser en stor, vacker och underbar värld som vi förstår fantastiskt mycket av men där det också finns nog med alldeles verkliga mysterier att förundras över, i enrum eller i rationella meningsutbyten mellan likar. Dessa mysterier uppstår inte för att vi har valt att sätta tilltro till någon kanonisk text rörande händelser för tvåtusen år sedan. De tvingar sig på när vi försöker förstå oss själva och världen.

Och det vackraste av allt är kanske människans storhet; det är ju vi människor som formulerar problemen, som skapar magnifika och vackra teoribyggen för att beskriva det universum vi lever i. Vi, produkten av några hundra miljoner års selektion av slumpmässiga mutationer, ägnar oss inte enbart åt att plocka nötter och kopulera. Vi uppfinner värdesystem, vi skriver symfonier och sonetter och vi utforskar kosmos. Och vi har teorier om hur det gick till när årmiljonernas naturliga urval omvandlade en kökkenmödding av enkla kolväten till poeter, kompositörer, matematiker och – för all del – ärkebiskopar. Det är inte för de stora berättelserna man bör söka sig till religionen – de är i jämförelse andefattiga och fantasilösa.

Proselyt eller ärkebiskop kvittar lika; resonemangen djupnar inte i Halldorfs andra exempel, Anders Holmbergs tv-intervju med ärkebiskop Martin Modéus i programmet ”30 minuter”. Modéus tror på uppståndelsen som ett historiskt faktum. ”Men hur gick det till?” frågar Holmberg. ”Det vet väl inte jag! Det är ett trons mysterium.”

Detta klargörande svar har väckt mycken beundran i kyrkliga kretsar, exempelvis i en ledare i Kyrkans Tidning med rubriken ”Ärkebiskop som inte lät sig grillas”. Halldorf menar att uttalandet ”genast vann debatten”. Grillad kan emellertid endast den bli som sätter sina föreställningar på spel så ärkebiskopen lät sig förvisso inte grillas. Och om debatter år 2040 vinns med hänvisning till det egna själslivets mysterier är vi illa ute!

Världen är stor och underbar men också osäker och skrämmande; varje människa måste hitta sitt sätt att navigera i den. Ali väljer att stå på knä inför Gud och Modéus omfamnar undret. Att se världen sådan den är, att det inte finns någon trygg visshet, ingen att hålla i handen, att vi är ensamma och utlämnade åt vårt förnuft och våra passioner, att alla våra sofistikerade insikter är provisoriska – det är att vara vuxen. Det är människans utträde ur sin självförvållade omyndighet, för att nu tala med Kant. Om vi klarar att resa oss från knästående och vägrar att hålla tillgodo med obegripligheter – då kan vi se 2040 an med tillförsikt.