Den religiösa dimensionen har på olika sätt och av olika anledningar tonats ner i många av de analyser som har försökt förklara den IS-inspirerade terrorn. Dels beror det sannolikt på den hedervärda ambitionen att om möjligt undvika att en hel religion eller alla dess anhängare skuldbeläggs och att muslimfientliga röster gynnas. Dels har motivet kanske varit att inte erkänna den skiljelinje som IS och liknande rörelser vill dra mellan kristna och muslimer.

Men kristendomen och islam har en lång historia av ömsesidig fientlighet bakom sig, och båda religionerna är missionerande. Kristendomen innehar dessutom en majoritetsstatus och dominansposition i Europa, medan arabisk sunniislam åtnjuter samma ställning i Mellanöstern.

Missionsbefallning är till sin natur ett problem. De som är missionsobjekt måste naturligtvis ha fel, annars finns det ingen anledning att försöka omvända dem. Frågan är naturligtvis hur missionsobjekten övertygas om sitt oförstånd, eller om det ens finns ett utrymme för oliktänkande om missionstanken ställs på sin spets. När två dominerande majoritetskulturer, som dessutom har en ömsesidig historia av misslyckade missionsinitiativ bakom sig, möts är det sannolikt att problem uppstår. Även om det skulle vara enklare om skiljelinjen i Europa gick mellan dem som vill leva i ett fritt, öppet och demokratiskt samhälle styrt av sekulära normer och dem som vill något annat, är det naturligtvis svårt för många att helt och hållet ignorera ett arv eller en identitet.

Religiös identitet tycks nämligen spela roll även bland de mest inbitet sekulära. Mångfaldsbarometern 2014 från Gävle högskola visar exempelvis att fientligheten eller motståndet mot islam delvis har med avståndet att göra. Attityder blir mer positiva till fenomen som ligger nära, geografiskt och idémässigt. Så för svenskar gäller först Norden, Europa och kristendomen. Mer negativa attityder framkommer när det handlar om Mellanöstern och islam.

Men frågan är om det går att bevisa att det i Europa finns reflexmässiga attityder bland sekulära människor som visar sig genom en mer positiv och inkluderande attityd till personer med ett kristet arv än till personer med ett islamiskt arv, vilket i sin tur skulle leda till olika typer av diskriminering. Eller är det snarare så att negativa attityder mot islam eller muslimer är rationella och baserade på dåliga erfarenheter eller en förståelig rädsla? Eller är muslimfientligheten ett påhitt av muslimer för att stärka den egna positionen i Europa?

2006 försökte Ian Buruma närma sig problemet utan att nämnvärt röra vid den religiösa dimensionen, då han sökte efter motiven till det bestialiska mordet på Theo van Gogh i boken Mordet i Amsterdam. Året därpå diskuterade professorerna Paul M Sniderman och Louk Hagendoorn relationerna mellan holländska muslimer och majoritetsbefolkningen i boken When ways of Life Collide. Där finns resonemang kring religionens betydelse för segregation eller misslyckad integration.

Nu har tre forskare klivit rakt in i detta myller av ouppklarade frågeställningar och fallgropar för att försöka reda ut huruvida religiös identifikation har betydelse för diskriminering och misslyckad integration i Europa. I boken Why Muslim Integration Fails in Christian-Heritage Societies går de systematiskt igenom sin forskning och presenterar resultaten.

I en så känslig och komplicerad frågeställning krävs att metoderna utesluter varje risk för missförstånd. Genomgången av hur testgrupperna ser ut, hur det valts ut, vad det är för frågor som ställts eller hur de olika spelen ställts upp, beskrivs i minsta detalj. Noggrannheten och transparensen är övertygande. För varje nytt avsnitt förklaras i detalj hur uppställningarna görs för att orsakssambanden ska kunna isoleras. Inget lämnas åt slumpen. Testgruppen av till Frankrike invandrade muslimer och kristna har senegalesiskt ursprung, och valet av människor från Senegal förklaras detaljerat. För att kunna fastställa huruvida kristna med ursprung i Frankrike diskriminerar andra på grund av deras religiösa tillhörighet, måste de kunna förhålla sig till kristna och muslimer med samma geografiska ursprung och bakgrund.

Men det är inte bara testgruppens betydelse som förklaras detaljerat. Långa avsnitt motiverar uppställningarna och frågorna i de olika spel som tydliggör attityder och förhållanden. Den mest illasinnade läsaren måste verkligen anstränga sig för att hitta någon lucka i resonemangen. Det är en av bokens många förtjänster. En annan är att forskarna gör skillnad mellan vad de kallar för rationell misstänksamhet och irrationellt ogillande. Det är nämligen inte rimligt att enkelt avfärda förståelig osäkerhet eller rädsla som rasism. Inledningsvis vill de dock veta om det ens förekommer irrationellt ogillande av muslimer för att dessa är muslimer, eller om ogillandet av muslimer där det förekommer endast är baserat på vad forskarna kallar för rationell misstänksamhet.

Mötet mellan kristna och muslimer i Europa är nu och i framtiden ofrånkomligt. Målsättningen med hela studien är att finna lösningar där problem har uppstått. En tydlig bild av vad det är som leder till diskriminering eller marginalisering av muslimer i Europa är det första steget mot ett resonemang kring vilka åtgärder som måste vidtas för att lösa problemet.

Påpekandet att upptäckten av trender eller attityder inom forskning inte säger något om alla i den grupp det forskas om kan inte upprepas nog ofta. Det finns således alltid undantag och individer som inte passar in i mönstret. Men det går inte heller att i varje mening reservera sig. Den som vill missförstå det som skrivs kommer naturligtvis att göra det oavsett hur många gånger reservationen upprepas. Trots det är det viktigt att identifiera trender, inte minst om dessa får negativa konsekvenser för människor inom vissa grupper.

Forskarnas undersökning visar att vad som avgör förhållningssättet till omgivningen hos kristna fransmän är när allt kommer omkring religiös tillhörighet. Sedan det sociala avståndet har etablerats och den religiösa tillhörigheten finns kvar som enda skillnad, favoriserar kristna fransmän andra kristna före muslimer, även om de senare varken innebär något hot eller något annat problem. Det innebär en reaktion som enligt forskarna ligger inom ramen för irrationellt ogillande.

Opinionsundersökningar gjorda i Europa år 2012 och 2013 visar att mellan 47 och 51 procent av befolkningen i olika länder ser islam som ett hot. Därtill kommer undersökningar som visar ett mindre förtroende för muslimer än för andra minoritetsgrupper som sikher, hinduer eller judar. Således fastställs i boken att det finns ett irrationellt motstånd i Europa mot muslimer även när dessa inte innebär något hot eller kan anses utgöra något problem.

Men författarna konstaterar också att det inte bara förekommer irrationellt ogillande från den kristna franska majoritetsbefolkningen. Forskarna fastställer nämligen att många muslimer i Frankrike ofta beter sig på ett sätt som leder till rationell misstänksamhet, vilken framträder i statistik som påvisar diskriminering mot muslimer. Diskrimineringen leder till att muslimer får svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, vilket hos vissa väcker känslan av att ansträngning för att anpassa sig till det franska majoritetssamhället inte hjälper. Detta leder i sin tur till att beteenden eller attityder som anses vara problematiska istället upprätthålls. Resultatet blir isolering eller segregation som skapar idealiska förutsättningar för många muslimer att cementera de normer som kolliderar med den europeiska majoritetsbefolkningens uppfattningar. Därmed uppstår det forskarna kallar för discriminatoryequilibrium, vilket förenklat skulle kunna kallas för ett diskrimineringens jämviktsläge, som förhindrar framgångsrik integration av muslimer i Frankrike.

Orsakerna till det forskarna kallar för rationell misstänksamhet är i huvudsak kopplade till tre beteendemönster som är vanliga bland muslimer i Frankrike. Det ena är kopplat till många muslimers åsikt om religionens plats i offentligheten. Det andra till normer gällande jämställdhet mellan könen, medan det tredje har med språkfärdigheter att göra. Det stämmer att det finns undantag. Det stämmer att det inte gäller alla. Men det stämmer också att det gäller tillräckligt många för att det ska framträda tydligt i statistiken och utgöra ett problem.

Där finns exempel på en transportfirma och ett call center som har förlorat betydande delar av sin arbetskapacitet under Ramadan därför att en för stor del av personalen ville ha ledigt samtidigt. Ett annat exempel är muslimska män som på arbetsplatsen försöker tillrättavisa muslimska kvinnor angående deras klädsel och beteende. En av de studier som lyfts fram visar att 70 procent av Frankrikes muslimer i olika ålder och oberoende av kön påstår sig fasta under hela Ramadan. 75 procent kan inte tänka sig äta annat än halalslaktat kött. Även om en del av respondenterna ljuger och det kanske rör sig om inte mer än 50 procent i båda fallen, kan det innebära problem för anställningsbarheten. En europeisk arbetsmarknad som vilar på jämställdhet och sekulära principer kan inte förväntas ta hur mycket hänsyn som helst till att vissa människor inte kommer till jobbet eller förlorar stora delar av sin arbetsförmåga under en hel månad. Ännu mindre vill arbetsgivare ha trakasserier på religiös grund i lunchrummet. Även om det sistnämnda är ytterst ovanligt räcker en sådan incident för att rationell misstänksamhet ska bekräfta eller rationalisera en redan befintlig, irrationell aversion hos kristna i Frankrike. Därtill förekommer en genomgående brist i språkkunskaper som består även i yngre generationer.

Boken tar vidare upp en studie från The Detroit Arab American Study (DAAS) som visar att språkbristerna även gäller för många muslimer i USA. Hos den första generationen invandrare skiljer sig inte språkkunskaperna mellan kristna och muslimer nämnvärt åt. Men medan muslimer upprätthåller sin språkbrist i generationen därefter och fortsätter prioritera arabiska, förbättras språkfärdigheterna bland kristna. Sannolikt kan en sådan utveckling förklaras med att kristna ser större möjligheter till arbete och inkludering och därmed också uppfattar en ansträngning som meningsfull. Många muslimer däremot känner sig låsta i diskrimineringens jämviktsläge och ser därför inte någon anledning till att ens anstränga sig, övertygade om att det ändå inte hjälper. Språkförbistringen leder dessutom till en starkare känsla av samhörighet med tidigare hemland än med det nya, i detta fall USA, vilket är ytterligare ett hinder för lyckad integration.

Samtidigt försöker en del muslimer frigöra sig från sådant som identifierar dem som muslimer för att slippa diskriminering. 51 procent av familjer med arabiska namn i Frankrike väljer att ge sina barn namn som i ett franskt sammanhang har en mer neutral klang. Vanligast är Adam eller Yanis för pojkar och Ines eller Sara för flickor.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Strategin har även varit vanlig bland judar i Sverige, som i vissa fall har givit sina barn namn de själva inte kan uttala.

Forskarna konstaterar således att ansvaret för misslyckad integration i Frankrike vilar både på kristna med rötter i Frankrike sedan generationer tillbaka och på invandrade muslimer.

Men de nöjer sig inte med att lyfta fram problemen, utan kommer också med konkreta lösningar. De påpekar betydelsen av att inse att irrationell aversion mot muslimer förekommer och att den har negativ effekt på integrationen. Därtill kommer förslag på konkreta åtgärder för att exempelvis motarbeta den statistiskt bevisade diskrimineringen på arbetsmarknaden.

Hård kritik får framför allt den multikulturella politiken. Underlaget för kritiken är Multiculturalism Policy Index (MPI), som följer den multikulturella utvecklingen i 22 europeiska länder. Indexet kontrollerar i vilken omfattning olika länder har implementerat en multikulturell politik avseende exempelvis hemspråksundervisning, representativitet på etnisk grund, finansiering av organisationer som är etniskt eller religiöst definierade eller åtgärder avsedda att gynna minoriteter som anses missgynnade. I de länder som har bedrivit mer assimilerande och mindre multikulturell politik har skillnaderna mellan muslimer och kristna minskat. Därmed reduceras både den irrationella aversionen och den rationella misstänksamheten, vilket å ena sidan följaktligen minskar känslan hos muslimer av att vara diskriminerade. Å andra sidan ökar det viljan till ansträngning avseende språkkunskaper och liknande. Det får i sin tur en direkt effekt på inkludering och arbetsmöjligheter, vilket bryter diskrimineringens jämviktsläge.

Forskarna är dock tydliga med att fullständig assimilation inte är nödvändig eller ens önskvärd. Människors värderingar och uppfattningar på individnivå har inte någon större betydelse. Däremot måste immigranter ges en så fullständig information som möjligt om vad som förväntas av dem för att de ska kunna bli fullvärdiga medborgare. Språkinlärning anses i sammanhanget vara mycket viktig och bör finansieras av staten. Informationen och förväntningarna bör dessutom på olika vis kopplas till medborgarskapet.

Bokens slutsats tydliggör att muslimer naturligtvis inte är sämre rustade än andra människor för att fungera i Europas kristna majoritetssamhällen. Men för att det ska bli möjligt måste diskrimineringens jämvikt brytas. Det görs bäst genom att inrikta integrationen mer mot assimilation och i princip begrava det multikulturella projektet, inte minst därför att det cementerar skillnader som befäster ömsesidig separationsvilja och diskriminering.