Antag att någon ställde sig på ett torg och utropade:

– Mina förfäder var här före era, så jag har större rätt än ni att vara här!

Även om personen talade sanning så skulle han ådra sig löje, eller kanske indignation. Inget bifall.

Men sådana anspråk, hur antikverade de än låter i våra öron, har genljudit genom seklerna, med större och mindre finess, från enskilda och från stammar, klaner, folk och nationer. Kinesisk, rysk, polsk, baskisk, israelisk, palestinsk och turkisk nationalkänsla är genomsyrad av ”vi var här först”-patos. Kanske är detta kvarlevorna av en reflex från den urtid då efterfrågan på goda jaktmarker var större än tillgången; kanske är det ett uttryck för ett urmodigt men universellt rättsmedvetande.

Under de nationella skolsystemens framväxt under 1820–1920 var de flesta staters historieläxor rika på hjältesagor och legender som konstruerades till legitimitet. Vi var här först! Och även om vi inte var här först så var våra förfäder här före era! Och om de nu inte var här allra först så var de stormän och hjältar, i motsats till era ovärdiga och slätstrukna släkter! Tror ni oss inte så skall ni få se vårt släktträd!

Ett stycke ambitiös släktpropaganda av det slaget förekommer i ett av den europeiska litteraturens första storverk. I sitt epos om den trojanske prinsen Aeneas flikade Vergilius finurligt in en genealogi som gynnade den nyblivne kejsaren Augustus. Diktaren förklarade att Aeneas var son till Afrodite och därmed halvgud, och dessutom fader till Roms grundare Romulus – vilka storheter alla knöts till den unge diktatorn och styrkte hans legitimitet.

De kristna lärofäderna var besatta, på samma vis, av Jesu härkomst, och härledde hans ätt hela vägen bakåt till Israels krigarkung David. Jesus predikade fred och jämlikhet i Guds namn. Han presenterades av sina anhängare som Guds son. Räckte inte detta? Behövde han verkligen blodsband till en cynisk syndare som David? Ja det gjorde han, eftersom den första kristna målgruppen var judisk, och judarnas heliga skrifter stipulerade att Messias skulle vara av samma ”rot och stam” som Israels gamla konungar.

Denna syn, legitimitet tolkad som arvsrätt, möter oss överallt i Mellanöstern. De etiopiska kungarnas legitimitet vilade på förbindelsen mellan deras drottning av Saba och kung Salomo. Idag har vi minst två kungar som officiellt är ättlingar till profeten Muhammed, Abdalla II av Jordanien och Muhammed VI av Marocko. Att räkna släkt med profeten, att vara sharif, har länge varit en tillgång i den muslimska världen. Så fort man gjorde karriär eller kom upp sig påstod man sig ha blodsband till profeten. Vid många muslimska hov fanns ett särskilt ministerium, Naqib al-Ashraf, som nedtecknade och nagelfor anspråk från sådana självutnämnda släktingar.

Precis som i fallet Jesus ligger det en djup ironi i hur snart den egalitära islam trasslades ihop med beduinernas genealogiska besatthet. Den evinnerliga schismen mellan shia och sunni var som bekant först ett gräl om rätten att efterträda Muhammed – var den ärtftlig (som shiiter hävdar) eller demokratisk (som sunnimuslimerna menar)? Under Sveriges korta sekel som europeisk stormakt bevisade lärda män i Uppsala att svenskarna ingalunda var barbarer i den dåtida världens utkant utan härstammade från Bibelns Noa och från de ryktbara goterna, som hade erövrat Rom och Spanien tusen år tidigare.

Denna göticism genljöd i svensk poesi och idévärld långt in på 1800-talet. Men den uppstod inte i Sverige utan i kungariket Kastilien, då kristna ideologer på 1300-talet började se sig själva som sentida goter. Det var en fantasifull konstruktion – västgoterna i Spanien hade varit mycket få, en tunn nomenklatur i samhällets översta ytskikt. Den mest kände spanske göticisten var rabbinen Shlomo Halevi, som senare blev en berömd biskop. Idén levde vidare ända in i moderniteten. 1900-talets mest aktive nationalistiske spanske historiker, Claudio Sánchez-Albornoz, betraktade sig och sina landsmän som goter som övervintrat genom alla de muslimska århundradena.

”Så fort man gjorde karriär eller kom upp sig påstod man sig ha blodsband till profeten.”

När jag började färdas på den palestinska landsbygden i början av 1970-talet märkte jag efterhand att de flesta byar hade snarlika ursprungsmyter. En typisk härkomstlegend kunde låta så här: ”Klanerna i vår by härstammar från fyra bröder som råkade i blodsfejd med en annan klan och flydde hit från Arabien.” Variationerna på temat var förstås många, men med en konstant: Vi stammar från Arabien. Också den kristna byn Ramallah hade en liknande historia!

Men alla dessa berättelser kunde inte vara sanna. Migrationsflödet från det tomma Arabien till det tättbefolkade Palestina kan aldrig ha varit betydande och finns inte dokumenterat. Det som hände var något annat: Araberna som erövrade landet 637 hade med sig ett nytt språk och en ny religion och några styrande potentater. Men de befolkade varken detta eller några andra av de territorier som föll i deras hand med sådan rasande fart.

Under den nya arabiska, muslimska regimen i de erövrade områdena gynnades araber och muslimer – en sporre dels att bli muslim, dels att uppfinna arabiska anor.

Sionismen skapade två nya folk, israelerna och palestinierna. Israelerna, inspirerade av evangeliska kristna fornforskare, gjorde arkeologin till ett verktyg för sitt nationsbyggande. Spektakulära fornminnen lades i dagen och presenterades för allmänheten och omvärlden som lagfart på det omtvistade landet – ”Vi var här först!”

Palestinierna var bestörta, och i början handfallna. Plötsligt blev deras stolta arabiska ursprungsmyter en belastning, ett medgivande att de inte hade varit först på plan. De var tvungna att göra något åt saken. Mer om det strax.

Israelerna var inte ensamma om att se sig som ett gammalt folk som återvände till historien. Under 1900-talet vidtogs liknande nationalromantiska åtgärder i flera av regionens länder. Personer som mer än gärna kallat sig araber blev plötsligt ivriga att kalla sig vadsomhelst utom araber, eftersom historieforskningens dom var entydig: araberna hade kommit sist till bordet. I Libanon lanserade de katolska maroniterna fenicianismen, en splitter ny etnisk lära som gjorde libaneserna till de forntida feniciernas avkomlingar. Den slog igenom och frodades. När jag kom till Libanon första gången kring 1980 upptäckte jag till min häpnad det kunde vara sårande att betrakta en arabisktalande person som arab.

Samtidigt med fenicianismen uppstod en parallell rörelse i Egypten, den så kallade faraonismen, som lärde att samtida egyptier, till blod och till sinnelag, tillhör samma folk – och, implicit, samma högkultur – som sina forntida landsmän. ”Egyptiern är i första hand faraonisk, i andra hand arab. Egypten kommer aldrig att ingå i en arabisk enhet”, skrev den förste betydande moderne egyptiske författaren Taha Hussein. Den tidens ledande politiker, Saad Zaghloul, anslöt sig till ståndpunkten och det gjorde också senare litterära stormän som Naguib Mahfouz och Tawfiq al-Hakim. Grundaren av Muslimska brödraskapet, Hassan al-Banna, avskydde däremot faraonismen som han ansåg vara en form av hedendom. Identitetskampen i Egypten gestaltades på ett märkligt sätt av Gamal Abdel Nasser, den karismatiske unge officer som grep makten i början av 1950-talet. Han hade tidigt fascinerats av faraonismen, men bländad av sin egen stigande popularitet i regionen gick han över till panarabismen, den konkurrerande ideologi som ville smida samman alla arabiskspråkiga till ett enda folk.

I regel backade utgrävningarna upp sionisternas anspråk. Men ibland blev fynden till svåra utmaningar för den judiska nationalismen – och för de stora religionerna. 1928 skakades både judar och kristna av en nyhet från den syriska kusten. En bonde intill staden Latakia hade kört spaden i några lertavlor. Under dem öppnade franska arkeologer ett gigantiskt kilskriftsbibliotek från den kanaaneiska stadsstaten Ugarit.

Ugarits skatter dechiffrerades av några unga ryska judar i Paris, som fick en chock när de upptäckte att stora delar av den hebreiska bibeln redan fanns där: ordspråken, idiomen, idéerna, till och med den hebreiske gudens onämnbara namn på fyra bokstäver. Mycket av det Bibeln låter Moses ta emot av Gud på Sinai berg omkring 1250 f Kr låg alltså då redan begravt under en syrisk åker. För dem – hundratals miljoner västerlänningar vid denna tid – som såg Andra Mosebokens skildring som tillvarons och moralens fundament var fynden i Ugarit omtumlande och oroväckande.

De ugaritiska texterna öppnade för en möjlig ny kulturell identitet och ett nytt historiemedvetande för judar. Monoteismen, menade dessa unga intellektuella i Paris, hade påtvingats hebréerna av persiska agenter, medan Jerusalems tempel återuppbyggdes på 520-talet f Kr. På så vis berövades de sin ursprungliga kanaanéiska identitet. Judendomen, med detta synsätt, var ett enda stort misstag och den judiska historien var ett irrelevant och förargligt sidospår. Sionismen, baserad på denna judiskhet, lämpades också överbord.

Dessa idéer, ”kanaanismen”, fick ett enormt genomslag bland unga intellektuella och författare i Israel under 1930-, 40- och 50-talen. Människor som hade varit militanta judiska nationalister slutade kalla sig judar, gav sina barn kanaanéiska namn och började se palestinier och libaneser som befryndade kanaanéer. Den psykologiska drivkraften bakom detta skifte var inte bara fornfynden i Ugarit, utan den alltmer utbredda känslan bland infödda palestinska judar att de var radikalt olika judarna i det gamla Europa. Förintelsen satte denna känsla i skarpare relief – de första åren efter katastrofen rådde en (ogrundad) uppfattning bland sionisterna att judarna i Europa svikit, att skulle ha kunnat göra meningsfullt motstånd mot nazisterna.

”Nimrod”, det mest kontroversiella och omdebatterade israeliska konstverket någonsin, låter oss ana intensiteten i dessa identitetsgrubblerier. Nimrod är en ryktbar jägare som figurerar i Bibelns tidiga, för-judiska kapitel. Skulpturen beställdes av Hebreiska universitetet på Scopusberget, av den mycket unge konstnären Yizhak Danziger, vars familj invandrat från Berlin några år tidigare.

Bilden av Nimrod höggs ur nubisk sandsten, ett material som inte förekommer naturligt i Israel. Jägaren, med sin jaktfalk på axeln och sin gammalegyptiska framtoning, svor mot det sionistiska nybyggarsamhällets jordbrukar-etos. Han verkade inte ens vara omskuren, vilket spädde på protesterna från religiösa kretsar. Men den udda gestalten var som klippt och skuren för de militanta unga kanaanisterna, han förkroppsligade allt det de trånade efter: det ur-semitiska, det icke-judiska. Han var en fri och vild kontrast till det stationära och plikttrogna bondeliv som anbefalldes av de socialistiska pionjärledarna.

Efter det skakande nederlaget 1967, då majoriteten palestinier över en natt hamnade under israeliskt styre, uppstod ett nytt hot mot den palestinska identiteten. Israelerna började gräva ut Davids stad, den del av Jerusalem som ligger strax söder om de nuvarande stadsmurarna, och lade fram sina fynd som belägg för judisk närvaro där sedan urtiden – och argument för sina nutida rättigheter. Arabstaterna, med stöd från många länder, krävde ett stopp för utgrävningarna, naturligtvis förgäves.

Ju fler klenoder från judendomens grundartid israelerna lyfte fram i ljuset, desto mer besvärande tedde sig palestiniernas traditionella berättelse – att de kommit till landet långt senare, från Arabien. Om de ville ta upp kampen med judarna om vem som ”var här först” så stod endast en utväg öppen: Också de måste skruda om till kanaanéer. Liksom hos israelerna så blev den palestinska kanaanismen en elit-ideologi. Men till skillnad från den israeliska varianten, som blommade häftigt men inte längre har några aktiva anhängare, så har den palestinska kanaanismen slagit igenom över hela linjen i bildade kretsar.

Palestinierna har helt kanaaniserat sin historia. Redan under det första palestinska upproret i slutet av 1980-talet hörde jag unga maskerade stenkastare i Jerusalem kalla sig jebusiter – det kanaanéiska folk som kung David fördrev från staden. Vanliga palestinier betraktar sig saklöst som araber, men intellektuella och talesmän påstår utan undantag i debatter att de är våra dagars kanaanéer. (Samtidigt som de – föga överraskande – förnekar att israelerna är det.) Palestinska debattörer plockade förtjusta upp Arthur Koestlers oriktiga teori att Europas judar skulle härstamma från kazarerna, ett turkiskt folk vars styrande skikt anammade judendomen på 700-talet.

Här finns inte plats att inventera alla regionens storståtliga identitetsmyter. En förflugen variant är Saddam Husseins babylonianism, med honom i rollen som Nebukadnesar. En mer slitstark modell är Antun Sa’adehs storsyrianism, som utkorade Levantens olika grupper till regionens herrefolk. Sa’adeh, en grekisk-ortodox libanes som levde många år i Brasilien, hängdes på ett torg i Beirut 1950, men hans parti, SSNP, fortlever än idag i Syrien och Libanon. Israels maroniter har på senare år krävt att få rubriceras som araméer snarare än araber.

På senare år har kartläggningen av olika folkgruppers dna-profil satt en gräns för de mest vildvuxna identitetsspekulationerna; samtidigt som vissa av dem bekräftats i laboratorierna. Libanesernas fenicianism har fått godkänt av vetenskapen. Landets invånare, inte bara maroniterna, är verkligen i stor utsträckning ättlingar till det gamla handelsfolket. I ett par fall har moderna verktyg bekräftat ursprungslegender som betraktats som gallimatias eller skrävel. Dna-analys har stärkt de afghanska hazarernas syn på sig själva som Djingis khans ättlingar. Egyptiernas faraonism har varit mindre lyckosam under mikroskopet: Dagens egyptiska genpool är långt mer afrikansk och arabisk än vad faraonismens pionjärer postulerade.

Och, fascinerande nog: Palestinierna är, i stort sett, kanaanéer. Judarna, trots sin snirklade väg genom sekler och länder, är det också. Den genetiska evidensen leder obönhörligt mot en slutsats som är föga populär i någotdera lägret, och som sätter dagens tragedi i ironisk relief: Palestinierna är judarna som stannade kvar, trots romarnas repressalier, efter upproren år 70 och 135, och som först antog kristendomen och sedan islam. Redan på 1920-talet hade judiska antropologer under fältstudier i Hebrons bergsbyar kommit den sanningen på spåren. I de palestinska byarna fann de en rikedom av ord, vanor, föreställningar och traditioner som endast kunde förklaras på ett sätt: deras släkter hade en gång varit judar. I flera av dessa byar finns fortfarande palestinier vars släkttradition erkänner denna judiska länk.

En modern demokrat måste vifta bort all blodsromantik. Mänskliga rättigheter och politiskt självbestämmande är universella ideal, höjda över den sorts fabulerande som beskrivits i denna artikel. Men få israeler och få palestinier är oberörda av tanken. Om parterna har ett gemensamt upphov så hamnar deras illdåd, och deras förtvivlan, oundvikligen i ett säreget psykologiskt ljus.