Nu har en av den moderna erans mesta maktspelare, Nancy Pelosi, utkommit med boken The Art of Power. Och allra viktigast i denna konst är vetskapen att man måste vinna för att få makt. Fler än en har hört henne muttra ”No whining, just winning”.

Nancy Pelosi är den hittills mäktigaste kvinnan i USA:s historia i egenskap av talman i fyra kongressperioder eller totalt åtta år. Kanske kan Pelosis manipulationer bakom kulisserna sommaren 2024 göra att den demokratiska vicepresidenten Kamala Harris vinner presidentvalet och därmed petar ner henne själv ett snäpp i rangordningen.

I vad som ter sig som en verbal epilog till boken har Nancy Pelosi berättat öppet om varför hon hänsynslöst ledde en kampanj för att få den sittande presidenten Joe Biden att avstå från försöket att beseg­ra Donald Trump en andra gång. Detta trots att Pelosi i likhet med andra Demokrater beundrar Biden för allt han har åstadkommit och att hon tvingades offra en halvsekellång vänskap med partikamraten.

Först var det Pelosis infernaliska kommentar i en tv-intervju i kanalen MSNBC om att ”vi kommer att följa vilket beslut han än fattar”, fastän Biden själv hade bedyrat att han kvarstod som kandidat. Sedan var det ryktena om att Pelosi hade ringt upp honom med budskapet att han inte kunde vinna i novembervalet och dessutom skulle sänka partiets kandidater till kongressen. I en intervju vred hon om kniven lite till – med repliken att hon inte var så imponerad av Bidens kampanj.

Den nu 84-åriga Nancy Pelosi är en späd kvinna, alltid med skyhöga klackar och kläder i fräcka färger. I årtionden har hon vid det här laget hånats och hatats som en världsfrånvänd San Francisco-liberal som tolererar allt som i vissa ögon inte kan eller får tolereras. Hon valdes in i kongressen 1987 (i ett fyllnadsval) med två hjärtefrågor: att ta tag i hiv/aids-problemet och att stärka barnens rätt. Det var först i slutet av 1990-talet, när partiet hade förlorat fyra val i rad, som hon bestämde sig ”för att det var dags att Demokraterna skulle börja vinna för vårt land och för våra barn”, och därmed dags för henne att söka sig dit man kan ut­öva makten, som ledare och talman. Det hjälpte dock att hon som Demokraternas mesta penningmagnet haft en del tacksamhetsskulder att inlösa.

Mer än någon annan på mycket länge lyckades Nancy Pelosi ena det spretiga demokratiska partiblocket, något som med ett amerikanskt bevingat ord liknas vid att valla katter, herding cats. Hur? Jo, med sin katolska tro, järnvilja, envishet, disciplin och huvudräkning. Själv uppger hon att det har skett tack vare humor och mat – I’m Italian – men att hon aldrig har tubbat någon att rösta mot sitt samvete. Dock är det högst tveksamt om alla verkligen håller med om det senare. Det gjorde i alla fall inte en katolsk ledamot som klagade på att hon hade mobiliserat en kardinal för att övertyga honom att rösta för en vårdreform. ”Jag har elefanthud”, noterar hon. I ett annat sammanhang poängterade hon att en politiker inte alltid kan få saker uträttade och samtidigt vara populär.

Boken inleds med våld. Pelosi har döpt första kapitlet till ”Ledarskapets pris”. I gryningen den 28 oktober 2022 väcktes hon av säkerhetspersonal som meddelade att en man hade brutit sig in i paret Pelosis bostad i San Francisco och skadat Paul Pelosi mycket allvarligt. ”Jag trodde inte att min familj skulle bli en måltavla, särskilt inte i vårt hem”, skriver hon med överlevarens vånda.

Det näst sista kapitlet, ”Ledarskap i kristider”, skildrar stormningen av Kapitolium, som hade inträffat nästan två år tidigare, den 6 januari 2021. Utsagan ”Mitt svar är att jag var högst medveten om hur farlig Donald Trump är” vittnar om varför hon kunde hålla sig så lugn under den dramatiska dagen. En tv stod på med talet där Trump agiterade inför sina lojala MAGA-anhängare, som var redo att tåga mot kongressbyggnaden. Hon sade till sin stab: ”Om han kommer hit ska jag knocka honom. För olaga intrång på kongressens område.”

Bara minuter före klockslaget vid 13 när resultatet i presidentvalet skulle certifieras i representanthuset krossade beväpnade skaror fönster och dörrar för att slå sig in. Pelosi rycktes iväg från själva talmansstolen av kongresspolis för transport till basen Fort McNair på andra sidan Potomacfloden.

Skildringen är nervig och dryper av förakt mot Trump. Det fortsätter på många sidor i boken och i ovan nämna verbala revidering med hennes envisa målsättning: Trump ska inte få tillbaka presidentmakten. Hans anhängare var ute efter hennes skalp och hon beskriver blodet, glassplittret och stanken de lämnade efter sig, av avföring, pepparspray och rökbomber. Hon ger en eloge till dåvarande vicepresidenten Mike Pence för hans mod då och senare, fram till klockan 4 på morgonen den 7 januari när han presiderat över certifieringen som fastslog att den 46:e presidenten skulle heta Joe Biden.

I övrigt ägnar Pelosi det mesta av bokens utrymme åt tre olika händelseförlopp – Irakkriget, som hon var emot för att George W Bushs, vicepresident Cheneys och försvarsminister Rumsfelds argument inte höll (och hon fick med sig nästan hälften av sin flock), finanskrisen med den hotande bilindustrikollapsen och bolånebubblan, som hon skyller på giriga bankirer samt det mödosamma lotsandet av Barack Obamas sjukvårdsreform genom kongressen. På köpet får läsaren inblickar i det politiska vardagsslitet, till exempel att den som har kal­lat till ett möte bestämmer dagordningen, och språkbruket där ett ärende är ”fast i utskottet”, och där ”allmän läsning av förslaget” är obligatorisk.

Känslorna som Pelosi förmedlar till representanthuset kan lämpligast kal­las love, kärlek, eller samma kärlek som Biden ger uttryck för när det gäller senaten efter sina 36 år i den församlingen. För henne är huset den tyngre kammaren, eftersom ledamöterna är mer utsatta i och med att de bara sitter på två år. Hon är besk mot såväl presidenter som senatorer, särskilt då Joe Biden och Barack Obama, som har haft båda rollerna och därför fjäskade mer för de 100 i senaten än att oroa sig över hur svårt det kan vara att få ihop 218 röster i huset.

Bland hennes erkännanden av snöda realiteter märks ett antal konstateranden av att man inte kan gå till votering om man inte först har säkrat en majoritet. I övrigt lyser självsäkerheten fram och Pelo­si säger frankt att ingen annan vet så mycket om nationell säkerhet som hon efter sina många år i underrättelseutskottet och som medlem i den klick på åtta personer som får ta del av det allra hemligaste från Vita huset.

Den bakgrunden märks i synnerhet i kommentarerna om Kina. Nancy Pelo­si vägrade att lyssna på varningar om att hennes resa till Taiwan 2022 äventyrade de amerikansk-kinesiska relationerna. ”Jag har försökt hålla de kinesiska autokraterna ansvariga”, särskilt för religiöst och etniskt förtryck och för behandlingen av invånare i Hongkong och Tibet, skriver hon. Här kommer ett ”vi” med i resonemanget, ett ”vi” som torde avse hela det amerikanska ledarskikt som brydde sig mer om profiter och låga priser än om mänskliga rättigheter. Hon har inte vikit en tum från sin egen övertygelse och har kämpat emot Peking i åratal.

Stor litteratur är The Art of Power inte, snarast får man en känsla av att Nancy Pelosi har dikterat för någon, och detta bekräftas mellan raderna i ett flera sidor långt tack. Men, alla kan naturligtvis inte vara Barack Obama, Theodore Roosevelt eller Ulysses S Grant, politiker som alla författade djuplodande självbio­grafier. Å andra sidan inleds just tackorden­ med konstaterandet att detta inte är en memoarbok med ”hela historien” om hur hon gick från att vara hemmafru med fem barn till att bli kongressledamot och sedan husets talman.

I så fall kanske Nancy Pelosi skulle ha varit tvungen att ta upp det som kritiker med annan ideologisk färg efterlyser. Den listan är lång: de egna valförlusterna 2010 och 2022, skadegörelsen under upploppen i flera städer i samband med Black Lives Matter-protesterna, attentatet där en vänsterextremist öppnade eld och inpiskaren i republikanska blocket, Steve Scalise, skadades allvarligt (denne får däremot en känga för passivitet under 6 januari-stormningen). Därtill utelämnas kärnavtalet med Iran och specialåklagaren Robert Muellers utredning av Trumps eventuella ryska kopplingar, som dominerade nyhetsflödet så länge.

Nancy Pelosi skrev en annan bok för några år sedan, även den med ordet makt i titeln, Know Your Power. Likaså har en av hennes döttrar, Christine, gett ut en bok om sin mor som makthavare. Men för att få en mer fullödig bild av den förra talmannens liv får man gå till två – kvinnliga, ingen överraskning kanske – politik­reportrars biografier, Molly Balls Pelosi, och Susan Pages Madam Speaker. Nancy Pelosi and the Lessons of Power (ja, där kom ordet igen). Båda är positiva och utgår från Nancy Pelosis uppväxt i Baltimore. Hennes mor, Annunciata, var känd som Big Nancy och hennes far Thomas d’Alesandro som mäktig borgmästare och kongressledamot. Det var i denna så kallade Baltimoremaskin och via tungviktare i kongressen, som alla vinnlade sig om personliga relationer till väljarna, som hon lärde sig konsten att vinna.