I skrivande stund är det fortfarande osäkert om Nouveau Front Populaire kommer att få bilda regering, då Macron verkar göra allt för att förhindra detta. Resultatet av valet speglar dock en alltmer uppenbar trend i Frankrike under de senaste åren; åsikterna bland franska medborgare är lika splittrade som Röda havet inför Moses. I mitten, där Macrons läger en gång fanns, är det nästintill öde medan åsikterna till både vänster och höger har blivit alltmer radikala.

”Det är anmärkningsvärt att läsa om hur aktivister som säger sig stå upp för de fattiga och rasifierade helt ignorerar de personer som städar upp efter deras egna demonstrationer.”

Ett fenomen som bland annat tar sig uttryck i att Jean-Luc Mélenchons La France Insoumise (LFI), ett parti som i Frankrike går under epitetet extremväns­ter, är det största partiet inom vänsterblocket. Ett parti där flera av medlemmarna, inklusive Mélenchon själv, har vägrat kalla Hamas attack mot Israel den 7 oktober för en terrorattack. På andra sidan spelplanen har vi Marine Le Pens högerextrema Rassemblement national, som var det parti som sammanlagt fick flest röster i valet, men som trots detta fick färre platser i parlamentet med anledning av Frankrikes system med valkretsar.

De högerradikalas framfart har synts över stora delar av världen och många journalister och författare har infiltrerat dessa grupper för att förstå var denna nygamla konservatism och radikalism kommer ifrån. Däremot har vänsterradikala grupper fått mindre uppmärksamhet, delvis därför att de inte har haft samma genomslag, men kanske också för att det har varit svårare för oss journalister att veta hur man ska hantera dem.

Ska dessa grupper verkligen kallas för ”woke” (en amerikansk term för att vara medveten om och engagerad i frågor med koppling till rasism och social rättvisa), eller riskerar man då att spela extremhögern i händerna? Är kritiken mot denna kultur egentligen att gå extremhögerns ärenden? Det borde det förstås inte vara, men det är nog inte en helt osannolik tanke att vissa debattörer och journalister känner en oro över detta.

En person som har intresserat sig för radikalvänsterns framfart och den ”woke”-kultur som ofta är förknippad med denna rörelse är den franska journalisten Nora Bussigny. I sitt arbete har hon intervjuat personer som valt att bryta med rörelsen och upplevt hur striderna inom feministiska, LGBT-, antirasistiska och religiösa grupper både fascinerar och bekymrar henne.

Efter att ha läst många essäer om wokeism, alla med syfte att förklara fenomenet, kände hon att något fortfarande saknades. Analyserna berörde intellektet och ideologin, men inte känslorna, som enligt Bussigny är lika viktiga för att förstå aktivismens särskilda kraft.

Det är här Bussignys bok Les nouveaux inquisiteurs tar sin början. Den då 27-­åriga­ heterosexuella journalisten från en fransk medelklassfamilj med marockansk mamma och fransk pappa beslutar sig för att under ett år infiltrera franska vänsteraktiviströrelser.

Under ett år går Nora Bussigny in i en ny roll. Hon klär sig i rosa peruk och fals­ka piercingar för att enklare smälta in i miljöerna hon befinner sig i. Hon klistrar upp affischer för militanta kampanjer och agerar som en del av säkerhetstjänsten vid den så kallade ”radikala Pride”, en variant av det klassiska Pridetåget som av arrangörerna anses för kapitalistiskt.

Hon går tillbaka till skolbänken vid det franska universitetet Paris VIII för att observera hur aktivistgruppers budskap fyller korridorerna. Hon ser även hur aktivistgrupper på universitetet tillåts utestänga så kallade cismän (personer vars könsidentitet överensstämmer med det kön de tilldelades vid födseln) från att delta i deras möten, med argumentet att det är praxis och att dessa män har så många andra sammanhang där de är välkomna.

Bussigny genomgår en omfattande transformation och assimilerar aktivisternas koder och det inkluderande språket, samtidigt som hon ställer frågor till olika aktivistledare för att bättre förstå dem.

Det är ofta skrämmande att läsa om de situationer som Bussigny stöter på eller till och med medverkar i under sin tid som infiltrerad vänsteraktivist.

Efter att ha separerat personer av olika hudfärger vid det radikala Pridetåget för att skapa ett ”utrymme utan förtryckare”, samt sett hur afroättlingar kört ut deltagare från Nordafrika från sin del av tåget för att de inte var tillräckligt svarta, och en svart man kallat en leende äldre dam för ”smutsig gammal vit kärring”, skriver Bussigny:

Att bekämpa rasism genom att dela upp människor baserat på deras hudfärg, främja en vegansk diet och kasta skräp på marken, fördöma en våldsam polis och förolämpa ordningsmakten utan verklig anledning, bilda ett följe för demonstranter med funktionshinder men tvinga personer med nedsatt rörlighet att gå hem till fots, kämpa mot kapitalism och för migranter men förhindra vanliga arbetare från att utföra sitt arbete… Hatten av för de 40 000 deltagarna som är ’stolta över att kämpa tillsammans för ett bättre Frankrike’. Wokism: en ny typ av inkonsekvent strikthet? En ny sjuklig omedgörlighet?

Det är inte första gången som någon kritiserar wokeismen, som med sin inkonsekvens och tendens att placera människor i fack är ett enkelt byte för kritik. Men Bussignys styrka ligger i hur hon genom boken inte döljer sina tvivel och sin egen sårbarhet. Som läsare märker man hur hon närmar sig projektet med intellektuell ärlighet och en vilja att förstå. Hon har alltså inte skrivit en simpel antiwokeism-bok som hade kunnat bli lika dogmatisk som wokeismen själv. Istället är det en dokumentation över de människor och de miljöer som utgör en del av den franska woke-rörelsen, och av de paradoxer som uppstår i tillämpningen av det som är tänkt att vara medel för social rättvisa.

Något som är slående är hur exkluderande och aggressiva många av aktivisterna är. De verkar befinna sig i en värld där ingen kämpar ”för” något, utan alla kämpar ”mot” något.

Detta synsätt har skrämt bort många tidigare aktivister som ville kämpa för mer traditionella feministiska värderingar men som inte känner igen sig i den utveckling som delar av vänster­rörelsen har genomgått. Och till skillnad från vad många i Frankrike verkar tro, är woke-kulturen inte begränsad till Paris. Bussigny tar oss med till andra städer runt om i landet, och det blir tydligt att rörelsen har ett bredare genomslag än enbart bland unga universitetsstudenter i Paris. Enligt Bussigny är de unga dock överrepresenterade; många är i 20-årsåldern, medan de äldsta är runt 35–40. Utöver detta attraherar rörelsen ett brett spektrum av människor från olika samhällsklasser och bakgrunder.

För det finns ju en grundläggande och fullt rimlig kamp mot förtryck som många kan sluta upp bakom. Rasism, islamofobi, homofobi och transfobi är verkliga problem, inte minst i dagens Frankrike där strax över hälften av Rassemblement Nationals sympatisörer själva kallar sig rasister. Men när man läser Bussignys bok får man inte intrycket att de aktivister som kämpar mot dessa orättvisor gör det på ett sätt som varken främjar demokratin eller hälsan bland de egna anhängarna.

Paradoxerna avlöser varandra. Och visst, ingen är perfekt. Men det är anmärkningsvärt att läsa om hur aktivister som säger sig stå upp för de fattiga och rasifierade helt ignorerar de personer som städar upp efter deras egna demonstrationer. Eller den städare som måste rengöra mensblod från en tunnelbanestol efter att en aktivist bestämt sig för att protestera mot förtrycket mot kvinnokroppen genom att åka kollektivt utan mensskydd.

Under sitt år som infiltratör träffar Nora Bussigny även en fransk psykoanalytiker. Läsaren får följa deras möten och de känslor och kval som Bussigny upplever. Det blir tydligt att hon är rädd för att skriva boken och orolig för att bli uppfattad som en elak manipulatör när den väl är ute. Samtidigt visar det sig att hennes tid i aktivistmiljöerna får henne att känna en allt större skuld. Skuld över att vara vit, skuld över att vara ciskvinna, skuld över att vara heterosexuell – skuld för alla de attribut som enligt intersektionalitetens teorier gör henne till privilegierad. Och kanske, skriver Bussigny, är det också denna skuld som är motorn i hela woke-rörelsen.

I intervjuer som Bussigny givit efter bokens utgivning hösten 2023 får vi veta att boken inte ens hann utkomma innan hennes hemliga täckmantel blev avslöjad. Trots att hon har följt journalistiska principer och återberättat vad människor har sagt och gjort, blir hon nu utsatt för så väl mordhot som olika påhopp, inklusive anklagelser om att vara homofob, islamofob och alla möjliga andra fobier. Därför har hon valt att undvika boksigneringar i bokhandlar.

Som läsare är jag tacksam för att Nora Bussigny vågade skriva denna bok. Genom att avslöja de interna striderna och de många paradoxerna inom aktivistmiljöerna ger hon oss en viktig inblick i de krafter som formar dagens franska samhälle.

Vilken politisk riktning som ska lyckas ena det splittrade Frankrike återstår att se. Efter att en tredjedel av landets invånare sett den spektakulära och starkt republikanskt färgade invigningsceremonin till sommarens OS i Paris, kanske de grundläggande principerna om frihet, jämlikhet och broderskap kan återupplivas. Det kan behövas.