Foto: Hampus Hagstedt/Försvarsmakten 

Folk och försvars rikskonferens i Sälen inleddes i söndags och avslutas i kväll. Även i år har det sagts saker som givit ringar på vattnet även om de inte har kunnat mäta sig med Håkan Juholts förödande felaktigheter 2012 eller Björn von Sydows kärva klarspråk vid presentationen av ”Motståndskraft” 2018.

Först ut var utrikesminister Ann Linde, som erbjöd en välkommen kontrast till företrädaren Margot Wallström. Där Wallström i arroganta ordalag avfärdade Försvarsberedningen som ”den där gruppen” valde Linde att citera vad den där gruppen skrev om att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas och att vi måste förbereda oss därefter. Linde fortsatte med att betona att den ryska ockupationen av delar av Ukraina inte får glida över i någon sorts nytt normaltillstånd utan att vi måste hålla frågan högt på dagordningen även framgent. Sverige har alla skäl i världen att inte låta en annektering bli accepterad. Utrikesministern nämnde FN helt kort men talade i gengäld väl om europeiskt samarbete och säkerhetssamarbete med grannländer i Norden, Baltikum, Tyskland och Polen. Gott så. Möjligen kunde hon med anledning därav också ta en diskussion med sina statsrådskolleger om hur detta rimmar med diverse uppskruvade utfall om nationalistiska partier i grannländernas regeringar. Att vara tydlig kritisk mot uttalanden och policies kan vara fullt rimligt, att uttala sig i allmänt fördömande ordalag lämpar sig bättre för andra opinionsbildare än ministrar.

Lindes tal togs emot som en tydlig signal om att hon inte har intresse av att elda under den gamla konflikten mellan UD:s idealister och Försvarsdepartementets realister. Om det håller innebär det en klar förbättring av svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

Efter Linde togs scenen i besittning av förre norske överbefälhavaren Sverre Diesen, som talade om Sverige, Norge och Finland som en geografisk och därmed geopolitisk intressegemenskap och hur de olika nationella prioriteringarna kan få en gynnsam gemensam verkan. Jag tror att vi har all anledning att ta hans analys ad notam och utveckla så nära samarbeten med dessa grannländer som möjligt. De utgör ingen fullgod ersättning för medlemskap i Nato. Men dels finns inget tillräckligt stöd för Natomedlemskap i aktuell svensk partipolitik (Emanuel Macrons ”Nato är hjärndött” citerades entusiastiskt av SD:s försvarspolitiker Roger Richtoff i ett senare sammanhang), dels finns i sanningens namn skäl att känna tvivel kring hur kraftfullt ens medlemskapet skulle vara. Här är Donald Trumps yvighet och oberänkelighet en ofta påtalad faktor, men frågan är om inte klen försvarsvilja och försvarsförmåga hos andra europeiska Natomedlemmar är ett väl så stort problem. Under överskådlig tid gör Sverige klokt i att först och främst rusta på egen hand, i andra hand utveckla nära samarbete med våra grannar samtidigt som vi knyter och vårdar band med USA.

Vi bör lägga vårt krut på vägar som är både produktiva och realistiska.

En tredje fråga av vikt har förstås varit försvarsekonomin. Ulf Kristersson krävde i söndag att Försvarsberedningens förslag finansieras fullt ut med värdesäkrade pengar, vilket enligt spåmännen ska motsvara 93 miljarder kronor om året när vi kommit fram till 2025. Peter Hultqvist svarade traditionsenligt med att han inte förhandlar i talarstolen men att han inte ställer några ultimatum. Han vill invänta den nya försvarsekonomiska analysgruppens arbete, som också ska beakta Försvarsmaktens militära råd. Försvarsekonomi är ett fält som får kvantfysik och sanskrit att te sig som lättsamheter och jag tvekar att tala om exakt hur många kronor eller, för den delen procent av BNP, försvaret bör ha 2025. Men några saker bör sägas:

1. Försvarsberedningen under Björn von Sydow har lagt fram en analys och ett åtgärdsprogram som har stöd i alla riksdagspartier. Att vårda denna nationella enighet är helt centralt. Den beslutsamheten betyder väldigt mycket i relationen till omvärlden.

2. Vad beredningen föreslår är värdefullt, men det svarar inte fullt ut mot behoven. Egentligen skulle det behövas mer.

3. Därför kan ingenting mindre än beredningens förslag, fullt ut finansierat, accepteras. Slutar analysgruppens arbete i någon annan rekommendation är det ett svårartat bakslag i arbetet med att restaurera rikets förmåga att hävda sin nationella integritet.

Kl 17:10 tisdag 14/1-20 vissa språkliga korrigeringar utan innehållslig betydelse gjorda.