VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Nej, fondstridens hjältar var andra än Kjell-Olof Feldt

Per T Ohlsson tar upp löntagarfonderna i sin senaste krönika i Sydsvenskan. Det gör han rätt i. Den 4 oktober i år var det 30 år sedan en av de största politiska manifestationerna i modern svensk historia, när omkring 100 000 människor från hela landet demonstrerade på Stockholms gator och sade ett rungande nej till kollektivisering av näringslivet. Den opinionsyttringen är i högsta grad värd att påminna om och högtidlighålla. Den var utropstecknet efter en lång opinionsbildande insats för fri företagsamhet och enskilt ägande, som satte stopp för det mest långtgående förslag till socialisering som socialdemokratin ställt sig bakom under efterkrigstiden. Hade de ursprungliga ritningarna blivit verklighet hade det inneburit att Sverige bytt ekonomiskt system till någon sorts mellanting mellan Jugoslavien och DDR. Det känns konstigt och uppskruvat att skriva, men det är faktiskt sant. Det blev för all del en sorts fonder till sist, men versionen som förverkligades var snöpt och luften hade gått ur hela projektet. Motståndet hade burit frukt.

Men jag har en viktig invändning mot Per T Ohlssons framställning. Han beskriver nämligen löntagarfondernas oskadliggörande som en triumf för ett omaka par: Thorbjörn Fälldin och Kjell-Olof Feldt. ”’Feldtin’ räddade landet”, skriver han och menar att det var Fälldins externa kritik och Feldts inre manövrerande som sänkte fondidén och gjorde att det förslag som i slutänden antogs var ganska så uddlöst.

Fälldin var klockren i frågan. Han insåg att avskaffat privat ägande och fackföreningsmakt över företag är usla idéer och talade klarspråk från början. Där skilde han sig totalt från mittenkollegerna i Folkpartiet, vars ideologiska kompass gått i spinn och hotade att lämna regeringen ifall den statliga utredningen om löntagarfonder lades ned eller fick kraftigt ändrade direktiv. Från FP-håll var man alltså beredd att spräcka den första borgerliga svenska regeringen på 40 år ifall den inte utredde förutsättningarna för mer kollektivism och planhushållning. Allt var sannerligen inte bättre förr.

Men Feldt? Tyvärr inte. Jag känner stor respekt för hans insats i flera viktiga avseenden, men löntagarfondsfrågan var inte precis hans finest hour. Tvärtom var han med och lade fram förslag, som skulle ha fått förödande följder för svensk ekonomi och friheten i Sverige. Vad han tyckte innerst inne är inte gott att veta, men hans insatser bidrog till att hålla liv i en socialistisk idé som sände förödande signaler till svenska företagare och gjorde omätbar skada på entreprenörskapet i vårt land. Måhända skedde det av taktiska och diplomatiska skäl i stället för ideologiska, men effekterna blev inte bättre för det.

Det första löntagarfondsförslaget kom från LO:s Rudolf Meidner 1975. Tanken var att ägandet av företagen skulle flyttas över till branschfonder, som fackföreningarna kontrollerade. LO-ledningen gjorde förslaget till sitt och i juni 1976 antogs det av LO-kongressen, dock med tillägget att alla företag, även de med färre än 50 anställda, skulle socialiseras.

Hur skulle Socialdemokraterna ställa sig? Partiet visste först inte riktigt hur man skulle hantera det hela, och 1977 tillsattes en gemensam arbetsgrupp för LO och SAP. LO:s Rune Molin var ordförande, SAP hade två representanter varav den ene var Kjell-Olof Feldt. I februari 1978 lade man förslaget Löntagarfonder och kapitalbildning, vilket i LO-tidningen beskrevs med den entusiastiska rubriken ”Med fonderna tar vi över successivt!”

Vad var det då Feldt och de andra föreslog? Jo, ett system med länsvisa, fackföreningsstyrda fonder. Företagsvinster skulle omvandlas till fondägda aktier och dessutom skulle fonderna tillföras medel genom en särskild arbetsgivaravgift. Endast företag med mer än 500 anställda skulle beröras, men det sades inget om hur stora fonderna skulle få bli: bara att de skulle kontrolleras av ett virrvarr av styrelser, nämnder och representantskap. Successivt skulle det privata ägandet avvecklas.

I Feldts memoarbok Alla dessa dagar kan man läsa att SAP gick till val 1979 med ”ett förslag från 1978 om löntagarfonder … som gav våra motståndare gott om utrymme för en känslomässigt laddad agitation med betydande skrämseleffekt”. Han nämner däremot inte att han själv var en av förslagets arkitekter – eller att skrämselagitationen hade ytterst goda skäl för sig.

Förslaget från 1978 lades dock ganska snart i papperskorgen. Den externa kritiken hade ökat i styrka och saken blev alltmer generande för S. En ny grupp tillsattes med Feldt som ordförande. Den höga svansföringen var inte längre lika hög och fonderna sades nu snarare gå ut på kapitalbildning än maktövertagande. I den statliga löntagarfondsutredningen, som bisarrt nog fått fortsätta trots år av borgerligt regerande, lade LO/SAP ett gemensamt förslag om fonder finansierade med arbetsgivaravgifter och indragna ”övervinster”.

Vad var då en övervinst? Jo, allting över två (!) miljoner kronor per år. I sin bok Spelet om fonderna skriver Erland Waldenström, som representerade Industriförbundet i utredningen: ”Jag kan ännu se framför mig Kjell-Olof Feldts ansiktsuttryck när Hans Werthén (som representerade SAF) vid ett sammanträde i löntagarfondsutredningen frågade honom om han verkligen menade att all vinst i Electrolux utöver 2 milj. kronor skulle betecknas som övervinst, en fråga som besvarades med ett knappt hörbart ja.”

Den Feldtledda S-gruppen lade sitt förslag i januari 1981. Det blev ganska likt vad fondutredningens LO/SAP-ledamöter ställt sig bakom året före.

Vad är då summan av kardemumman? Jo, att Feldt för all del var med och ledde det socialdemokratiska återtåget från de mest stolliga socialistiska positionerna – men också att han varit ansvarig för att formulera just en sådan position. Han reagerade på den hårda kritiken mot löntagarfonderna, men han sade inget tydligt nej när tanken väcktes. Tvärtom var han med om att ta fram ett eget socialiseringsförslag.

Fälldin förtjänar allt beröm för sin säkra inre kompass, men när det gäller att stoppa det socialistiska experimentet med löntagarfonder var det Företagarsverig/SAF med Curt Nicolin i spetsen samt moderata politiker som Gösta Bohman och Lars Tobisson, som drog det tyngsta lasset. Utan deras målmedvetna upplysnings- och opinionsbildningsarbete vet ingen var SAP, Palme och Feldt slutligen hade landat. 

Om några socialdemokrater förtjänar att lyftas fram från denna partiets mörka tid är det personer som Assar Lindbeck, som visade stor personlig integritet och hellre lämnade SAP än stannade kvar i ett parti som drev på för Sveriges socialisering.

 


Kungliga slott

Kungliga slott är långt mer än bara byggnadsstil. Arkitekturen är ett språk som talar om anspråk på storhet. Ludvig XIV är ett med sitt praktfulla Versailles. Maria Theresia skapade ett självporträtt när hon byggde ut sitt Schönbrunn. Men bakom de pampiga fasaderna finns också slott som röjer de kungligas behov av ett privatliv. Kina slott blev en tillflyktsort på Drottningholm. The Royal Pavillion i Brighton var ett excentriskt gömställe för en prins som avskydde hovlivet i London.

En ny bok

I programserien ”En ny bok” intervjuar programledarna Mats Wiklund och Katarina O’Nils Franke forskare och författare som medverkat i antologier och essäsamlingar utgivna av Axel och Margaret Ax:son Johnson stiftelse.

Sverige och tilliten

Polisorganisationen är starkt kritiserad och massavhopp av erfarna poliser är ett faktum. Domstolarna har långa väntetider för hanteringen av brottmål. I storstadsområden är den organiserade brottsligheten stark. Håller den starka tillit som funnits i Sverige på att undergrävas och ökar den upplevda otryggheten i landet? Vad bör i så fall göras?

Studio Axess

PJ Anders Linder tacklar tidens aktuella frågor med intressanta och kvalificerade gäster. Du vet väl att du kan lyssna på avsnitten fredagar innan TV-sändningen? Besök: axess.se/podcast

Images of Sweden - Vienna

Historiska och nutida perspektiv från Österrike

Sedan trettioåriga kriget då Gustaf II Adolf beordrade en fullskalig invasion av Tysk-romerska riket har Österrike och Sverige haft nära om än inte alltid vänskapliga relationer.

Nobel Center - tillgång eller katastrof?

Med anledning av planerna att uppföra ett Nobelcenter på Blasieholmsudden arrangerar Svenska byggnadsvårdsföreningen och Urban City Research/Ax:son Johnsonstiftelsen, ett öppet seminarium om platsens historia och dess kulturhistoriska värden. Seminariet vänder sig till alla som är intresserade av att veta mer om Blasieholmsudden idag och i framtiden.

Den kungliga trädgården

Susanna Popova samtalar med forskare kring kungliga trädgårdar. Seminarium från Drottningholm, 6 maj 2015.