VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Marknadsstaten tar över

Av Philip Bobbitt

USA:s internationella inflytande minskar gradvis. I dess ställe uppstår en ny ordning där nationalstaten ersätts av marknadsstaten.

Den amerikanske statsvetaren Joseph Nye noterade 2009 att USA:s nationella säkerhetsråd – som bedömer underrättelseläget för presidentens räkning – kommit fram till att USA:s dominans på världsscenen 2025 kommer att ha ”minskat starkt”.

Problemet för den amerikanska makten under 2000-talet är att det finns alltmer som ligger utom kontroll även för den mäktigaste stat. Även om USA reder sig bra med militära mått, pågår mycket som inte fångas av de måtten. Under inflytande av informationsrevolutionen och globaliseringen håller världspolitiken på att förändras på ett sätt som gör att USA inte kan uppnå alla sina internationella mål på egen hand. Så är till exempel internationell finansiell stabilitet avgörande för amerikaners välstånd, men USA behöver samarbeta med andra för att säkerställa det. Även en global klimatförändring kommer att påverka amerikaners livskvalitet, men USA kan inte hantera problemet på egen hand.

Men innebär detta att USA:s makt och ledarskap – hegemonin för statssystemet, eller åtminstone för demokratierna i detta system – faktiskt är hotade? Det beror på vad som händer med andra stater.

På fyra viktiga områden har Vita huset infört nya prioriteter i utrikespolitiken: icke-spridning av kärnvapen med målet att befria världen från kärnvapen; en förskjutning av tyngdpunkten från USA:s traditionella, atlantiska orientering till ett erkännande av Kinas ökande betydelse som potentiell samarbetspartner; en omsvängning i den fientlighet som muslimer i Mellanöstern känt mot USA; och framsteg i krigen mot terrorn genom att lämna Irak och öka insatserna i Afghanistan. På vart och ett av dessa områden har presidenten hållit viktiga tal och tagit initiativ till nya politiska principer; och på varje område har han mötts av besvikelser.

När det gäller icke-spridning av kärnvapen är erfarenheterna av Iran och Nordkorea tillnyktrande. Varken i det ena eller andra fallet hade det internationella samfundets åsikter och övertalningsförsök någon effekt. Barack Obama försökte inkorporera Kina och andra makter på uppåtgående i en sfär av kooperativt, globalt ledarskap. G20 ersatte G8, Europas finanskriser ignorerades i stort sett och nya initiativ för att vinna kinesernas vänskap prövades. Resultatet har varit en ännu större vaksamhet från kinesernas sida, som nu ser USA som alltmer försvagat och i hemlighet inriktat på att undergräva Kinas globala roll. (Något liknande har hänt i Indien.) Försök att få Kina att uppträda som en partner, genom antingen ökat globalt stöd till länder i tredje världen, agerande i FN, dämpning av Nordkoreas provocerande handlingar eller betydande omkalibrering av Kinas valuta, har alla mötts av misstänksamhet och omedgörlighet.

USA:s ansträngningar gentemot islam har följts av liknande besvikelser. Presidentens tal i Kairo 2009 var hans mest dramatiska utrikespolitiska tal och byggde på hans stora popularitet utomlands. Men som visas av Pegs senaste opinionsundersökningar bland den muslimska allmänheten i Mellanöstern är USA återigen föremål för ilska och frustration i en utsträckning som tidigare bara setts under George W Bush. USA:s ställning stärktes inte av Vita husets utfästelse att stoppa utvidgningen av israeliska bosättningar, ett löfte man inte kunde hålla. President Obama har aldrig riktigt lyckats greppa sammanhanget mellan de olika skådeplatser som tillsammans utgör krigen mot terrorn. USA lämnade Irak eftersom vi inte lyckades nå den överenskommelse om truppnärvaro vi var så angelägna om, och nu håller vi på att reta upp Pakistan– en mycket mer hotfull källa till terror än talibanerna någonsin kunde vara – som förspel till utropandet av seger i Afghanistan och uttåget 2014.

Även här är det som saknas en helhetsbild som binder samman alla dessa element – framväxten av en ny konstitutionell ordning.

Den ordning som de flesta utvecklade länder i världen lever inom idag är nationalstaten, en struktur som härrör från 1800-talets andra hälft, när de första lagarna om bred rösträtt, gratis skolgång i stor skala och sociala trygghetsprogram kom, liksom industriella, ”totala” krig.

Nya strategiska hot håller på att uppkomma genom spridningen av massförstörelsevapen med lång räckvidd som gör varje stat, vare sig den har närliggande fiender eller inte och oavsett om dess gränser i övrigt är säkra, sårbar för fruktansvärda angrepp som det knappast finns något effektivt försvar mot. Marknadernas globalisering inbjuder till rörligt och lättflyktigt kapital, minskar nationalstatens autonomi ifråga om sin egen valuta och ekonomi och uppmuntrar till snabb ekonomisk tillväxt med transnationella konsekvenser som klimatförändring och ojämlikhet. Kulturens universalisering (däribland garantier för universella mänskliga rättigheter), som är resultatet av ett globalt informationssystem baserat på den senaste tidens utveckling inom kommunikationer och transport, hotar statens förmåga att värna nationens kultur genom lagstiftning och kopplar samman tidigare avlägsna källor till infektion och spirande epidemier. Var och en av dessa utvecklingslinjer utmanar nationalstatens legitimitet genom att undergräva dess löfte att ständigt förbättra alla sina medborgares materiella välbefinnande.

Hela denna utveckling ägde ironiskt nog rum som en konsekvens av det nationalstatssamhällets största framgång – slutet på 1900-talets ”långa krig” och parlamentariska, marknadsbaserade demokratiers triumf över kommunismens och fascismens konkurrerande ideologiska former. Det som besegrade våra konkurrenter och drog vanrykte över deras system var våra framgångar när det gällde att bygga ett internationellt system av handel och finans, vinna erkännande av normer för mänskliga rättigheter, skapa snabb industriell utveckling i nästan alla nordliga och många sydliga stater, uppnå högre levnadsstandard och ökad födelsekontroll, upprätta internationella kommunikationer samt uppfinna och använda massförstörelsevapen.

Men just de taktiker, teknologier och strategier som gav oss framgång i krig mellan nationalstater har nu ställt oss inför nya utmaningar som inte kan mötas genom den för närvarande förhärskande konstitutionella ordningen, det vill säga nationalstaten. I samma ögonblick som den firar sin största triumf blir den parlamentariska nationalstaten alltmer oförmögen att hålla sitt legitimerande löfte. Stater finner det allt svårare att garantera ökande jämlikhet, trygghet och gemenskap för sin befolkning, det vill säga för sin nation.

Detta kommer inte att innebära slutet för staten, långt därifrån. Men det kommer att aktivera dynamiken i den evolution av staten som har pågått sedan renässansen.

En ny konstitutionell ordning som återspeglar dessa utvecklingslinjer kommer till sist att ersätta nationalstaten. Denna nya ordning kommer att behandla utvecklingen som en utmaning som den, och bara den, kan bemästra. Delvis är detta en fråga om att förskjuta grundvalen för statens legitimitet, bort från garanterandet av allas välfärd och mot maximering av individuella valmöjligheter, samtidigt som man anammar krigs- och försvarsmetoder som inte är tillgängliga för nationalstaterna. Detta håller i själva verket redan på att hända. Vissa har spekulerat om att den nya konstitutionella ordningen kommer att likna 2000-talets multinationella företag eller icke-statliga organisationer snarare än 1900-talets stat, såtillvida som den kommer att lägga ut många funktioner på entreprenad, förlita sig mindre på lagstiftning och reglering och mer på marknadsincitament, och inrikta sig på att möta en föränderlig och kontinuerligt kartlagd konsumentefterfrågan snarare än väljarönskemål uttryckta i relativt glesa val.

USA:s nationella säkerhetsråd är inte ensamma om att utforma globala framtidssscenarier. De lånade i själva verket sin teknik från den berömda scenariegruppen vid Royal Dutch Shell. I Shells scenarier från 2005 konstaterades:

Den gradvisa övergången från nationalstatens till marknadsstatens modell innebär en omdefiniering av statens grundläggande löften: från maximering av nationens välfärd till maximering av möjligheter för … civilsamhället och medborgarna. I de avancerade marknadsdemokratierna definierar staterna inte sin egen framgång i termer av förmågan att motstå marknadskrafter, som i Europa för inte så länge sedan, utan i termer av ett främjande av marknadens expansion för att [tillhandahålla] ett brett utbud av varor […] för allmänheten.

Marknadsstater säger: Ge oss makt så kommer vi att öka era valmöjligheter. I kontrast till nationalstaten ser marknadsstaten inte sig själv som mer än en minimal leverantör eller omfördelare av varor och tjänster. Fattigdom till exempel ska lindras genom att förse de fattiga med utbildning och omskolning som gör det möjligt för dem att delta fullt ut på arbetsmarknaden, snarare än genom socialbidrag. Arméer måste rekryteras på frivillig basis, med löner som är konkurrenskraftiga med icke-militära anställningar, snarare än genom värnplikt. Samhällets totala rikedom ska maximeras, vilket kommer att berika alla i någon grad, snarare än att öka rikedomen för någon särskild grupp (till exempel de fattigaste) genom marknadsingrepp som tenderar att försämra det totala ekonomiska resultatet och ibland gör att alla blir fattigare. Denna nya konstitutionella ordning, marknadsstaten, har ännu inte riktigt kommit på plats, men man kan redan se tecken på att den närmar sig.

Stater kommer inte bara att avreglera omfattande områden av företagandet genom att avskaffa föreskrifter för näringslivet, utan kommer också att avreglera vår arts reproduktion genom att upphäva lagar mot abort och preventivmedel och tillåta nya reproduktionsteknologier som provrörsbefruktning. Stater kommer att använda sig av icke-statliga organisationer och privata företag som entreprenörer för att komplettera traditionella statliga verksamheter. Stater kommer att göra det möjligt att avsätta valda befattningshavare genom omröstning i enskilda frågor, liksom att justera eller avvisa lagar genom väljarinitiativ och folkomröstningar som förbigår representativa institutioner som lagstiftande församlingar och kollektiva organisationer som fackföreningar. Frivilligt engagemang kan användas för att inskränka konstitutionella rättigheter, till exempel om boende i ett privat bostadsområde samtycker till att avstå från innehav av eldvapen som förutsättning för att bo där. I slutänden kan vi få en större variation i fråga om mänskliga rättigheter inom staten, med större autonomi för lokala, frivilliga gemenskaper. När stater rör sig från statligt ägda bolag till statliga investeringsfonder, från fasta pensionsbidrag till inbetalningsbaserade pensioner – när denna utveckling äger rum bevittnar vi framväxten av marknadsstaten.

Vi har alla en tendens att inordna nya idéer i våra gamla perspektiv, och vissa kommentatorer på vänsterkanten ser marknadsstater som rätt och slätt en omvandling av stat till marknad, kapitalismens slutliga seger över politiken. Men marknadsstater låter inte staten underordnas marknaden. Att göra det är snarare en omskrivning för korruption, oavsett politiskt system och oavsett konstitutionell ordning.

Vad marknadsstater försöker göra är i stället att använda marknaden för att uppnå sina politiska mål. De många tekniker som jag pekade på – en rent frivillig styrka som ersätter värnplikt; avreglering av kvinnors reproduktion; legitimering av enkönade äktenskap; övergången från statsägda bolag till statliga investeringsfonder; ökad betydelse för väljarinitiativ, folkomröstningar och avsättning genom omröstning – illustrerar detta och har inte mycket att göra med att politiken skulle korrumperas av marknadsaktörer, något som däremot var ett framträdande drag under den sovjetiska regimen.

Under 1800-talet eftersträvade samhällen att utöka nationen som helhet, med den imperiebyggande staten som instrument; under nationalstatens epok tog samhällen ansvar för olika gruppers välbefinnande; i marknadsstaten blir samhället ansvarigt för att öka individers valmöjligheter. Detta innebär att minska transaktionskostnaderna för individuella val, vilket kräver ökat betonande av risk, transparens och ansvarsskyldighet.

Vissa kritiker på högerkanten säger sig betvivla att en sådan stat någonsin skulle kunna ersätta nationalstaten. Hur blir det med den starka magnetism som ligger i nationalism och etnisk tillhörighet, frågar de? Hur blir det med betydelsen av familj, privatliv, lojalitet, vördnad för uppoffringar, respekt för status och alla andra kategoriska imperativ inom den deontologiska moralen som marknadsstater är likgiltiga för? Tydligen kan dessa kommentatorer inte föreställa sig ett civilsamhälle som skulle kunna hävda dessa kulturella värden och normer utan staten. Likväl hade nationalismen existerat i många århundraden innan den imperiebyggande statsnationen knöt folket till staten; och i marknadsstater kommer nationalismen att blomstra som aldrig förr – se på Katalonien, Skottland, Lombardiet som exempel inom den framväxande marknadsstat som utgörs av EU.

Vad betyder nu allt detta för USA och dess roll i världens affärer under 2000-talet?

Nationella säkerhetsrådet konstaterar att ”det inte kommer att finnas någon hegemonisk makt i världen. Makten kommer att förskjutas till nätverk och koalitioner i en multipolär värld.”

Det stämmer till hälften. Glöm bort det moderiktiga struntpratet om multipolaritet. En ”pol” – som nordpolen – kan beskrivas som en fokuspunkt vars magnetism och strukturerande inflytande är nödvändigt för att globalt kaos inte ska uppstå. Vi lever inte i en multipolär värld. Men det är sant att de nätverk och frivilliga koalitioner som ersätter eller kompletterar nationalstatens formella institutioner kommer att spela en mycket mindre framträdande roll; det är statens natur i en värld av marknadsstater. Men det är inte på något sätt oförenligt med hegemoni.

Vem ska organisera dessa koalitioner? Vilken stat kommer att upprätthålla dessa nätverk? Framväxten av marknadsstaternas konstitutionella ordning är hotfull på många sätt – inte minst om man tänker på terrorgrupper i marknadsstaten – men den erbjuder också nya möjligheter för USA.

Liksom i den just förgångna eran kan USA fungera som den främsta leverantören av kollektiva tjänster för staternas samfund. Joseph Joffe har mycket insiktsfullt föreskrivit ett sådant handlingssätt:

USA måste producera tre typer av kollektiva tjänster: för det första uppträda som regional beskyddare genom att garantera säkerheten för de potentiella rivaler – Japan, Kina, Västeuropa – som annars skulle behövas svara för sin egen säkerhet genom att omsätta sin ekonomiska styrka i militära tillgångar; för det andra uppträda som en regional fredsstiftare; för det tredje tillämpa en generell säkerhetsarkitektur som innebär att USA samverkar med olika regionala aktörer mot regionala hot. Så länge USA levererar värdefulla kollektiva tjänster som européerna eller asiaterna inte kan eller vill producera själva – som att bygga koalitioner och agera internationellt genom regionalt samarbete, genomdriva program mot missiler och kärnvapenspridning och för miljön, organisera humanitärt bistånd och interventioner – kommer efterfrågan på amerikanskt ledarskap fortfarande att vara stor.

Med andra ord: just de utmaningar som Joseph Nye menar undergräver USA:s hegemoni utgör samtidigt möjligheter för en innovativ, företagsam marknadsstat: de gränsöverskridande transaktioner som försiggår utanför statens kontroll; den ökande roll som spelas av olika icke-statliga aktörer, exempelvis bankirer som elektroniskt överför summor större än de flesta länders budget eller, för att ta den andra ytterligheten, terrorister som överför vapen och hackare som hotar cybersäkerheten; och nya utmaningar som pandemier och klimatförändring. Allt detta etablerar kontexten för de ”kollektiva tjänster” som USA måste tillhandahålla.

Philip Bobbitt är professor i juridik vid Columbia University.

Översättning: Jim Jakobsson

Mest lästa just nu

1) Svårt att skildra svältdöden av Erik W Larsson

2) Kortformernas kamp av Tommy Olofsson

3) En samvetsfråga av Susanne Wigorts Yngvesson

4) En förförisk fristad av Erik Thyselius

5) Överdynamiseringskris av Ylva Herholz

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Om öst och väst möts av Rana Mitter

2) De svarta listorna eller Divertimento till Anatole Frances ära av Milan Kundera

3) Familjen Dickson och baggböleriet av Göran Hägg

4) Demokratins fånge av Erik Eckerdal

5) Slutet på en era av Christopher Coker

NR 6 2013

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...