Utan att nå samma verkshöjd som den brittiske politikern och ministern (under Thatcher) Alan Clark lyckades med i samma genre, leder boken in sin läsare i en fascinerande värld där politik, vardagsliv och en lagom dos filosofi utgör huvudingredienserna.

Bruno Le Maires berättelse börjar med premiärminister François Fillons regeringsombildning i november 2010 och slutar med Nicolas Sarkozys nederlag i presidentvalet i maj 2012. Författaren är jordbruksminister och tillhör presidentens inre krets. Handlingen kretsar mest kring internationella förhandlingar om framtiden för världens jordbruk, samt förberedelserna inför valet 2012 – både till presidentposten och till nationalförsamlingen.

Den andra huvudpersonen i boken är självklart president Sarkozy. Författaren är kritisk och anser att valprogrammet från 2007 borde ha tagits mer på allvar. Det var förståeligt att väljarna var besvikna på vad som levererades. Han konstaterar också att presidentens sätt att agera – överskottet på energi och förkärleken för vackra och dyra saker – skapade en klyfta som tre månaders valkampanj på våren 2012 inte räckte till för att överbrygga.

Den personliga besvikelsen över att inte ha blivit finansminister efter Christine Lagarde verkar författaren ha kommit över. Under några dagar surrar det politiska Paris av rykten. Några kolleger konstaterar cyniskt att Le Maire är en alldeles för duglig jordbruksminister för att bli befordrad. Han får, således, skylla sig själv för den uteblivna upphöjelsen. Presidenten lovar honom jobbet per telefon, men det går till slut istället till kollegan Nicolas Baroin. Det nära samarbetet mellan ständiga konkurrenter är en naturlig del av vardagen som också innebär ett inslag av paranoia.

Le Maires Sarkozy är precis så intensiv, fylld av känslor och egocentrisk som många andra redan har skildrat. Engagemanget är äkta, men föremålen för uppmärksamheten växlar snabbt. Känslorna kan ibland också ta sig uttryck i vänskap och genuin medkänsla, men det tillhör undantagen. Framförallt när valet närmar sig är det en irriterad president, otålig och ständigt missnöjd, som driver på sina medarbetare. Vissa av utbrotten rör sig på gränsen till det pinsamma. Samtidigt är det ett effektivt politiskt djur som styr landets politik under åren 2007–2012. Han kan vara en lysande talare i officiella sammanhang, men också småprata med bönder och butiksinnehavare utan att verka ointresserad – han behärskar alltså även det som ibland kallas ”retail politics”.

Angela Merkel är en ständigt återkommande medspelare till presidenten – framför allt i sin roll som den enda politiker i Europa som på allvar har möjlighet att lösa kriserna i eurozonen. Sarkozys hyperaktiva sätt att agera och förhandla krockar med kanslerns betydligt mer behärskade stil. Hon klarar av det med viss hjälp av andra vuxna i sällskapet, som veteranen och utrikesministern Alain Juppé. Här blir också skillnaden mellan de bådas maktposition tydlig. Merkel måste förhandla och förankra i Berlin. Sarkozy är den som bestämmer i Paris – med en majoritet i nationalförsamlingen för UMP är det hans ord som gäller.

En vecka är en lång tid i politiken. För minnesbilderna av det som faktiskt har hänt gäller detsamma – framför allt för det som hänt förlorarna. Vi glömmer väldigt fort. Nicolas Sarkozy förlorade med endast en och en halv procent av rösterna i andra omgången mot François Hollande i maj 2012. Större var inte skillnaden mellan en pinsam sorti och en lysande seger. Sarkozys odds var mycket dåliga, många räknade ut honom långt före valet. Åtskilliga kolleger argumenterade seriöst för att han inte borde ställa upp en gång till.

En del av boken handlar om problemen med att få genomslag för nya budskap, inte minst under valrörelsen 2012. Dels måste dessa vara tillräckligt tydliga för att alls avsätta några spår på radarskärmen, dels måste man undvika att de drabbas negativt av att även andra aktörer har makt över den politiska dagordningen. Många goda idéer faller på grund av det faktumet att de kräver en sakkunskap som få utanför maktens inre cirklar besitter. Le Maire bjuder en kväll sin son på middag på jordbruksministeriet. Efter maten utbrister lille Adrien: ”Egentligen vet jag inte alls vad du gör på jobbet, pappa.” Le Maire konstaterar att detsamma även gäller för alltför många av republikens väljare.

Ett genomgående tema är det växande missnöje som möter Le Maire på sina många besök i provinsen. Personligen får han ofta goda recensioner, men regeringens politik är ingen kioskvältare. Även de mest lojala har ofta gett upp hoppet. Förtroendet för presidenten är raserat: ett resultat av besvikelse över uteblivna förbättringar och Sarkozys klumpiga sätt att använda maktens symboler. Solidariteten med lokala företrädare och partiet finns kvar men tron på seger är borta.

Arbetet som jordbruksminister skildras som ett frenetiskt resande mellan unionens huvudstäder, FAO i Rom och Washington – till vilket även kommer ett otal utflykter till jordbruksmässor och konferenser med representanter för näringen. Le Maires perspektiv är det klassiskt franska: avregleringar är ett hot och marknadsfundamentalism ett ännu större. Bovarna är de mer liberala länderna i norra Europa. Den enda gången vårt fosterland lyckas slå sig in på bokens sidor, agerar vi tillsammans med Storbritannien mot Frankrikes kamp för mer stöd för det krisdrabbade jordbruket. Ett av ministerns större projekt är att under år 2011 som representant för det franska ordförandeskapet i G 20 med hjälp av Världsbanken och FAO begränsa prissvängningarna på jordbruksprodukter. Många länder är skeptiska, men Le Maire lyckas med hjälp av stor energi och betydande charm nästan komma ändå fram.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

En fransk jordbruksminister kan aldrig bli ett bra exempel på hur liberal politik driver utvecklingen framåt. Trots detta är det ändå fascinerande att följa hur denne ledande representant för fransk borgerlighet – han var några månader under hösten 2012 en av kandidaterna till ordförandeposten i UMP – tänker och reagerar. I hans värld är antiamerikanism inget konstigt, i lagom dos. EU:s strävan att liberalisera tjänstemarknaderna är ett problem. Skepsisen mot Tysklands försök att hålla fast vid åtminstone några av eurozonens regler är tydlig. Samtidigt är Le Maire öppen för att driva en hårdare reformpolitik än presidenten. Han står för en borgerlighet som i både ett nordiskt och anglosaxiskt perspektiv ofta framstår som inkonsekvent och bakåtsträvande. Det är en sak att tvingas hantera tillfälliga kriser inom fisket eller delar av jordbruket – det måste jordbruksministrar i alla länder göra – men det är något annat att som princip hävda att EU:s gemensamma jordbrukspolitik, CAP, är bra och inte bör reformeras. Bruno Le Maire verkar vara en djupt sympatisk människa, men någon verklig vän av tredje världens fattiga bönder är han inte.

En annan del av det som är Frankrikes arv från historien är mer sympatiskt, framför allt ur ett snävt professionellt politikerperspektiv. Det måste vara en klar fördel att kunna byta arena och bedriva inrikespolitik på andra sidan jordklotet. Jag kan föreställa mig att inte bara vår stackars näringsminister ibland hade uppskattat några dagar på ett fortfarande svenskt Saint-Barthélemy. Le Maire följer med Sarkozy på besök till Martinique och Guadeloupe, två av de fyra franska departement som ligger utanför moderlandet men ändå hör till nationen. De andra är Réunion och Franska Guyana. Livet som fransk minister är inte bara grått och fyllt av konflikter. Att på arbetstid få diskutera vädret med Carla Bruni vid hotellets pool i Fort-de-France är få europeiska ministrar förunnat. Då framstår den flitige ministerns berättelse mer som en saga än ett politiskt reportage.

Jours de pouvoir ger en fängslande bild av livet i den franska politiska eliten under en dramatisk period på både den inrikes- och utrikespolitiska arenan. Boken ger en nyttig inblick i den logik som gäller inom den franska borgerlighet som fortfarande präglas väl så mycket av Ludvig XIV:s handelsbalansfokuserade finansminister Colbert som av den radikalliberale teoretikern Bastiat. De är goda européer, men deras dröm om Europa skiljer sig på viktiga punkter från vår.