Det handlade, närmare bestämt, om tre av Hitlers dödsläkare: Aquilin Ullrich (f 1914), gynekolog verksam i Stuttgart, Heinrich Bunke (f 1914), gynekolog i Celle och Klaus Endruweit (f 1913) allmänläkare i Hildesheim. Men för de flesta av de ålderstigna åhörarna på de bruna träbänkarna var de bara bekanta under sina pseudonymer, doktor Schmitt, doktor Keller och doktor Bader från dödslägren i Brandenburg/Havel, Bernburg/Saale respektive Sonnenstein i Pirna.

Av de tre anklagade var endast två närvarande under hela rättegången. Medan åtalet mot Endruweit lades ned på grund av sjukdom, stod Ullrich anklagad för att ha medverkat till mord på 4 500 människor och Bunke för mord i 11 000 fall. Deras offer var människor som hade samlats ihop från psykiatriska kliniker, från hem för kroppsligt och psykiskt invalidiserade vuxna, barn och ungdomar, från ålderdomshem för dementa och från sjukhusavdelningar där patienter vårdades mer eller mindre tillfälligt för depressioner eller epilepsi.

Enligt naziregimens vokabulär var det människor som samhället inte hade någon nytta av, och som därför måste utrotas. Mördandet tog sin början i augusti 1939 och fortsattes i en första intensifierad omfattning fram till augusti 1941. Det hela gick under namnet ”T4-aktionen” efter eutanasimyndighetens adress – Tiergartenstrasse 4 i Berlin. En gängse motivering till utrotningen var att Hitlers soldater och de unga mödrar som födde nya barn i Hitlers tredje rike behövde den mat som fanns att tillgå. Resurserna räckte inte till för ”mindervärdiga existenser” och ”nutzlose Esser”(överflödiga ätare). Över 70 000 människor gasades ihjäl under denna period. Men offren var ännu fler, konstaterar den kände tyske historikern Götz Aly i sin nyutkomna bok Die Belasteten. Fram till 1945 mördades ytterligare 130 000 människor på andra sätt – genom undernäring, hårt kroppsarbete, medicinsk vanvårdnad, medicinska experiment, vistelse i koncentrationsläger osv.

Bland åhörarna i rättssal 146 fanns de två män i 60-årsåldern, Josef Simon och Walter Strate, som hade väckt åtal. Då de var i tonåren led deras mödrar av tillfällig depression och skickades till psykiatriska kliniker för behandling. De kom aldrig tillbaka. Trots att rättegången bara ägde rum under två processtimmar i veckan, var det plågsamt, inte minst för en grupp unga handikappade, att höra alla brutala detaljer. Såväl Ullrich som Bunke hade själva i hundratals fall skruvat på gaskranarna. Men någon ånger visade de inte.

Det var inte första gången som de tre läkarna hade blivit åtalade. I en tidigare rättegång mellan 1965 och 1967 befriades de dock från straffpåföljd med motiveringen att de inte hade insett och inte heller efter krigsslutet insåg att de handlade orätt. De utgick från att de patienter som de hade dödat blivit befriade från sina lidanden. För de tre läkarna innebar frikännandet att de kunde fortsätta sina medicinska karriärer.

Att rättegången kunde återupptas 20 år senare, berodde till stor del på den forskning som i början av 1980-talet hade bedrivits i ämnet, bland annat av historikern Ernst Klee, närvarande vid rättegången, och av Götz Aly. Deras böcker och skrifter hade bidragit till att ändra omvärldens medvetenhet om vilka fruktansvärda dåd som naziregimen hade gjort sig skyldig till redan innan Förintelsen tog sin början.

I Die Belasteten har Aly nu samlat ihop sina tidigare forskningsresultat från 35 år och även utökat framställningen med nya rön. Boken är en försenad publikation. Redan i början av 1980-talet hade Aly ansökt om pengar till sitt banbrytande projekt om eutanasin. Men han hindrades då av formella skäl. Trots att Aly i första hand är känd som historiker, är han formellt sett statsvetare. Och även om den kommission som avgjorde hans begäran 1984 menade att hans perspektiv var banbrytande, avslogs hans ansökan. Han var ”inte rätt person“. I stället stals hans idéer av ett flertal yngre historiker, som senare inte ens redovisade att utgångspunkterna för deras böcker var hämtade från Aly.

Detta får vi veta i ett efterord i den skakande bok som Aly här lägger fram. Ty utöver de inledande kapitlen om T4-aktionens syfte och följder, bidrar Aly sin vana trogen till att ge forskningen om den tyska nationalsocialismen nya perspektiv. Hittills har den gängse behandlingen av temat utgått från gärningsmännen – läkare, tekniker, politiker, vårdpersonal, byråkrater et cetera, sammanlagt cirka 20 000 personer. Men det centrala temat i Alys bok är offren och deras anhöriga (de belastade), och relationen dem emellan och samhället där de levde. Inte utan orsak kallar Aly boken ”Eine Gesellschaftsgeschichte”(En samhällsskildring).

Så visar, exempelvis, hans efterforskningar att de flesta i landet, inklusive de anhöriga, inte hade några kraftigare invändningar mot att alla dessa ”besvärliga människor” försvann. Man ville inte veta några detaljer, men bussarna med förklistrade fönster som transporterade de sjuka till dödslägren var inte osynliga. I viskande tonläge pratade människor om dödstransporterna. Lika ihålig var förklaringen till den svarta röken från krematorieugnarna som skylldes på kol av dålig kvalitet som man eldade med i samband med militära experiment.

Enligt T4-aktionens ledare, professor Werner Heyde, godtog 80 procent av de anhöriga att släktingar och familjemedlemmar avlivades. 10 procent hade ingen speciell åsikt, medan 10 procent protesterade.

Även om eftervärlden och andra forskare har avfärdat Heydes procentuella uppskattningar, tycks de – detta är Alys konklusion – i stort sett stämma. Det var nämligen så att de som opponerade sig och protesterade mot att just deras anhöriga skulle gallras ut och transporteras vidare i regel uppnådde resultat. Just deras anhöriga undantogs.

Likaså visar Aly att synen på de sjuka som belastande levde kvar under efterkrigstiden. De som fick tillbaka sina anhöriga i form av aska i urnor och en attest som ”bevisade” att de hade dött av naturliga orsaker, ofta av lunginflammation, skrev inte ut sina anhörigas namn på gravstenar eller i andra sammanhang. En Maria Siebert gick till eftervärlden som Maria S, en Walter Gumbrecht som Walter G, och så vidare. För Aly är det viktigt att alla i hans bok, såväl offren som deras anhöriga, skildras med både förnamn och efternamn. Det är en fråga om deras människovärde, skriver Aly.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

En annan tendens, skriver Aly, är att många människor idag börjar fråga sig vad som egentligen hände med gamla moster Hildegard som sjöng så fina barnvisor och med farfars bror Gustav som plötsligt försvann 1941 och 1944. Varför kom de aldrig tillbaka på besök igen? Hittills har dessa försvinnanden omgivits av lögner eller tigits ihjäl.

Enligt Aly var människor avtrubbade och hade slutat att tänka själva. En av hans slutsatser är att om man kunde mörda sina anhöriga så kunde man också godta ett folkmord på andra grupper av människor – judar och romer.

Sin bok har Götz Aly tillägnat sin dotter Karline. Strax efter födseln insjuknade hon i en livshotande hjärnhinneinflammation. Hon räddades till livet, men är sedan dess mentalt utvecklingsstörd. Men, skriver Aly, vi ska inte sätta oss till doms över de anhöriga under den aktuella perioden. Deras levnadssituation var i sig hotfull och utsatt. ”Eutanasins offer var för många en börda. De dog en våldsam död övergivna av hela världen.”