VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

När känslorna dominerar

Av MarieLouise Samuelsson

Det har blivit mer fokus på känslor, och mindre på kunskap, i samhällsprogrammen i SVT och P 1.

När annie lööf intervjuades i P 1 Morgon under årets Almedalsvecka inledde programledaren med upprepade frågor om hur centerledaren ”kände sig”, kvällen innan opinionssiffror presenteras. Programledaren envisades, det gick inte att tolka på annat sätt än att P 1-redaktionen ansåg det väsentligt att innerst-inne-tankarna och de förmodade känslorna skulle få ta tid i ett nyhetsprogram. Detta trots att upplägget är dödfött, en rutinerad politiker – som Lööf – berättar aldrig mer än det strategiskt gångbara. Mer ”självutlämnande” blir det inte än att det är roligare med bra siffror än med dåliga och istället för politikerintervju får lyssnarna förutsägbar, tafflig medieteater.

Annie Lööf-intervjun är förvisso en mikroskopisk detalj i P 1:s och Sveriges Radios stora och ofta imponerande utbud. Men samtidigt bor som bekant Djävulen i detaljerna och intervjun är ett av allt fler exempel på den utveckling som innebär att också nyhetsprogram i public service prioriterar privata känslor.

Detta känsloutbud ska inte förväxlas med det personliga tilltalet, som mycket väl kan vara en del av högkvalitativ nyhetsjournalistik. Nej, det som är bekymmersamt är det teatrala känslobullret som tenderar att framstå som kamouflage för kunskapsbrister.

i svt:s aktuellt förekommer känslobetoningen numera ofta. Här iscensätts intervjuteater med tydliga skurkar och lika tydliga offer, ofta i ganska så tafatt regi av journalister som inte nödvändigtvis är pålästa och ämneskunniga. Däremot är de alltid på Det Godas Sida, de är representanter för Den Lilla Människan och särskilt för mediesamtidens allra heligaste gestalter: Skattebetalaren och Den Livspusslande Föräldern.

Intrycket av fumlig intervjuteater förstärks av inkvisitorisk förtrytelse, rynkade pannor och handrörelser som ibland verkar ansträngt inövade samt Tung Betoning På Varje Ord, i en 1800-talsroman skulle studiojournalisterna ha beskrivits som echaufferade.

Och i den sortens intervjuer och inslag finns inte mycket plats för kvalificerad analys, det är enligt det konceptet som utsända korrespondenters erfarenhet och kompetens inte tillvaratas bättre än att de förväntas leverera korta, faktabefriade svar på etermediernas nuvarande favoritfråga: ”Hur-är-stämningen?” Det är självfallet inte sådant som dominerar varje inslag i Aktuellt, men varje gång det förekommer är det på bekostnad av utrymme för samhällsgranskning, känsloförtjusningen krymper världen till privata provinser.

ett av flera exempel på den pågående känslofieringen av nyhetsutbudet i public service är att P 1:s Studio Ett blivit alltmer förtjust i ”författarintervjuer”, en genre som knappast är den redaktionens hemmaplan. Men det är nu inte heller skönlitterär kvalitet som är entrébiljett till det dagliga nyhets- och samhällsprogrammet, utan snyft- och sensationsfaktorn i böcker om sjukdom, död, sex, missbruk, övergrepp och kändisar. Programledarna förmår i sammanhanget sällan mer än att likt så kallade skvallerkärringar i pilsnerfilmer oja sig och häpna: kors-i-jistane-namn-vilket-elände. Nej, detta är inte SR:s hemmaplan, den här sortens sensationsjournalistik utövas så oerhört mycket skickligare av, exempelvis, kvällstidningar och veckopress.

Återigen, det är inte känslosentimentaliteten som dominerar, men det finns anledning att fråga varför det alls förekommer i nyhets- och samhällsprogram som Studio Ett och P 1 Morgon. Det är ju inom ramen för SR-tablån knappast någon brist på andra program med utrymme för det känslosamt privata.

I vinstdrivande medieföretag kan känslosvallet förklaras med att privatlivsrelaterade sensationer och skandaler ”säljer”. Känslojournalistiken är, vilket inte är oväsentligt, dessutom billig att producera, eftersom det inte förutsätter tidskrävande research och välbemannade redaktioner. Men det försvarar inte att så kallat tunga nyhets- och samhällsprogram i SR och SVT gör samma sak, det vill säga ”säljer” på känslor. Public service i allmänhet och nyhets- och samhällsprogrammen i synnerhet har en väsentlig och ofta välförtjänt särställning, som icke-kommersiell frizon som innebär att man snarare borde värna gränserna mot det kommersiella känsloflödet i det omgivande, förändringsgenomblåsta landskapet.

Att det känslosamma fått ett egenvärde och rentav företräde i seriös nyhetsjournalistik, utanför och inom public service, beror förmodligen till en del på den aningslösa övertygelsen att ”bra journalistik” är lika med sådan som väcker ”starka känslor”.

Frånvaron av problematisering av känslojournalistiken hör samman med att känslor uppfattas som något sympatiskt, något som hör hemma på den rätta, goda sidan. Ett uppmärksammat och intressant exempel på att känslor betraktas som entydigt goda var när Aktuellts mest hyllade programledare Anna Hedenmo, apropå fallet med den utvisningshotade flickan Hadille, i upprörd ton ställde frågan till Migrationsverkets rättschef om ”Migrationsverket inte har några känslor”. Som om inte känslor är extremt godtyckliga och att vi nog istället ska vara väldigt tacksamma för att myndigheter inte agerar känslomässigt.

en annan grogrund för känslofiering av nyhetsprogrammen kan förklaras med den påbjudna anti-elitismen, känslosamhet kan bli till något allmängiltigt och i medial tappning smetar den över klass- och inkomstskillnader. Alla, också de mäktigaste och framgångsrika, blir ledsna när det har hänt något hemskt.

En påfrestande utlöpare av public service-nyheternas nya känslosamhet är glädje- och sorgjournalistiken, den som erbjuder sig att ”hjälpa” oss att ”förstå” och ”hantera”, också när det gäller sådant som inte personligen drabbat lyssnarna och tittarna. Terrordåden i Oslo och på Utøya var (ur nordiskt perspektiv) exceptionella händelser, men det förklarar inte det enorma utrymme SR och SVT:s nyhetsprogram ägnat åt något slags kollektiv sorgebearbetning som knappast hör hemma i ett granskande uppdrag. Det högstämda känsloengagemanget blir av nödvändighet kortsiktigt och ambulerande, snart inträffar nya katastrofer, nya ofattbara dåd. Det finns ständigt nya drabbade och anhöriga att intervjua, dock givetvis aldrig i Syrien eller Bagdad, den medkännande medievärlden är som sagt provinsiell, också geografiskt.

Det borde i större utsträckning diskuteras vad public service-företagen gör med sina nyhets- och samhällsprogram, bland annat eftersom det ofta är dessa som får legitimera själva public service-verksamheten. Oavsett om man är förespråkare för så kallat bred eller smal public service föreligger konsensus om att den ska förmedla kvalitetsjournalistik som fördjupar kunskapen om samhället och omvärlden. Istället handlar diskussioner, politisk debatt och mediekrönikor oftast om (i sig viktiga) frågor som finansieringen och de tekniska förutsättningarna samt väldigt mycket om underhållning som Melodifestivalen, Skavlan, Allsång på Skansen och årets Sommar-värdar. Däremot verkar det inte finnas intresse för att ifrågasätta sådant som att SVT har prioriterat bort – till exempel Aktuellts lördagssändningar eller att SVT:s Agenda tar långa sommarlov medan P 1:s Godmorgon, världen! har resurser att sända året runt.

Det är otvivelaktigt helt i sin ordning att de oberoende företagen SVT och SR själva bestämmer innehållet. Men den kunskapsbefriade känslofieringen, ett slags bokstavlig privatisering av nyhetsutbud och samhällsgranskning, är ett högt spel med den rollen och på sikt med public service-institutionens legitimitet.

Mest lästa just nu

1) Inte att lita på av Axel Odelberg

2) Akademisk frihet på riktigt av PJ Anders Linder

3) Om läget i vår demokrati av Tommy Möller

4) Sårbar okunskap av Annika Borg

5) Arketypen i Staffanstorp av Malcom Kyeyune

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Now Begins The Revolution av Erik Helmerson

2) Tryggare kan ingen vara av Thomas Steinfeld

3) When Europe Turned the Page av Martin Hårdstedt

4) Enlightenment Beats Entertainment av Niklas Ekdal

5) En fråga om rättvisa av Bengt Nilsson

NR 8 2013

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...