VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Förnuft och känsla

Av PJ Anders Linder

En av idéhistoriens mest laddade politiska dueller ägde rum i början av 1790-talet. I ena ringhörnan: den Irlandsfödde underhusledamoten Edmund Burke. I den andra: den brittisk-amerikanske skriftställaren Thomas Paine. Bägge hade publicerat sig framgångsrikt redan tidigare, men det var i kölvattnet av franska revolutionen som de verkligen gick i clinch.

Burke öppnade med Reflections on the Revolution in France (1790) och den förbluffade Paine, som varit gäst i Burkes hem en kort tid dessförinnan och närt ett hopp om att hans värd var en broder i anden, kontrade med Rights of Man i två delar (1791 och 1792).

Revolutionskritiken har gjort Burke känd som konservatismens fader, men hans konservatism var av det framstegsvänliga slaget, och under sin politikerbana förknippades han snarare med reformarbete än kamp för det bestående. Partiväsendet var mycket lösligare då än i dag, men drar man skiljelinjen mellan kungalojala tories och parlamentsorienterade whigs, hörde Burke till de senare. Han var övertygad om monarkins värde och förtjänster, men han var starkt emot absolutistiska anspråk och arbetade för att begränsa kronans utnämningsmakt och kostnader. Han tog parti för de nordamerikanska kolonisterna mot regeringen i London, och han agerade kraftfullt mot brittiskt maktmissbruk på Irland och i Indien. Mot bakgrund av denna meritlista blir det mer begripligt att radikalen Paine trodde att han skulle få medhåll från Burke när han jublade över att den gamla franska samhällsordningen vältes över ända, men där misstog han sig grundligt. Burke var reformist, men han hade inget till övers för revolution.

Om drabbningen mellan dessa två temperament och världsåskådningar har Yuval Levin nu skrivit boken The Great Debate. Levin är statsvetare med doktorsgrad från Chicagouniversitetet, men också grundare av tidskriften National Affairs och fellow vid tankesmedjan Ethics and Public Policy Center i Washington. I en tid när stora delar av den konservativa sfären i USA kört fast i ilsken fixering vid Barack Obama och dennes sjukvårdsreform, framstår Levin alltmer som en av de viktigaste konstruktiva rösterna. Han har naturligtvis skrivit sin bok för att han är intresserad av tvekampen mellan Burke och Paine, men också för att få sina samtida att lyfta blicken och sätta in aktuella konflikter i ett större perspektiv.

Metoden är okomplicerad. Levin lyfter fram sex grundläggande frågor och kontrasterar Burkes och Paines synsätt på var och en av dem: natur och historia, rättvisa och ordning, valfrihet och plikt, förnuft och ordination [prescription], revolution och reform, generationerna och de levande. Och jodå, kontrasten blir både tydlig och illustrativ. Tyvärr blir framställningen rätt repetitiv på kuppen.

Ibland intog Burke och Paine samma åsikt. Paines pamflett Common Sense (1776) var en av inspirationskällorna till den amerikanska oavhängighetsförklaringen, och Burke motsatte sig Londons beskattning av och krigföring mot kolonisterna. Bägge såg positivt på fri handel och marknadsekonomi. Men även när de var ense i det konkreta var de på kollisionskurs i tanken. Paine gillade kapitalismen för att han såg den som en omvälvande kraft för social och politisk förändring. Burke, å sin sida, ville behålla ekonomin så fri som möjligt, eftersom han trodde att statlig inblandning skulle ställa till med en uppslitande oreda. Paine såg det brittiska styret som ett tyranni från vilket amerikanerna hade all rätt att bryta sig loss. Burke hade inte så mycket emot den gamla ordningen, men tyckte att regeringen förstört den och försatt sig i en hopplös situation genom att introducera oprövade pålagor och halsstarrigt stå fast vid att man hade lag och rätt på sin sida. Lagen, kanske det. Men historien, prejudikaten och det goda omdömet?

Deras perspektiv är genuint väsensskilda.

Paine var en utpräglad rationalist. Han resonerar sig fram till att det måste ha existerat ett ursprungligt naturtillstånd, där det fanns individer men inget samhälle, och där alla var jämlika och åtnjöt lika rättigheter. I nästa steg ägnade sig dessa enskilda människor åt frivilligt samarbete i ett civilsamhälle, och först därefter gjorde politiken och maktutövningen entré. Människans natur är densamma idag som igår, och följaktligen kan hon med gott samvete göra revolution, för det innebär bara att hon kastar av sig dagens politiska tvångströja och återgår till en förpolitisk fas i vilken ett nytt och intelligentare system kan konstrueras. Historien är en räcka händelser och inte någon kumulativ process. Förnuftet är lika klart och tillgängligt i alla lägen. Eller som Paine skriver i en pamflett från 1795: ”I förhållande till principer är tiden ett evigt NU: den har ingen verkan på dem; den förändrar ingenting hos deras natur och kvaliteter.” Det är fritt fram för människan att när som helst förkunna år noll och starta om samhällsbygget från början.

Burke ansåg att resonemangen om naturtillstånd var meningslösa fantasier. Människan går inte att frikoppla från sina sociala sammanhang, utan måste alltid förstås som ett möte mellan natur och kultur. ”Konsten är människans natur”, som han skriver. Förnuftet är en värdefull del av det mänskliga registret, men det är hybris att tro att en liten grupp människors spekulationer vid skriv- och sammanträdesbord kan utgöra en säkrare grund för ett gott samhälle än erfarenheter som gjorts under generationer. Den befintliga ordningen är ingen gnistrande slutprodukt som ska försvaras till varje pris, tvärtom finns det ett ansvar att vårda, utveckla och förbättra, men att den kan tyckas vara slumpmässig i somt är ingen tillfällighet: den har inte kommit till vid ett enda benådat tillfälle utan är resultatet av många års organisk växt och prövning. Det kan uppstå situationer när genomgripande förändring är nödvändig, men även då ska man utgå ifrån verkligheten som den är och ta vara på det som fungerar väl. I normalfallet bör värden som ödmjukhet, återhållsamhet, historiemedvetenhet och bred förankring prägla styret.

När franska revolutionen ägde rum såg Paine ett fantastiskt tillfälle att jämna ett gammalt murket och korrupt system med marken och konstruera en ny och glänsande ordning med det allmängiltiga förnuftet som fundament. Att det skulle kunna gå snett tycks inte ha fallit honom in. Som Burkebiografen Jesse Norman har uttryckt det var Paine ”ständigt rov för tanken att eftersom människor borde vara kapabla att fatta beslut om ett visst problem utifrån abstrakt resonerande – i sig en ofta rätt tvivelaktig premiss – så kommer de också att göra det”. Föga förvånande var Paine också motståndare till tvåkammarsystem och andra former av maktdelning. Förnuftet var ju ett och varför skulle människor, som äntligen befriats från traditionernas och de gamla eliternas ok, vilja något annat än det förnuftiga? Maktdelning var bara ett lömskt försök att kasta grus i maskineriet.

Burke hade inte precis ivrat för reformism å fransmännens vägnar, men han var väl medveten om bristerna hos l’ancien régime. Samtidigt varnade han för samhällsomstörtarnas övermod och deras förkastande av religion, auktoritet och hävd, och han förutspådde terror och militärdiktatur. Vi vet hur det gick. Till och med Paine blev så småningom fängslad av revolutionärerna men undgick mot alla odds att avrättas. Han gick dock aldrig med på att det var själva revolutionen det var fel på; den hade bara genomförts på fel sätt.

Sentida anhängare har försökt göra socialist av Paine och reaktionär av Burke, men Levin gör anspråk på bägge för den brett definierade liberalismens räkning. Paine står för den progressiva varianten, som över tid transformerats till en sorts statsindividualism som vill befria individen från beroenden med hjälp av politiken, medan en konservativ, Burkeansk variant ser människans förankring i familj, tradition och lokalsamhälle som nyckeln till hennes frihet. Så, menar Levin, utkämpar dagens demokrater och republikaner inte en kamp mellan socialism och kapitalism; de fortsätter en strid om liberalismens själ som pågått sedan stormningen av Bastiljen.

Kanske, kanske inte. I motsats till Levin tycker jag det är väl så intressant att polariseringen har ökat och att man i bägge lägren känner sig uppfylld av tvärsäkerhet om att Amerika snabbt måste genomgå stora förändringar. Det klingar mer av Paine än Burke, och klangen är inte så skön. Motsatsen till gridlock måste inte vara systemskifte, det kan också vara reformer i en anda av framstegsvänlig konservatism.

Mest lästa just nu

1) När blev allt så komplicerat? av Susanna Birgersson

2) Den stora illusionen av Fredrik Erixon

3) Kyrkans svartvita budskap av Annika Borg

4) Hellre hederlig än moralisk av Jakob Sjövall

5) När Postnord skjuter brevduvor av Katarina O'Nils Franke

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Martin Heideggers krig av Svante Nordin

2) Innehållets nationalscen av Olle Lidbom

3) Den andra sidan av myntet av Håkan Tribell

4) Ta oss på allvar! av Jasenko Selimovic

5) Räddaren i nöden av Jonas Elvander

NR 3 2014

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...