VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Känslosamma och svartsjuka brev

Av Maxim Grigoriev

På senare år har den sovjetiske författaren Andrej Platonov börjat få det erkännande han förtjänar. Nya utgåvor kommer i såväl Ryssland som Sverige.

”En begåvad författare, men skitstövel”, lär Stalin ha skrivit i marginalen på en av de första publicerade novellerna av Andrej Platonov (1899–1951). Dessa ord lade sig som en tung skugga över hela författarskapet. Under sin livstid fick Platonov ständigt kämpa mot censuren och utsattes för flera hatkampanjer i partipressen, och det är egentligen inte förrän efter Sovjets sammanbrott som han har intagit sin rättmätiga plats i historieskrivningen.

Tack vare bokförlaget Ersatz och översättaren Kajsa Öberg Lindstens fina arbete finns nu ett flertal böcker tillgängliga på svenska. Det började 2007 med Grundgropen (1930), sedan kom den ännu dystrare Lyckliga Moskva (1931–36) och Dzjan (1935). Hans stora roman Tjevengur utkommer i år för första gången i sin helhet.

Åtskilligt har också hänt på ryska. Härom­året kom en förs­ta gedigen biografi av Andrej Varlamov, och nu föreligger också en samling brev av författaren under redaktion av Natalja Kornijenko och Jelena Sjubina.

Trots det plågade förhållandet till regimen var Platonov hela livet en övertygad kommunist. Han ville sätta litteraturen i tjänst hos folket, arbeta med att inrätta den nya kommunistiska staten. Som ingenjör reste han runt i landet och arbetade med konstbevattning, under kriget blev han en engagerad krigskorrespondent.

Brevsamlingen erbjuder en länk mellan liv och litteratur, verklighet och text. Utöver de vanliga breven till förläggare och redaktörer finns här en mängd intryck från resor och möten som går rakt in i litteraturen.

Så är fallet med de första kärleksbreven till hustrun. Dessa tänkte Platonov omarbeta till en brevnovell, men det blev, som så mycket annat, aldrig färdigt. Det är känslodrypande, längtansfulla, svartsjuka brev; emellanåt förvånansvärt oförblommerade.

Att det inte fanns något sex i Sovjet är ett tämligen sent påhitt. Platonov brottades med sin energiska sexualitet hela livet och åtskilligt i hans verk kan förstås som försök att tematisera eller förneka könsdriften. I ett av breven skriver han: ”Så länge jag bär på hjärta, hjärna och denna mörka skapande kraft förblir min ’musa’ mig trogen. Jag och hon är verkligen en och samma. Hon är mitt kön i själen.”

detta ”kön-i-själen” är ett uttryck som kan förklara åtskilligt i den Platonovska världen, där män irrar runt genom livet, slår sig ner och bryter upp, ständigt på jakt efter någonting annat. Själva det kommunistiska projektet framstår emellanåt som någonting religiös-erotiskt.

Breven till frun antyder ett komplicerat förhållande. Hon lär ha sagt att om det inte vore för Platonov så hade hon själv blivit författare. Om och om igen ser vi många antydda svartsjukedramer, särskilt när hustrun åker till kurorterna på somrarna medan Platonov blir kvar. Vid flera tillfällen tycks han ha umgåtts med självmordstankar.

Men man anar samtidigt hustruns betydelse för Platonov som författare. När Platonov är bortrest sköter hon mycket av det praktiska. Tidigt i karriären kritiserar hon hans litterära försök och Platonov intar försvarsställning, men det är också hon som fäster hans uppmärksamhet vid det som han skildrar så väl i sina senare verk. Under en av sina resor till Centralasien är det först efter hennes frågor som Platonov blir uppmärksam på kvinnornas utsatta position i de traditionsbundna, hårt patriarkala samhällena. Ur detta växer sedan kvinnofigurerna i Dzjan och Lyckliga Moskva. Kommunismen, som för Platonov i grund och botten är en moralisk kategori, en form av medlidande med de allra mest utsatta, får ett tydligt kvinnligt ansikte.

Breven bjuder på åtskilliga kuriositeter. Platonov kungör att han ”råkat” upptäcka ”principen för trådlös överföring av energi” och att han ämnar skriva om det för en vetenskaplig tidskrift. Det nämns sedan aldrig igen. I ett annat brev ägnar han stort utrymme åt att beskriva hur han en natt vaknar och ser sin egen dubbelgångare. Han försöker skrika, men förmår inte röra på sig. Som alla som upplevt ett klassiskt fall av sömnparalys tillskriver han denna episod en djup, mystisk betydelse. År 1937 företas en påkostad resa i Radisjtjevs spår, till häst från Leningrad till Moskva, mitt i strängaste vinterkyla och med berusad kusk och sjuka hästar. En ny reseskildring ska skrivas, men det enda resan utmynnar i är ett långt argt brev till fabriksstallet.

det är dock lätt att sätta skrattet i halsen. År 1938 grips Platonovs femtonårige son och därefter följer brev efter brev till instanser, förhörsledare, inflytelserika kolleger och partipampar, hela vägen upp till Stalin. Det är smärtsam läsning. Föräldrarna får varken träffa sonen eller veta vad han är anklagad för. Först tio månader senare får de ett livstecken. När han till sist släpps ut är han svårt sjuk i tuberkulos och avlider inte långt efteråt, tjugo år gammal. Minnet av sonen, saknaden och sorgen återkommer sedan i breven ända tills Platonov själv dör i samma sjukdom 1951.

Brev, liksom litteratur i allmänhet, utgår från frånvaro, kretsar kring ämnen som saknad och smärta. Det finns ett hål i hjärtat av varje litterärt verk. I annat fall finns ingen orsak att skriva. Glädjen behöver inget språk, medan sorgen och längtan måste uttryckas. Men utöver att vara dokument rörande personliga dramer erbjuder Platonovs brev också en inblick i vad det är att vara författare.

Dagens läsare kan nog tycka att Platonovs prosa är överdriven, att händelserna som skildras är uppstyltade. Men i jämförelse med den verklighet som omgav honom framstår han som oväntat transparent. Det som kan tyckas brutalt i hans böcker visar sig komma direkt från verkliga livet. Han återger en fronthistoria där ett befäl, som just fått sin vänsterhand avsliten, plockar upp den med andra handen, viftar med den ovanför huvudet och ryter ”framåt!” Denna episod återanvänds i en av krigsnovellerna. Vad Platonov tycks ha varit omedveten om är att en händelse i livet och en händelse i ett litterärt verk fungerar på olika villkor. Litteraturen är ett urval, och urvalet i sig är betydelsebärande. Kanske ligger här en av förklaringarna till att Platonov, en djupt troende kommunist, ändå skrev så antikommunistiska texter.

Alla som läst Platonov kan inte heller låta bli att undra: pratade han verkligen sådär egendomligt som han skrev, eller är hans språk, med dess oortodoxa genitivbildningar, förfrämligande och förtätningar en medveten litterär konstruktion? Breven ger ett entydigt svar: det är noggrant och medvetet utmejslat. Särskilt i början av karriären måste Platonov försvara sitt litteraturspråk, också inför hustrun. Breven är avfattade på konventionell ryska.

de sista åren av sitt liv, efter kriget, är Platonov svårt sjuk. Från sjukhuset skriver han till fru och dotter. Efter 600 sidor, och en serie närbilder på ett människoöde i förs­ta person singularis, undrar man över hur mycket tragik som egentligen kan rymmas i ett enda liv. Ända sedan Stalins dom i början av 30-talet lämnas Platonov aldrig i fred och drivs ut i en konstnärlig isolering. Det ständiga grälet med censuren och dreven i partipressen pågår ända till hans död. Intrigerna, fattigdomen, bostadsbristen och ständiga hot om att bli utslängd på gatan, svartsjukedramerna, alkoholen, umbäranden som Platonov ser överallt, sisyfosförsöken att verka som yrkesingenjör i provinsbyråkratins intrigträsk, den älskade sonens obegripliga fängelsestraff och död, krig, tuberkulos. Folk har gått under för mindre.

Inte att undra på att de Platonovska texterna, med sitt överbelastade språk och ständiga själsparoxysmer, är sådana de är. Det som däremot är förunderligt är den själsliga soliditet som kommer till uttryck i såväl breven som prosan: en obestridlig tro på människolivets inneboende värdighet, på utbölingens rätt till stolthet – trots att allting runt omkring honom tycks ha pekat på motsatsen.

Mest lästa just nu

1) Var stolt - inte nöjd av Annika Nordgren Christensen

2) Det boklösa folkhemmet av Annika Borg

3) Nej till fegheten av Thomas Engström

4) Pedagogen som misstror kunskap av Inger Enkvist

5) Enkla jobb räcker inte av Nima Sanandaji

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Innehållets nationalscen av Olle Lidbom

2) Den andra sidan av myntet av Håkan Tribell

3) Ta oss på allvar! av Jasenko Selimovic

4) Upplysning slår underhållning av Niklas Ekdal

5) En stat i staten av Hans-Gunnar Axberger

NR 6 2014

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...