VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Dödsmaskineriets kvinnliga kuggar

Av Lisbeth Lindeborg

På porträttfotot från 1941 ser vi en ung söt brunett med ett öppet leende. Det halvlånga håret är bortstruket från pannan och lockar sig ned mot ryggen. Den unga kvinnan, som heter Liselotte Meier, bär en vit blus under en jacka med puffärmar. Det är uppenbart att hon vill göra ett fördelaktigt intryck på betraktaren.

På porträttfotot från 1941 ser vi en ung söt brunett med ett öppet leende. Det halvlånga håret är bortstruket från pannan och lockar sig ned mot ryggen. Den unga kvinnan, som heter Liselotte Meier, bär en vit blus under en jacka med puffärmar. Det är uppenbart att hon vill göra ett fördelaktigt intryck på betraktaren.

1941 var Liselotte från Reichenbach i Sachsen 20 år och hade just avslutat två års praktik efter sin handelsexamen. Nu kunde hon välja mellan ett fabrikskontor i Leipzig eller en anställning som sekreterare i det naziockuperade östra Europa. Hon valde att gå österut. Efter en månads ideologisk träning och skjutövningar på slottet Krössinsee i polska Pommern fick hon ett så kallat drömjobb på prefekturen i den vitryska staden Lida som distriktskommendanten Hermann Hanwegs assistent.

Hanweg, en 42-årig SS-man med ett förflutet i stormtrupperna, hade lärt känna Liselotte i Krössinsee där de inledde en romans. Då han förflyttades till Lida nära gränsen till Litauen och Polen insisterade han på att ta med Liselotte som sin personliga sekreterare.

I Lida, ockuperat av Tyskland sedan juni 1941, bodde cirka 25 000 personer, varav en tredjedel judar. En påfallande stor del av dessa var välutbildade: läkare, jurister, lärare, ingenjörer, köpmän. Då Hanweg och Meier kom till Lida i augusti 1941 hade ett mobilt dödskommando just mördat den judiska intelligentian och alla judiska patienter på sjukhusen. Men tusentals judar fanns kvar; Hanwegs uppdrag var att avsluta jobbet och göra regionen Judenfrei.

Med sitt skrivbord mitt emot Hanwegs kontor kontrollerade Meier alla personer som gick in och ut hos hennes chef, bland annat rådsmedlemmarna i den kvarvarande judiska församlingen. Dessutom skulle Meier ta hand om Hanwegs fru och tre barn, som också hade flyttat till Lida. Familjen bodde i ett luxuöst hus där judiska hantverkare från gettot byggt en swimmingpool. Tre fyra gånger i veckan gick såväl Hanweg med familj som Meier till gettot för att handla och dela ut uppdrag till de skickliga hantverkarna. För att rädda sitt liv hade dessa bland annat byggt ett elektriskt tåg åt Hanwegs son.

Meier var en av de cirka 500 000 påfallande unga tyska kvinnor (17–27 år) som valde att arbeta i de ockuperade områdena i Östeuropa. Där levde de ett liv i sus och dus, i ett Ostrausch (östrus), med välbetalda jobb, fester, billiga varor som stulits från de utplundrade judarna och möjligheten att komma in i de tongivande nazikretsarna med utsikt till äktenskap med en SS-man.

Enligt den amerikanska historikern Wendy Lowers utmärkta och mycket avslöjande bok Hitler’s Furies, var rofferiet i öst historiens största organiserade plundringståg. Det var den belöning man ansåg sig ha rätt till för slitet som massmördare. Men ockupationen i öst var inte militär. Även om de nyinflyttade var före detta soldater som Hanweg, och även om många bar uniform, så var ockupationen i öst huvudsakligen civil med syfte att bygga upp en modern statsadministration. Det första uppdraget för de nya förvaltningarna var att rensa dessa regioner från judar och förslava den infödda befolkningen.

De unga tyska kvinnorna som valde att resa österut var kontors- och handelsutbildade, de var sjuksköterskor och lärare i kindergarten och skola. Många var gifta med män i förvaltningen. Och de var det som vi kallar ”vanliga”. Ändå var de direkt medskyldiga till Förintelsen. De var kuggar i dödsmaskineriet på olika sätt: lärare rensade skolorna från icke-tyska barn, till exempel. De bortsorterade lämnades åt sitt öde och hamnade i koncentrationsläger, medan barnen ur de tyskättade befolkningsgrupperna fick extra undervisning i tyska språket samtidigt som de indoktrinerades med nazistiskt tankegods. Den viktigaste uppgiften för lärarinnorna var att lära sina elever att det tyska folket var överlägset alla andra. Judar och slaver däremot var ”undermänniskor”. En jude var en fiende som måste förintas, löd budskapet i deras undervisning.

De många sekreterarna hade till uppgift att föra bok över judar i getton och andra befolkningsgrupper och att logistiskt organisera plundringar, dödsskjutningar, och så vidare. Särskilt aktiva i dödsmaskineriet var de tiotusentals sköterskorna på sjukhusen som lät de judiska patienterna självdö genom att man undanhöll dem vatten och mat, eller genom dödliga injektioner. Så rensades sjukhusen för att ge plats åt tyska soldater. Ingen av dessa kvinnor hade tvingats acceptera sina jobb. Och de visste mycket väl vad som försiggick. Som övertygade anhängare av den nazistiska ideologin ansåg de att dödandet av judar var riktigt.

Liselotte Meier var inget undantag. De ledande personerna i administrationen och människorna i det judiska gettot kände varandra. I maj 1942, då Hanwegs son gjorde en cykeltur till gettot, var det nästan tomt. Människorna var inte där. De hade alla mördats. 5 670 judar hade drivits ut på fälten i omgivningen där de hade skjutits ihjäl och slängts i massgravar. Små barn och äldre människor som inte orkat gå den långa vägen, låg döda på gatorna. Massakern hade organiserats av Liselotte Meier, som flera dagar i förväg gett order om grävandet av massgravarna. Dessutom deltog hon aktivt. Hon var van att skjuta. Under vintern brukade hon och hennes chef klä upp sig för att gå på vinterjakt – men de sköt inga hjortar eller fåglar, utan judar som var på väg till och från gettot och som sedan låg döda i sina blodpölar.

Det är två frågor som inställer sig vid läsningen av Wendy Lowers bok. Hur har hon kunnat bedriva sin forskning? Och varför kommer det först nu till allmänhetens kännedom i vilken hög grad som tyska kvinnor var medskyldiga?

Lower berättar hur hon 1992 gav sig av med bil från Paris till Ukraina. I staden Zhytomyr fick hon tillåtelse att se igenom resterna av arkiverade dokument från naziockupationen och stötte på brevrester, notiser och stora mängder av tyska kvinnonamn. Senare fortsatte hon sina efterforskningar i andra arkiv och sökte spåra kvinnorna ifråga. 13 av dem utgör huvudpersonerna i hennes bok, bland annat Liselotte Meier. Påfallande är att endast en av dem ställdes inför rätta och bestraffades efter 1945.

Så förblev, till exempel, Johanna Altvater ostraffad trots att hon dödade småbarn; hon slängde en baby i väggen (berättade barnets överlevande judiske fader). Efter 1945 fick hon ett jobb i socialförvaltningen för barn och ungdomar i sin hemstad Minden. Men bakom kulisserna samlade överlevande och andra bevis mot henne och en rättegång inleddes 1978. Men Altwater, gift Zelle, frikändes på grund av brist på bevis. Då målet gick upp till Högsta domstolen tre år senare, frikändes hon åter. Inte heller Liselotte Meier, gift Lerm, bestraffades; hon ställdes inte ens inför rätta utan framträdde bara som vittne.

Orsaken till uteblivna rättegångar var såväl politikernas som myndigheternas vilja att sprida en bild av nazitidens tyska kvinna som apolitisk. För syns skull ställdes några monsterkvinnor från koncentrationslägren inför rätta. Men de 13 miljoner kvinnor som ingick i olika naziorganisationer och flickor som efter 1936 präglades av och indoktrinerades genom sitt obligatoriska medlemskap i Hitlerjugend, har aldrig undersökts. Det var viktigt att hålla myten om den relativt oskyldiga tyska kvinnan levande. Varken Konrad Adenauer eller förbundskansler Helmut Schmidt ville ha de mängder av nazidokument som de erbjöds av de amerikanska myndigheterna. De tackade nej. De ville inte veta hur många och vilka som verkligen var medskyldiga till Förintelsen.

Men istället för svaga medlöpare premierade Hitlerregimens nya ideal starka kvinnor: självständiga, företagsamma och kapabla. Man gynnade kvinnor som ville utbilda sig. Men efter äktenskap och barnafödande skulle man ge upp sitt yrkesliv. Det genomgående kravet var att kvinnorna agerade i kollektiv och rasmedveten anda för en organisk Volksgemeinschaft. Den nya människan, den nya kvinnan, är ett genomgående tema i forskaren Wolfgang Bialas intresseväckande Moralische Ordnungen des Nationalsozialismus.

Som arvsmassans beskyddarinna skulle den tyska kvinnan framför allt vara medveten om sina förpliktelser mot den ariska rasen. De unga kvinnorna skulle skolas till att föda barn. En rasmedveten feminism baserad på övertygelse var idealet. De fakta som Bialas med precis noggrannhet belägger i sin bok känner vi till, även om den överväldigande mängden i hans redogörelse imponerar. Det nya som han lägger fram är hur den nya tyska människans moralbegrepp – offervilja, kampberedskap, karaktärsstyrka – en moral som bygger på gärningar och viljan att härska, går stick i stäv mot den gängse föreställningen om Hitlers tyska folk som lydiga medlöpare. Vi vet naturligtvis inte vad enskilda människor kände och tänkte, men övertygelsen att Hitlers ideologi var den riktiga dominerade.

Medan Bialas bok är ett akademiskt anspråksfullt verk där författaren redogör för sin forskning, är Wendy Lowers pionjärverk mer essäistiskt och biografiskt skrivet. Hon visar att andra forskare har varit inne på temat men inte kunnat fullfölja arbetet på grund av bristen på dokument. Som en jämförelse kan man också gå till judiska källor av överlevande. Antalet överlevande i Lida var 300! Judiska vittnen som berättade om vad de sett och upplevt i det naziockuperade öst ansågs inte som fullgoda vittnen då exempelvis Altvater stod inför rätta. Och samtliga involverade kvinnor har naturligtvis förnekat sin inblandning. Efter 1943 kom de flesta tillbaka till Tyskland, där de gifte sig och fortsatte sina liv som om inget hade hänt.

Lowers bok är skakande och upprörande läsning, men hon överdriver inte. Man kan väl föreställa sig hur allt avlöpte. Men hennes skildring är så levande att man nästan blir fysiskt illamående.

Mest lästa just nu

1) UD och Vietnamfrågan av Ann-Sofie Dahl

2) Historiens dom blir hård av Magnus Ranstorp

3) Världen av igår av Mats Fält

4) Individualismens baksida av Karin Pihl

5) Den seriösa av Hans-Roland Johnsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Innehållets nationalscen av Olle Lidbom

2) Den andra sidan av myntet av Håkan Tribell

3) En stat i staten av Hans-Gunnar Axberger

4) Alla för, ingen emot av Krister Thelin

5) Provocative Weaknesses av PJ Anders Linder

NR 1 2015

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...