VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Islands bidrag till världskulturen

Av Sten Kindlundh

En komplett översättning av de isländska sagorna har nu utkommit. Sten Kindlundh är imponerad men hade gärna sett mer kommentarer.

Den syns knappast alls i bokhandeln. Men den är en stor händelse, den nya fullständiga översättningen av Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar, I–V (Saga forlag, Reykjavík). Projektet, som är gemensamt för Island, Sverige, Norge och Danmark, har letts av Kristinn Jóhannesson, Gunnar D Hansson och Karl G Johansson. Resultatet har blivit cirka 2 500 sidor fördelade på fem trådbundna band.

För de svenska översättningarna har landets främsta sagaforskare och kännare av det fornisländska språket kallats in, bland andra Lars Lönnroth, Mats Malm, Karl G Johansson, Daniel Sävborg, Agneta Ney, Rune Palm och Inge Knutsson.

Vi har förvisso inte stått utan översättningar av de isländska sagorna och tåtarna tidigare. Hjalmar Alvings översättningar från 1935–45 fick stort genomslag och har sannolikt präglat flera generationer av läsare i deras föreställningar om den isländska sagavärlden och dess språkliga ton. Alving översatte något arkaiserande.

Åke Ohlmarks gjorde på 1960-talet på egen hand den första kompletta översättningen, i sanning en bragd. Men den utgåvan blev med åren svåråtkomlig och trycktes aldrig om. Trots några nyare översättningar, som Lars Lönnroths av Njáls saga och Mats Malms av Gísli Súrssons saga, har det därför funnits ett stort behov av en ny och fullständig översättning av detta kulturarv, det märkligaste nordiska bidraget till världslitteraturen.

Islänningasagorna utspelas i huvudsak kring åren 930–1030 och har till största delen ursprungligen skrivits ner på 1200-talet eller något senare. Tåtarna, kortsagorna, är en särskild isländsk genre, oftast med anknytning till kungasagorna, där det anekdotiskt berättas om kända sagagestalters upplevelser vid resor till de norska eller danska kungahoven. Sagornas eventuella historiska bakgrund är omstridd, liksom förhållandet mellan sagorna och muntlig tradition. Även om mycket är ren fiktion i sagorna har de under lång tid varit en guldgruva för språkforskare, etnologer, religionsforskare, litteraturvetare, historiker, rättshistoriker, mentalitetsforskare, genusforskare och antropologer. Dessa forskare och läsare är spridda över nästan hela världen.

I de nya översättningarna har redaktionen uppenbarligen eftersträvat en enhetlig språklig form, trots att antalet översättare är stort. Isländska person- och ortnamn återges med isländska bokstäver, och det sker ytterst sällan i svenska översättningar. De verser som finns i flertalet islänningasagor översätts till begriplig svenska. Så var inte alltid fallet med Ohlmarks översättningar, som i det avseendet var mer yverborna än begripliga. Jämsides med översättningarna presenteras också verserna i originaltext, dock modifierade i en mera nyisländsk form.

Kravet på enhetlighet har gått längre än så. Det blir tydligt om man jämför Lars Lönnroths översättning av Njáls saga från 2006 och Mats Malms av Gísla från 1993 med deras nya versioner. År 2006 använde Lönnroth ord och uttryck som ”belevad”, ”borta bra men hemma bäst”, ”kolossalt”, ”något av ett rivjärn” och ”banditer”. I Lönnroths nya översättning läser vi istället ”hövisk”, ”illa är utomlands leva”, ”övermåttan”, ”något hård till sinnet” och ”illgärningsmän”. Lönnroth har, kort sagt, tonat ner sitt eget frejdiga humör och anslutit sig till en lätt arkaisering.

I sin översättning 1993 var Malm påfallande följsam mot den isländska texten och tydligt arkaiserande. Nu har han en lättare ton. ”Rådligt” blir ”klokt” och ”ristade” blir ”skar”.

malm följde 1993 det ofta överraskande och mycket oregelbundna bruket av presens i sagorna. Nu är det borta. Tempusformerna hos samtliga översättare är konsekvent imperfektum. Utgivarna har motiverat detta med att de isländska handskrifterna ofta använder förkortade verbformer, där det inte är givet att vad som tycks vara presens inte skulle vara imperfektum. Jag vågar nog påstå att man genom det konsekventa bruket av imperfektum tappar något av sagaspråkets färg. Det skall dessutom sägas att Íslenzk fornrit, den numera normerande utgåvan av sagatexter, förmår upprätthålla växlingen mellan presens och imperfektum. Svårare än så är det kanske inte. Får man gissa att utgivarna också i detta fall snarast varit ute efter språklig enhetlighet.

Det skall ändå sägas, att de nya översättningarna är synnerligen välgjorda. Språket flyter lätt, naturligt och svenskt. Ofta glömmer man att det rör sig om just översättningar.

Utgåvan av de nya översättningarna innehåller ett mycket initierat förord av Robert Kellogg, ”Islänningasagornas värld”. Likväl står de nya översättningarna där nakna, utan förklarande kommentarer. Kontexten blir svårfångad. I den på sina ställen mycket korthuggna sagan om Droplaugs söner blir detta tydligt. I kapitel 3 berättas, att det ”på den tiden var vanligt att komma med mat till de kvinnor som låg i barnsäng. Och det hände sig att Droplaug skulle besöka sin mor Ingibjörg”. Ligger månne modern i barnsäng och skall den vuxna, gifta dottern Droplaug ge henne mat? En kommentar hade kunnat reda ut obegripligheten. Droplaug gör rimligen besöket för att tacka modern för att hon kommit med mat när Droplaug födde sitt barn.

I kapitel 9 berättas, att Helgi Droplaugarson träffar en ”förtrogen” kvinna, Tófá Hlídarsól och efter ett nattligt samtal skänker han henne ”ett vackert bälte med tillhörande kniv”. Det blir lite märkligt, att Helgi ger bort kniv och bälte inför den farofyllda färd som blir så ödesdiger för honom. I en omfattande utredning har Daniel Sävborg visat, att detta slag av samtal och förtrogenhet är ett uttryck för ett erotiskt förhållande. Den förtrogna är en ”hjalskona”, Helgis älskade, kniven är ”búinn”, det vill säga klädd, finns i en slida. Mer behöver inte sägas, men utan kommentar blir episoden svårbegriplig.

I slutet av sagan sägs att Grím Droplaugarson flyr landet men uppmanas ta sig i akt för ”norrmannen Gunnar”. Vem är nu Gunnar och varför är han farlig? En kommentar hade kunnat visa, att det här rör sig om Gunnar Tidrandabani, en fredlös som dyker upp i flera sagor och tåtar och som där varit i konflikt med Droplaugs söner. Nu blir passagen enbart mystifierande.

Den nya utgåvan innehåller ett par översiktskartor där sagorna placeras in på ön. I markeringen för Njáls saga finns sju ortnamn och i den för Egils saga två. För de två sagorna från östfjordarna, Vopnfjordingarnas saga och Droplaugarsönernas saga anges vardera tre ortnamn. Men att läsa isländska sagor utan detaljrika kartor är som att läsa Patrick Modiano utan Pariskarta.

Det geografiska rummet spelar en viktig roll i nästan alla islänningasagor. Så är det när Skallagrím fördelar mark till dem som följt honom ut till Island, när Brodd-Helgi och Geitir konkurrerar om tingsbönder, betesmarker och skogsavverkning, när Flosi ger sig ut på sin vandring längs Islands östkust för att försäkra sig om stöd inför mötet på alltinget. Läsningen kan bli förvirrande utan detaljerade kartor. Man får till exempel inte tro att Egilsstadir i Vopnfjordingarnas saga är det Egilsstadir som på moderna kartor ligger vid Lögurins norra spets.

De isländska sagorna innehåller ofta långa släktregister. I många översättningar har de lyfts ut som oläsliga. Nu finns de på plats. Och det är rätt och riktigt. Men avsaknaden av grafiska släkttavlor i en kommenterande del känns svår. De inbördes släktrelationerna i till exempel Gísli Súrssons saga är komplicerade men bokstavligen livsavgörande. Och förstår alla genast hur Gunnar på Hlídarendi är släkt med Mörd Valgardarson?

Att islänningasagorna bara med svårighet kan läsas och förstås framgår av att den isländska pocketutgåvan av Njáls saga består av 360 sidor sagatext och kommentaren av ytterligare 257 sidor. Njáls saga innehåller nära 800 personnamn och över 300 ortnamn.

De fem banden kan inhandlas via www.sagaforlag.is. Förhoppningsvis leder läsningen till ett livslångt intresse som för läsaren in i en värld med en för nutiden ofta helt främmande syn på familj, moral, lag, rätt och samhälle.

Mest lästa just nu

1) Den omoraliska vanmakten av PJ Anders Linder

2) Vittnen till det ofattbara av Nuri Kino

3) Tillbaka till framtiden av Gudrun Persson

4) Vi var här först! av Nathan Shachar

5) Hur ska hoten mötas? av Magnus Norell

NR 5 2015

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...