Förbrytarens höst
I den colombianske författaren Gabriel García Márquez roman Patriarkens höst från 1975, finner man en dag diktatorns döda kropp inne på hans kontor. Gamarna har tagit sig in genom de trasiga jalusierna och hackat sönder ansiktet. Palatset i det namnlösa karibiska riket har förfallit, vakterna har gett sig av och de en gång så pampiga salarna har förvandlats till ruiner. Tavlorna av helgon och militärer ligger på golvet bland trasiga möbler och spillning efter kor som tagit sig uppför stentrapporna. ”Evighetens oräkneliga tid” har nått sitt slut, och den enväldige despoten – ”äldre än alla människor och alla gamla djur på jorden och i vattnet” – visade sig trots allt inte vara odödlig.
De latinamerikanska diktatorsromanerna gestaltade pendelrörelsen mellan den absoluta makten och den absoluta ensamheten, mellan det yttre överdådet och den inre torftigheten. Det är till den klassiska litterära genren som mina tankar går när jag minns uppgången och fallet för en annan sorts latinamerikansk caudillo, närmare våra dagar – Medellínkartellens ledare Pablo Escobar.
Under 1980-talet var han kung över den expanderande kokainhandeln och tidskriften Forbes listade honom som världens sjunde rikaste man. Han valdes in i den colombianska kongressen och lät bygga sitt eget zoo med exotiska djur från olika delar av världen, dit allmänheten hade gratis inträde. Efter det att hans krig mot den colombianska staten och den konkurrerande Calikartellen hade spårat ur vände dock utvecklingen. Till slut hade de flesta i hans organisation antingen dödats eller fängslats, och endast spillror av imperiet återstod. En decemberdag 1993 lyckades man lokalisera och omringa hans sista gömställe i stadsdelen Los Olivos, där han sköts efter att ha försökt fly ut på taket.
Historien om Pablo Escobar är fylld av dramatik och excentriska detaljer och har berättats i allt från fackböcker till tv-serier. Från svenskt håll har såväl Inger Enkvist som Magnus Linton tagit sig an ämnet. Nu har emellertid ett omfattande vittnesmål kommit inifrån den närmaste familjekretsen. Det är sonen Juan Pablo Escobar (född 1977) som ger sin version av händelserna i den omfångsrika Pablo Escobar, mi padre (Min far Pablo Escobar). Under de senaste månaderna har den varit en av de mest sålda böckerna i Latinamerika. Eftersom författaren bara var barn och tonåring på den tiden då hans far var Colombias mest fruktade och mytomspunna man, har hans egna minnesbilder kompletterats med såväl efterforskningar som samtal med modern och andra inblandade.
Det är en berättelse som sträcker sig ända tillbaka till narkotikahandelns guldålder, då smuggelplanen flög till USA fulla med kokain och återvände med sedlar, då gränsbevakningen var rudimentär och kartellerna ännu inte hamnat i konflikt med varandra. Den inbegriper också flera händelser som har blivit till nationella trauman – som attentatet mot ett Avianca-plan då 107 passagerare miste livet, och mordet på presidentkandidaten Luis Carlos Galán, som brukar betraktas som ett av Escobars allvarligaste misstag.
Här finns också den för colombianska myndigheter genanta episoden då Escobar tilläts konstruera sitt eget lyxiga ”fängelse” La Catedral på en bergssluttning utanför Medellín, där han fortsatte att sköta affärerna omringad av sina livvakter, i utbyte mot en garanti om att inte bli utlämnad till USA. På det personliga planet rymmer boken vissa anklagelser; berättarens farbror påstås ha samarbetat med den amerikanska narkotikapolisen och förrått sin bror mot slutet av dennes liv. Faderns släktingar ska också ha länsat de sista penninggömmorna, utan att sonen Juan Pablo och hans mor och syster fick någon del av rikedomarna. Dessutom stöds tesen om att det sista, dödande skottet avlossades av fadern själv när det stod klart att slaget var förlorat.
För en utomstående betraktare framstår redogörelserna för släkttvisterna som partsinlagor av sekundärt intresse. Andra detaljer är uppseendeväckande men hör kanske mest till den kriminella världens mytbildning. En sådan uppgift rör bröderna Fidel och Carlos Castaño, centralgestalter i Colombias paramilitära rörelser. En gång i tiden var de allierade med Escobar, för att sedan förvandlas till hans dödsfiender efter det att kartelledaren låtit avrätta gemensamma kompanjoner inne på La Catedral. Vid ett tillfälle ska en av bröderna ha anförtrott Escobar en av sina bäst bevarade hemligheter; att sångaren Frank Sinatra hörde till Castaños viktigaste kontakter inom drogdistributionen i USA.
Istället är det skildringarna av en minst sagt ovanlig barndom som jag läser med störst intresse; de är effektivt berättade om än utan några större stilistiska ambitioner. Här finns episoder som är svåra att glömma, som när den åttaårige Juan Pablo får självaste befrielsehjälten Simón Bolívars svärd i födelsedagspresent av sin far, och inte förstår relikens historiska värde utan behandlar det som vilket leksakssvärd som helst. Vapnet hade flera år tidigare stulits från ett museum av några medlemmar i gerillagruppen M-19, som under en tid samarbetade med Escobar. Inför sonens konfirmationsfest skickar fadern en av sina män till Schweiz med det privata jetplanet för att handla chokladpraliner.
Också extravagansen har en vardag; långa eftermiddagar då man spelar Nintendo tillsammans med livvakterna eller sitter ensam i limousinen och tittar på Tom och Jerry. I vissa stycken är det en uppväxt som speglar den organiserade brottslighetens bisarra allianser med den politiska makten både till höger och till vänster i Latinamerika under kalla kriget. Efter mordet på justitieminister Rodrigo Lara Bonilla 1984 flyr familjen i helikopter till Panama, där den USA-stödde diktatorn Noriega – en gammal kompanjon till Escobar – installerar dem i en lyxvilla med polisbevakning. Några månader senare sitter sjuåringen och gråter utan några leksaker i ett bunkerliknande palats i Managua, sedan den sandinistiska vänsterregimen i Nicaragua hade givit familjen en tillfällig fristad.
Jag kan inte låta bli att undra vad en litterärt flinkare hand hade kunnat göra med detta material. Men Juan Pablo Escobar är förstås ingen Karl Ove Knausgård. Kanske är det svårt att skriva finkalibrerat om en så extrem och måttlös uppväxt; det är som om alla spektakulära detaljer och händelser fortfarande står i vägen för en annan, intimare och mer psykologiskt djupborrande berättelse. Dessutom framstår förhållandet mellan fadern och sonen som synnerligen kärleksfullt, trots det omgivande blodbadet.
Medellínkartellens ledare fogar sig till den långa rad av despoter som haft den dubbla förmågan att uppvisa gränslös lojalitet med sina närstående och total skoningslöshet mot sina fiender. Ändå drabbas familjen hårt. Efter faderns död får sonen veta att hans egen dödsdom redan har förkunnats i den undre världen. Han tvingas infinna sig i staden Cali och under rättegångsliknande former plädera för sitt liv inför landets samlade knarkbossar. Efter att ha lovat att han inte kommer hämnas eller försöka återuppbygga det raserade imperium han ärvt, benådar de till slut honom. Som vuxen kommer Juan Pablo Escobar istället att ta avstånd från sin fars handlingar och vid upprepade tillfällen träffa anhöriga till de många offer som Medellínkartellens krigföring har krävt. Tidvis låter han nästan som en statsman som offentligt ber om ursäkt för sin företrädares många beklagliga misstag och övergrepp.
Pablo Escobars våldsamma välde måste ses i sitt historiska sammanhang. Hans födelse sammanföll med inledningen på en av de mörkaste perioderna i Colombias historia. Efter det att den liberale presidentkandidaten Jorge Eliécer Gaitán blivit mördad 1948, utbröt omfattande kravaller som slogs ned av militären. Det ledde till ett synnerligen våldsamt 1950-tal då liberala och konservativa krafter drabbade samman; en epok som går under benämningen ”La Violencia” (Våldet) och som kostade mer än 200 000 människor livet. Detta är den centrala konflikten under Colombias 1900-tal och upprinnelsen till många av landets senare problem – kartellernas inflytande, de paramilitära milisernas härjningar och det krig mellan staten och Farc-gerillan som man nu försöker lägga bakom sig genom utdragna och komplicerade fredsförhandlingar.
Det var i ett sådant klimat av våld och instabilitet som Pablo Escobar lyckades avancera från simpel biltjuv och småskalig marijuanaförsäljare till en position där han till och med drömde om presidentmakten. Även om han byggde fotbollsplaner och vid ett tillfälle lät sprida sedlar från ett flygplan över Medellíns fattiga sluttningar, tycks det övergripande målet med hans sociala engagemang och försök till politisk karriär ha varit att stärka sin egen position i populistisk anda. Mot slutet hade de flesta tröttnat på hur det excessiva våldet drabbade poliser, domare, politiker – men också oskyldiga civila.
En underjordisk terrorcell vid namn ”Los Pepes” hade då i snabb takt börjat avrätta underhuggare och närstående till Escobar. När han till slut segnade ner på taket i Los Olivos var det många fingrar som trängdes på avtryckaren – den colombianska polisen och säkerhetstjänsten, amerikanska specialstyrkor, paramilitära grupperingar – och inte minst den konkurrerande Calikartellen.
Pablo Escobars död blev början på en fredligare utveckling i Medellín, som lett fram till att staden idag är en populär turistdestination. Däremot resulterade inte kartellens sönderfall i att kokainproduktionen i landet minskade. Fältet låg nu öppet för den mindre sensationslystna och mer diskret affärsmässiga Calikartellen, och det vita pulvret strömmade ur landet som aldrig förr.
Organisationen hade grundats av Gilberto Rodríguez Orejuela och dennes yngre bror Miguel. Under den turbulenta ”La Violencia”-perioden tjänade de som barn sitt levebröd genom att sälja blomstervaser på marknader, varpå den äldre brodern gav sig in i en apoteksbransch med illegala inslag. Några decennier senare kontrollerade de merparten av världens kokainproduktion.
Calikartellens storhetstid efter Pablo Escobars död varade dock inte särskilt länge; de båda bröderna greps 1995 och avtjänar nu långa fängelsestraff i USA. Miguel Rodríguez Orejuelas son William Rodríguez Abadía (född 1965) hade vid tiden för gripandena just inlett en karriär som advokat, men fick istället överta rollen som Calikartellens juridiska och politiska ledare. Nu har också han berättat sin historia i Yo soy el hijo del cartel de Cali (Jag är Calikartellens son). Det är en bok som i många stycken speglar organisationens diskreta framtoning. Den börjar visserligen dramatiskt, med en skildring av det attentat som 1996 nästan kostade författaren livet. I övrigt är den en ganska torr redogörelse för affärskontakter och maktspel i den undre världen. Intressant är dock kapitlet om fotbollslaget América de Cali, som författaren under en tid framgångsrikt ledde, och som under lång tid var svartlistat av USA eftersom det ansågs styrt av just Calikartellen.
I boken avtecknar sig ett betydligt mer komplicerat förhållande mellan fadern och sonen än i Escobars fall, och som slutade med att sonens fängelsestraff förkortades till fem år i och med att han samarbetade med amerikanska myndigheter i rättsprocesserna mot de äldre släktingarna.
Idag har dessa båda maffiasöner distanserat sig från den kriminella världen och ägnar sig åt lagliga affärsverksamheter i betydligt mindre skala. Även om deras vittnesmål inte kännetecknas av några större konstnärliga kvaliteter, ger de en inblick i dunkla men inflytelserika sfärer i det colombianska samhället som journalister och historiker annars främst har skildrat utifrån. Här står inte de intellektuella analyserna utan de konkreta händelserna i centrum – men hos framförallt Juan Pablo Escobar skildras dessa i gengäld med självbiografins direkta anslag.
De bredare resonemangen om hur gestalter som Escobar och bröderna Rodríguez Orejuela kunde bli så mäktiga, får man söka efter på annat håll. Ändå framträder bilden av ett land där den politiska makten och narkotikaproduktionen under flera decennier har levt både i konflikt och symbios med varandra samtidigt.
Populärt
Hederskulturens medlöpare
Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.
De båda böckerna är dessutom exempel på hur droghandelns problematik och miljöer har satt avtryck i snart sagt alla kulturuttryck i dagens Latinamerika, från teater och film till tvåloperor och poesi. När man idag besöker en bokhandel i Mexiko – som under de senaste åren har varit hårt drabbat av narkotikavåldet – finner man hyllorna fulla av fack- och skönlitteratur som på ett eller annat sätt knyter an till ämnet. Här finns allt från studier över hur kartelledarna porträtteras i populärmusikens så kallade narcocorridos, till romaner om Sinaloakartellens ledare Joaquín ”El Chapo” Guzmán och Sandra Àvila Beltrán alias ”Stilla havets drottning”. Vissa latinamerikanska litteraturkritiker menar till och med att narcoliteratura blivit den viktigaste litterära riktningen på kontinenten sedan den magiska realismen.
Numera har Simón Bolívars svärd – Juan Pablo Escobars födelsedagspresent – återbördats till det museum i Bogotá som det en gång stals från. I Colombia tycks de uppseendeväckande knarkbaronernas tid vara över; droghandelns strukturer har förändrats för att kunna överleva i nya tider.
I Mexiko har de mytomspunna centralgestalterna dröjt kvar på ett annat sätt, även om många av dem hamnat bakom lås och bom under de senaste åren. Nyligen arresterades både Los Zetas ledare Omar Treviño och Servando ”La Tuta” Gómez från kartellen Tempelriddarna i delstaten Michoacán. Den senare är en på samma gång extremt våldsam och medialt medveten organisation med en kvasireligiös framtoning, inspirerad av nordamerikanskt självhjälpstänkande.
I de drabbade länderna har i stort sett hela befolkningen på ett eller annat sätt påverkats av sådana kriminella ledares våldsutövning. Men de intar också en särskild plats i allmänhetens medvetande, omgärdade av såväl skräck som fascination. Kanske är det i skildringarna av dessa gestalter som man finner dagens motsvarigheter till den latinamerikanska diktatorsromanen som blomstrade på 1970-talet med framstående utövare som colombianen Gabriel García Márquez, paraguayanen Augusto Roa Bastos och kubanen Alejo Carpentier.
På den tiden saknades det inte förebilder i verkligheten för dessa författare. Idag är de politiska envåldshärskarna på den latinamerikanska kontinenten färre, och de ideologiska konflikterna som för några decennier sedan skakade många av dessa länder har ersatts av en svårartad brottslighet. I vissa centralamerikanska länder dukade folk under i blodiga inbördeskrig; numera är det istället gängstriderna och knarkvåldet som skördar offer.
Den latinamerikanske caudillon – diktatorn eller revolutionären – muterade men överlevde. Det finns ett svartvitt fotografi i Juan Pablo Escobars bok som påminner om det. Knarkbossen sitter med en flaska whisky på bordet bredvid sig och ett gevär av äldre modell över benen. Över bröstet hänger ett patronbälte och på huvudet sitter en stor sombrero. Det är ett semesterminne från Las Vegas, där Pablo Escobar på skoj har klätt ut sig till den mexikanske revolutionsledaren Pancho Villa. Men tittar man efter ser man att hans ansikte är allvarligt. Är han förklädd eller inkarnerad? Är det kameran han spänner blicken i, eller är det framtiden?
Författare och essäist.
