VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Anden är ur flaskan

Av Mats Wiklund

Radikalisering av unga och socialt utanförskap går hand i hand. Den svenske terrorexperten Magnus Ranstorp ser en utveckling som bara blir värre.

Radikaliseringen av unga är ett problem som blir allt mer allvarligt. Attraktionskraften hos våldsbejakande, extremistiska grupper är ett hot mot det öppna samhället och demokratin. Den är också komplicerad materia där religion, sociala och kulturella koder och politiska avvägningar samspelar. Alla inser nödvändigheten av att bekämpa radikaliseringen, men hur?

Framförallt genom att myndigheter blir bättre på att samverka. Det är den röda tråden i rapporten ”Færre radikaliserede gennem en effektiv og sammenhængende indsats” som en expertgrupp tagit fram på uppdrag av Köpenhamns stad. Med ett närmare samarbete blir det lättare att fånga upp personer i riskzonen. En ny enhet för samordning och överblick ska samarbeta med lokala föreningar och aktörer. Förebyggande arbete, utbildningar, stöd till anhöriga och kunskapsutbyte ingår bland förslagen.

Arbetet med rapporten, som presenterades i augusti, gavs en kuslig relevans i februari i år när Omar El-Hussein attackerade ett kulturkafé och en synagoga i Köpenhamn och dödade två personer. Skulle ett närmare samarbete ha kunnat förhindra dådet? Den 22-årige danskfödde El-Hussein var kriminellt belastad och hade radikaliserats under en fängelsetid.

Den svenske forskaren och terrorexperten Magnus Ranstorp är säker på det. Han ledde expertgruppens arbete och bor i Köpenhamn. Ranstorp, chef för institutionen för säkerhet, strategi och ledarskap på Försvarshögskolan, upplevde själv hur det danska samhället skakades om efter dödsskjutningarna. Jag träffade honom i Köpenhamn under en timmes samtal om IS, sociala medier, politik och utanförskap.

Mats Wiklund (MW): Hur mycket i rapporten kan rakt av överföras till svenska förhållanden?

Magnus Ranstorp (MR): Mycket. Men det kräver att man har rätt personer som är lokal samordnare och jobbar med frågorna underifrån. Vi har ett jätteproblem i Sverige. Utsattheten har en helt annan skala än i Danmark. Polisen har heller inte riktig kontroll över situationen.

MW: Hur då?

MR: Enligt Polismyndigheten finns det 55 områden i 22 städer där kriminella, territoriella gäng har ett väldigt stort inflytande. Alla områden är inte lika illa men det är ändå många. Uppförsbacken är alltså mycket stor. Vi var ute på en konferens med socialarbetare och Mona Sahlin i Angeredsområdet i Göteborg. När vi åkte därifrån fick vi poliseskort.

MW: Vad är det viktigaste i rapporten?

MR: Det viktigaste är koordineringen. Annars fungerar ingenting. Tidigare träffades man inte regelbundet. Det gjordes punktinsatser. Det fanns ingen kontinuitet i insatserna från början till slutet. Om till exempel en ung kille blev radikaliserad och sedan hamnade i fängelse fanns det inte någon mentor och kontaktperson som kunde avleda honom från att bli våldsbejakande. Och det har vi nu skapat genom de här förslagen. Det handlar om att reagera snabbt och följa ett händelseförlopp till sitt slut. Man får en 360-gradersbild av personen där alla myndigheter kan bilda sig en uppfattning och rikta specifika insatser.

MW: En ganska given fråga: Kommer det att bli så här? Kommer ni att få igenom era förslag?

MR: Det är förstås alltid en fråga om politik och pengar.

MW: Men förslagen är i sig okontroversiella? Mottagandet har väl varit väldigt positivt?

MR: Visst. Och jag tror att om något allvarligt sker kommer det här att slå tillbaka mot politikerna. Men mottagandet var faktiskt väldigt positivt från alla partier.

MW: I rapportens inledning står det att detta är ett problem, alltså radikaliseringen, som bara växer.

MR: Och det såg man vid begravningen av Omar El-Hussein. Det kom 700 personer. Jag blev oerhört överraskad. Vissa var hans vänner. Men det kom även ledande radikala extremister. Men också medborgare, individer som kände att det här var ett sätt visa sitt stöd för Omar och ställa sig emot det danska samhället. Det finns alltså en polarisering.

MW: När började problemet? Kan man härleda det ända till terroristattackerna 11 september 2001?

MR: Jag tror att de verkliga problemen kom efter publiceringen av Muhammedkarikatyrerna 2005. Sedan dess har det duggat tätt med olika sorts terrorincidenter här. Det har varit soloterrorister som kommit. Det har varit en yxattack mot Kurt Vestergård. Vi har haft fyra svenskar som reste ned hit för att beväpnade storma Jyllands-Posten. Vi hade David Hedley som gjorde förrekognoseringen av Bombayattentatet. Därefter riktade han in sig på Jyllands-Posten. Han var faktiskt inne på Jyllands-Posten. Det har varit ett jätteskarpt läge. Och så kom då händelserna nu i februari där Lars Vilks blev måltavla. Under ett dygn var det klappjakt här i Köpenhamn.

MW: Rekryteringen. Var sker den mest frekvent? Bland vänner och familj? På nätet?

MR: Det är väldigt blandat. Om man tittar på individnivå i Danmark så finns det en överlappning mellan kriminella territoriella gäng och extremister. Det innebär att de blir väldigt farliga. I Danmark finns det också extremistiska, islamistiska grupper som inte finns i Sverige. De är inte nödvändigtvis våldsbejakande men antidemokratiska. Och från dem växer andra mer extrema utbrytargrupper fram som försöker provocera politiker och skapa en konfrontation. Därigenom växer klyftan i samhället och de får större utrymme att rekrytera.

MW: Unga kvinnor rekryteras ju också.

MR: För dem handlar det ofta om en romantiserad bild. En religiös utopi om att kunna leva utan diskriminering. De försöker kanske också frigöra sig från patriarkala strukturer och annan hederskultur. De ersätter ett slags förtryck med ett annat. Ofta börjar det på sociala medier. En fråga kan vara: ”Är du gift, syster?” Vilket förstås är helt legitimt. Och så träffas de i små subkulturer där bearbetningen börjar. Det kan vara en tjej som känner någon som redan är där nere och som kan dra med sig flera stycken. Sedan har du också syskon. Därför måste man hantera hela familjen. Har en åkt är det ofta flera som åker.

MW: För unga killar som åker är förstås motiven annorlunda.

MR: För pojkar och män handlar det oftast om spänningssökande. De är ofta misslyckade. De har små framtidsutsikter, saknar utbildning och jobb. De har kanske hamnat i kriminalitet där de heller inte har utmärkt sig. De är alltså utsatta på många sätt och därför plockas de så lätt. De går från att vara ingen till att bli en hjälte.

MW: Det religiösa attraktionsfältet är alltså inte så starkt?

MR: Den här ideologin, den salafistiska jihadismen, ligger där som en bottenplatta. Men de kan inte så mycket om islam. Det är ganska genomgående. Och det är därför som de heller inte kan stå emot. Det är därför som det är så viktigt med kritiskt tänkande, att kunna ifrågasätta och ha referenser. Och det är därför som det också är så viktigt att de muslimska församlingarna tar tag i frågorna. För det är de som har de religiösa argumenten och nycklarna till att kunna lära ut ett ifrågasättande.

MW: Hur går det?

MR: Jag har ju följt det här länge och nära och det finns vissa personer som dyker upp i varje terrorutredning och som bearbetar ungdomar. Varje helg finns det till exempel en lägenhet i södra Köpenhamn där en ledande person fokuserar främst på 15–16 åringar och konvertiter. Han är helt hängiven, radikal och skicklig manipulatör.

MW: Och detta är fullt lagligt?

MR: Det är väldigt svårt att hitta bevis. De här sker ofta i det dolda. Nyckelpersonerna är väldigt försiktiga och vet hur de ska dölja sin verksamhet när det gäller att rekrytera och facilitera resor ner till Syrien/Irak.

MW: Går det till på samma sätt i Sverige?

MR: Ja. Det är ingen skillnad alls. Jag kunde lika gärna beskriva en svensk situation. Det är kanske inte lika många organiserade kriminella gäng som är involverade. I Göteborg har de till exempel börjat rekrytera i bilar. De åker runt och bearbetar individer för att undvika säkerhetspolisen. Och miljöerna kan skilja sig åt. Jag har varit med polisen i Göteborg och de vet att det finns lokaler där vi vet att det pågår en radikalisering med väldigt extrema budskap. Det här är väl känt och att hitta de här personerna borde inte vara så svårt.

MW: Vad beror det på att IS är mer attraktivt än al-Qaida?

MR: Det beror på att al-Qaida inte hängde med i den sociala medieutvecklingen. De var också tungt religiösa och skolade i sin ideologi. IS går in i ett territorium, skapar så mycket våld och kaos som möjligt och fyller det sedan med sharialagstiftning. De är också militärt skolade. Många av dem som var aktiva i Saddam Husseins säkerhetspersonal är nu med och strukturerar upp. De kan krigföring. De kan underrättelse. De kan skydda sig. Och de kan sociala medier. De använder till och med samma metoder som Barack Obama när han omvaldes –Thunderclap. Personer registreras via en app och varje gång den personen twittrar så sprejas det ut en massa budskap som IS har konstruerat.

MW: Var sker detta?

MR: Det här är en global rörelse. Anden är ur flaskan. De har skapat ett flertal wilyats eller provinser. Inte bara i Libyen utan också i Afghanistan och Pakistan. De har en närvaro i Jemen och har upprättat förbindelse r med Boko Haram. Hur pass väl de lyckas med sina globala ambitioner är förstås en annan fråga, men det är intressant att detta följer en strategi och plan som går tillbaka till Abu Musab al-Zarqawi när han var ledare för al-Qaida i Irak, föregångaren till IS. Det var 2005. Vi vet ju att det pågick våldsamma diskussioner mellan al-Qaida och det som sedan skulle bli IS om att IS skulle skapa ett kalifat. Det här är en uttänkt strategi. Och det sker inom ramen för en apokalyptisk domedagsprofetia.

MW: Sverige är ett av de länder i Europa med flest IS-rekryter. Vad beror det på?

MR: På lokalpolitisk nivå har man kapitulerat när det gäller utanförskapsområden. De har ganska fritt fram när det gäller att vistas där och rekrytera.

MW: Varför har de kapitulerat?

MR: De har inga lösningar på problemen. Försvarshögskolan gjorde 2013 en studie åt (dåvarande demokratiministern) Birgitta Ohlsson om utländska stridande. Sedan besökte vi Göteborg och frågade stadsdelsnämnden i Angered och frågade: Vad gör ni åt problemet? Vi ser på sociala medier vad som är på gång. Stadsdelsnämnden tittade på varandra och sade att det här har vi aldrig diskuterat. Detta efter att en video dök upp i december 2012 med göteborgare som appellerade till svenskar att komma ned och strida. Vissa tjänstemän kände till det. Men frågan lyftes aldrig. Det saknas en helhetsbild om vad som händer i nordöstra Göteborg.

MW: Man slås av att situationen är väldigt komplex.

MR: Det finns så många lager av problem. Extremismen är ett, integrationen ett annat. Vad jag särskilt reagerade inför i Göteborg var hur de kriminella, territoriella gängen behärskar och påverkar i områden. Det här rör sig inte om motorcykelgäng utan klaner och ätter med koppling till Mellanöstern. De är inte involverade i extremism utan i narkotikahandel. Men genom att de har ett sådant våldskapital bestämmer de ibland vilka som får bo i området och utövar stort inflytande på vem som bestämmer i området. Den otryggheten som då uppstår gör det svårare med förebyggande insatser. Just nu får de hållas.

MW: Och politiker är alltså inte medvetna om problemen?

MR: Inte riktigt på nationell nivå är inte ute i de här områdena. De förstår inte vad som sker. De här små extremistgrupperna får ett enormt utrymme, eftersom det inte finns några motkrafter. Och är du en motkraft hotas du. Det blir konflikter och spänningar. Det finns stora spänningar mellan kurder, mellan sunnimuslimer, mellan sunni och shia och mellan muslimer och kristna. Det är en mosaik av världen i Sverige. Och det finns i varje stad på olika sätt. De levnadsvillkoren som de lever under vill inte många politiker ta tag i.

MW: Vad menar du med levnadsvillkor?

MR: Det är frågan om en social utsatthet. Och de socialt svagaste som flyttar in i de där områdena flyttar aldrig därifrån. Det fylls bara på. Många lever så trångbott att gatan blir deras vardagsrum. Vilket innebär att de lättare kommer in i kriminella miljöer.

MW: Hur många av dem som kommer tillbaka från krig, säg Syrien, utgör egentligen ett hot. Det är ju inte klart att en hemvändande per automatik blir en terrorist redo att begå våldshandlingar.

MR: De allra flesta blir inte ett hot. Men säkerhetspolisen kan inte ta några chanser utan gör en riskbedömning. Finns det en förmåga? Finns det en vilja att utöva våld? De allvarligaste hoten befinner sig där nere. Men det finns en del som åker fram och tillbaka. Just nu åker inte många tillbaka av säkerhetsskäl. De släpps inte ut.

MW: Det verkar vara en stor skillnad mellan hur danska och svenska politiker uppfattar de här problemen.

MR: Det är en stor skillnad. De danska politikerna och framförallt myndigheterna är mindre rigida och mer verklighetsförankrade i problemlösning. Svenska myndigheter är starka men väldigt territoriella och revirupptagna. Det skapar horisontella och vertikala samordningsproblem. Mellan myndigheter, mellan stat och kommun och på lokal nivå mellan myndigheter. Ja, det finns vissa svenska politiker som tar de här frågorna på allvar. Men de är inte många.

MW: Mona Sahlin (nationell samordnare mot våldsbevakande extremism) är visserligen inte politiker längre men hon är ju en central person.

MR: Jag var tidigare aningen bekymrad över att hon var så upptagen med enbart högerextremism. Det är bra, men där har vi nationell expertis, som Expo och avhopparverksamhet. Men lyssnar man på henne idag verkar hon väldigt oroad över vad hon ser.

MW: Och den iakttagelsen får mig att återkomma till frågan om de muslimska föreningarnas ansvar. Mona Sahlin har ju kritiserat dem för att inte vilja ta upp problemen till offentlig debatt.

MR: Jag blir alldeles förtvivlad av att man inte tar ansvar över dem man själv kan ha inflytande över. Jag har sett detta länge. Det är en typ av relativisering som jag väl känner. Vilket innebär att när man ska prata om IS och IS-stridanden så har man börjat prata om Ukraina och de som åker dit. Eller om Finlandskriget. Det innebär att man inte går in på de reella frågeställningarna. Och då sviker man sitt ansvar mot drabbade familjer och ungdomar. Det muslimska civilsamhället har en naturlig roll att spela. Jämfört med andra länder har de skapat en polarisering av att inte klart och tydligt signalera att de inte tar tag i detta.

MW: Och vad beror det på?

MR: Det beror på att det är väldigt få aktörer som dominerar. En snäv krets av individer som försöker skapa en konspiratorisk bild av säkerhetspolisen och hur de arbetar. Att Säpo skulle gå efter muslimer som kollektiv. Vilket är falskt. Men det har upprepats så ofta av denna lilla krets som säger sig företräda det muslimska civilsamhället att det blivit en verklighet. Detta i sig späder på polarisering och klyftor mellan majoritets- och minoritetssamhället.

MW: Med andra ord: I det svenska muslimska civilsamhället finns det en ganska stor medvetenhet om problemen, men oförmågan eller oviljan att diskutera dem offentligt beror på att vissa grupper, ett fåtal personer, dominerar agendan?

MR: Ja. Dels vill de inte stöta sig med mer radikala krafter. Men också för att de tagit den socialdemokratiska folkrörelsemodellen och får statliga medel vilket innebär att andra blir beroende av de medlen. De kan alltså dominera diskursen och dess riktning. Det är som sagt ett fåtal personer, men de sitter på olika poster och tar på sig olika föreningshattar. Och då ger man skenet av att många är engagerade och representerade. Det finns inga tecken på att de verkligen jobbar med att förebygga extremism. Den aktivistiska agendan är mycket genomtänkt. Men det skapar inte förutsättningar för gemensamma partnerskap i dessa frågor.

MW: Efter att trettio brittiska turister på en badstrand i Tunisien blev offer för en terrorist sade David Cameron att brittiska muslimer har en skyldighet att rapportera till myndigheter om de märker att någon i deras närhet börjar hysa extrema åsikter. Annars kan sådant som attentaten i London den 7 juli 2007 upprepas. Han sade också att brittiska muslimer måste integreras bättre i brittiskt samhällsliv. Det är svårt att se hur Stefan Löfven eller någon annan nationell svensk politiker skulle kunna säga något sådant.

MR: Nej. Vi är låsta i SD-problematiken. Och då förhalar och fördröjer man hellre än att ta tag i problemen.

MW: Kan du ändå inte se att ett sådant uttalande som Camerons skulle kunna vara kontraproduktivt?

MR: Självklart. Men måste göra detta sakligt och med ömsesidig respekt. Men ibland måste man också vara rak och direkt. Man kan inte hela tiden vara rädd för sin egen skugga. Man måste ta i verkligheten. Jag brukar ofta be företrädare för det muslimska civilsamhället att vara konkreta när de påstår att de gör mycket. Hur många konkreta fall arbetar ni med? Var är problemen? I botten ligger ändå detta att vi måste gemensamt hantera alla de här utmaningarna kring integrationen och minska utanförskapet.

Mats Wiklund är redaktör i Axess.

Mest lästa just nu

1) Friheten står på spel av Erik Helmerson

2) En ocean av nonsens av Margareta Melén

3) Digital sopsortering av Håkan Lindgren

4) Vår tid var då av Nina Lekander

5) Önskedrömmande av Thomas Steinfeld

NR 6 2015

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...