Året är 1789. Platsen är greve Waldsteins slott i Dux. Där sitter en tandlös bibliotekarie och skriver och skriver, han är en verklig grafoman. Det skulle bli ett av fransk litteraturs mästerverk: en självbiografi som låter som en skälm- och pikareskroman. Den tandlöse bibliotekarien var nämligen ingen mindre än den ryktbare, mytomspunne Giacomo Casanova. I Dux – som numera heter Duchov och ligger i Tjeckien – hade han fått en sista tillflyktsort och där skulle han dö vid 73 års ålder 1798, i en postrevolutionär värld som inte var hans.

Vägen till Dux hade varit lång och krokig, fylld med framgångar och motgångar, där Casanova ena dagen hade varit miljonär för att i nästa vara utblottad, för att ena dagen umgås i samhällets högsta kretsar, i nästa leva bland löst f...