VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Intervju

Grunden är alltid instabil

Av Mats Wiklund

Latinamerika plågas åter av ekonomiska och politiska kriser. Ekonomen och författaren Mauricio Rojas ser frånvaron av social sammanhållning som en viktig orsak.

2016 var året då allt oåterkalleligen vände till det sämre i Latinamerika: ekonomin, politiken och framtiden. I Brasilien, Chile, Argentina, Bolivia, Ecuador och – framförallt – Venezuela havererade förtroendet för en utveckling som alldeles nyligen tycktes löftesrik. På bara ett par decennier hade demokratin befästs och en bred och välmående medelklass etablerats. Men en inbyggd korruption och utbredd ekonomisk vanskötsel, denna kontinents eviga följeslagare, kunde i längden inte de mest uppåtgående kurvor besegra.

De uppenbara tillkortakommandena har blivit särskilt tydliga genom de kriser som slag i slag drabbat populistiska vänsterregeringar där politiska ledare tvingats bort eller bitit sig fast med demokratiskt tveksamma metoder. Det stora haveriet står Venezuela för: kravaller, hungersnöd och inflation i Weimarklass. Landet lever i ett tillstånd av anarki där våld och laglöshet helt tagit över.

Förfallet kan skyllas på fallande råvarupriser, särskilt oljan. Men känsligheten för konjunktursvängningar som beroendet av en export baserad på naturresurser medför förklarar långtifrån allt. ”Vad som åter blivit påtagligt är svagheterna i en utvecklingsmodell huvudsakligen baserad på ymniga naturresurser samt relativt billig och lågkvalificerad arbetskraft. Fattigdom, skriande ojämlikheter och undermåliga utbildningssystem begränsar utvecklingen av befolkningens humankapital och därmed möjligheterna att kunna konkurrera med mer kunskapsintensiva varor och tjänster. Detta, och inte exportens skiftande öde, är Latinamerikas verkliga akilleshäl.”

Så skriver Mauricio Rojas i Axess (4/16) under den betecknande rubriken ”Fast i det förflutna”. Rojas kom som flykting från Chile till Sverige i mitten av 1970-talet, helt inställd på att återvända och ansluta sig till en väpnad kamp. Men av någon anledning kom aldrig kallelsen till träningslägret på Kuba. Han stannade kvar och genomgick den gradvisa metamorfos som ledde honom till demokrati, akademiska studier (docent i ekonomisk historia) och en liberal hållning. Han har varit vd i Timbro och riksdagsledamot i Folkpartiet. Flera av hans böcker om latinamerikansk historia är översatta till olika språk. Jag träffade honom i Lund några dagar efter det nya året.

Mats Wiklund (MW): 2016 var verkligen ett annus horribilis för Latinamerika. Och att det skulle avslutas med Fidel Castros död känns nästan som högre makters spel. Hur reagerade du på den?

Mauricio Rojas (MR): Han var oerhört viktig för mig. Jag brukade lyssna på hans tal på grammofonskivor i timmar. Jag kunde dem nästan utantill. Det var en religiös handling och präglade hela min ungdom och uppväxt. Men för mig hade han dött mycket tidigare. Han var som en sista överlevande från en försvunnen epok. Ett slags vålnad från en krossad dröm.

MW: Symbolkraften hade helt enkelt upphört?

MR: Hela min kritik av marxismen har utgått från att de här människorna, som Castro, någon gång ville göra väl med sina stora drömmar om det kommunistiska samhället. Det finns en tragik i varje sann revolutionärs liv: omvandlingen från idealist till bödel. En av de saker som skakade mig när jag reflekterade över min personliga utveckling var insikten att jag själv hade kunnat bli sådan. Alla ingredienser fanns där. Intellektuella är farliga därför att de kan drivas av sin idé till en yttersta gräns. Jag insåg att det onda finns, inte bara i mig utan i alla människor, som en möjlighet. Under vissa omständigheter och genom vissa idéer kan ondskan blomma upp. Det farliga med sådana som Castro är att de är övertygade om att de gör något gott. Det är möjligt för dem att begå brott därför att de tror att de håller på att skapa ett lyckorike. De känner inga gränser.

MW: Finns det någon gemensam nämnare i den latinamerikanska krisen? Något som förklarar utvecklingen och varför det gått så dåligt.

MR: Det finns två saker, båda två väl kända. Det ena är alltså att Latinamerika alltid byggt sitt välstånd och sina tillväxtperioder på basis av naturresurser. Men när utvecklingen vänder och exportpriserna faller då faller hela ekonomin utan att det finns fungerande alternativ. Det har skett gång efter gång. Det andra är den bräckliga sammanhållningen i samhället. De sociala klyftorna är så stora att grunden alltid är instabil och humankapitalet otillräckligt för att leda utvecklingen i en annan riktning.

MW: Men vad är det som gör att man avstår från att planera för framtiden, att investera långsiktigt i humankapital, utbildning och samhällsbärande institutioner, när tiderna är goda?

MR: Det är ett väldigt svenskt sätt att tänka. Men den katolska, sydamerikanska kulturen är annorlunda. Det är nuet, dagen, som gäller. Att leva det goda livet. Det finns en drivkraft att spendera mer än man har, oavsett hur mycket man än har. Det saknas ett puritanskt filter.

MW: Men det finns andra förklaringar än kultur, till exempel avsaknaden av en rättsstat och en inåtvänd och egoistisk ekonomisk elit. Du tar själv upp de faktorerna i en essä där du jämför kapitalismens utveckling i Sverige med Latinamerika.

MR: En grundtanke i Sverige är att samhället är en stor gemenskap. Den finns inte i Latinamerika. Samhället är en massa olika människor och grupper som har väldigt lite med varandra att göra. Det rör sig om en likgiltighet inför de andra. Men svenskar skulle inte sova gott om de visste att någonstans i deras land fanns det svenskar som svalt. Eftersom den känslan saknas i Latinamerika finns heller inte politiska förutsättningar för att utveckla en stabil helhet. Det är som om samhället saknar fasthet och måste göras om gång efter gång. Den som är borta från Sverige i sex månader kan tro att ingenting har hänt. Men det här landet rör sig långsiktigt och under konsensus. På tjugo år sker väldiga förändringar. I Latinamerika verkar det hända jättemycket varje dag, men inte på lång sikt.

MW: Plus ça change, plus c’est la même chose.

MR: Exakt.

MW: Detta är verkligen nedslående. Å andra sidan tycks det som om du sätter din lit till medelklassen som blivit så mycket större och mer inflytelserik.

MR: Jag har funderat en hel del på det. I politiskt tänkande hävdas att medelklassen bidrar till stabilitet, att den är ett ankare. Men i Latinamerika fungerar den nya medelklassen tvärtom. Det är den som instabiliserar.

MW: Hur då?

MR: Det är den som går ut på gatorna, som kräver och mobiliserar. Det är en medelklass som utvecklat föreställningen att genom att mobilisera kan man få vad man vill. Inte genom investera och planera långsiktigt och pragmatiskt utan genom att gå ut och kräva vår del av kakan, här och nu.

MW: Medelklassen är alltså uteslutande inriktad på sina kortsiktiga intressen?

MR: Tag till exempel Chile. Där har medelklassens förväntningar vuxit så pass mycket att ingen ekonomiskt utveckling kan tillgodose deras behov.

MW: Men detta såg vi ju i Västeuropa och inte minst i Sverige under efterkrigstiden. Allt fler började tillhöra medelklassen och fick ökade förväntningar på ekonomiskt och social trygghet.

MR: De svenska förväntningarna har ingenting att göra med de latinamerikanska förväntningarna. Till och med när ni drömmer drömmer ni pragmatiskt och jordnära. Ni har en pliktkultur – det har inte vi. Vi har en utåtriktad kultur som bygger på hur mycket jag kan visa upp.

MW: Men finns det inte några representanter i den politiska klassen som försöker bryta utvecklingen?

MR: Under vissa perioder har vi haft det, till exempel i Chile efter Pinochet, som präglades av pragmatism. Då kontrollerades förväntningarna. Men det var mycket frågan om en oro över att inte gå tillbaka till det förflutna. Det inträffade alltså inte en djupare kulturell förändring.

MW: Ändå tog partierna ett gemensamt ansvar.

MR: Det gjorde de också i Spanien 1978 (efter Francos död) när de bestämde sig för att hålla samman för att inte riskera demokratin. Alltså: det finns vissa ögonblick efter ganska dramatiska, historiska omständigheter där till och med de latinska folken blir rationella och pragmatiska. Men det sker när inte någon annan möjlighet återstår. Men snart återgår man till det gamla vanliga beteendet där man tror att man kan drömma sig till en bättre verklighet. Skulle vissa politiker försöka att driva en form av svensk politisk hållning skulle de inte få några röster. Latinamerikaner faller lätt för messianska ledare och budskap.

MW: Du är mycket pessimistisk över utvecklingen generellt. I Venezuela är den katastrofal. Du har till exempel varnat för att en statskupp är fullt tänkbar. Vad tror du kommer att ske på sikt?

MR: Jag tror inte att det finns någon bra utväg. De styrande har ingen reträtt. De kommer inte att acceptera ett erbjudande om någon form av fri lejd från oppositionen. Jag tror alltså att vi går mot en väldig konfrontation. Regimen kan bruka våld men den har också ett stöd hos vissa delar av folket som är aggressivt, militant och beväpnat.

MW: Det låter som om du beskriver ett inbördeskrig. Finns det risk för något sådant?

MR: Det beror helt och hållet på hur armén beter sig. Om den ställer sig på regimens sida och till exempel upplöser Nationalförsamlingen och förbjuder de övriga politiska partierna är saken klar. Då händer ingenting. Men om det uppstår en splittring i regimen kan någon typ av inbördeskrig bryta ut. Att avväpna de så kallade kollektiven, de chavistiska basgrupperna kommer inte att vara lätt eller oblodigt. Och de fattiga områdena i Caracas och Venezuela är ofantliga och står utanför all kontroll. En omvandling av landet till en rättsstat skulle ske till ett oerhört pris.

MW: Finns här en risk för smittoeffekter? Att vad som sker i Venezuela på något sätt skulle kunna spridas till andra delar av Latinamerika?

MR: Jag ser inte något latinamerikanskt land som ligger i närheten av Venezuelas kaos. Där har chavismen gjort så mycket skada. Hela ekonomin – hela samhället är förstörd. Ingenting fungerar. Så ser det inte ut någon annanstans i Latinamerika. Ecuador, Nicaragua och Bolivia rör sig i den riktningen, men, nej. Ingen annanstans har man förstört så mycket som i Venezuela. Och ingen annanstans är man så beroende av en produkt som oljan. Venezuelas ekonomi har aldrig varit frisk. Oljan har smittat den hela tiden.

MW: Med andra ord: Venezuelas problem är inte de andra latinamerikanska ländernas problem.

MR: Utom i Kuba som gjorde sig beroende av den billiga oljan från Venezuela.

MW: Om vi vänder blicken från Venezuela och istället tittar på ett land som Chile eller Brasilien. Ligger det ändå inte en fara i att här finns en medelklass som verkligen har fått det bättre men som nu med säkerhet är på väg att få det sämre, bli fattigare. Fram till alldeles nyss var den övertygad om att detta välstånd var permanent och kunde tas för givet. Men nu vänder det igen! Finns det inte en risk att de i sin besvikelse och frustration blir mottagliga för mer auktoritära idéer.

MR: Det kan hända och det stämmer att vi befinner oss i en osäker förändringsfas. Fram till 1980-talet fanns ett slags mönster i Latinamerika. Efter ungefär tre år av dåligt civilt styre kom en militärkupp. Och efter tre år av dåligt militärt styre kom en civil demokratisering. Den tiden är tack och lov förbi. Jag vet inte om militären på något sätt skulle kunna återkomma eller om vi går mot stora sociala konfrontationer, konflikter och demonstrationer. Förtroendet för politikerna har minskat dramatiskt. Vad man kan vara rätt säker på är att populismen och karismatiska ledare åter dyker upp med svulstiga löften och polariserande budskap.

MW: Historien upprepar sig.

MR: Så har det varit. Det verkar finnas en oändlig tro på en frälsargestalt.

MW: Den kris som nu ser ut att sprida sig och bli värre har många inblandade och kan förklaras med år av försyndelser hos både höger och vänster. Men de senaste tio femton åren – goda år har ändå förknippats med vänsterpolitik och progressiva vänsterrörelser. De har gjort stora misstag och vad man nu betraktar är deras sammanbrott och intellektuella kollaps.

MR: Ja, så är det. De förvaltade de goda åren med fantastiska exportmöjligheter på sämsta tänkbara vis. Olyckan var att de fick så mycket pengar. Oansvariga regeringar med obegränsat kapital kan göra mycket skada. Dagens fattigdom i Venezuela är den största på över femtio år. Men om jag kan tillåta mig att vara lite optimistisk och bortse från den venezuelanska katastrofen är det ändå så att medelklassen trots allt är större, människor har en bättre utbildning och de fattigare har blivit färre. Det pågår trots allt en utveckling. Frågan är hur pass hållbart det är och hur hårt den ekonomiska krisen kommer att slå.

MW: Donald Trump är en annan okänd faktor. Vad man förstår kommer han att stå för en nationalistisk protektionism som riskerar att slå hårt mot Latinamerika.

MR: Inte minst mot Mexiko. Jag var där nyligen och de är oerhört bekymrade över en sådan linje. Mexiko har byggt upp sin ekonomi på en gemensam marknad med USA.

MW: Man kan undra över om oron över Trump har andra förklaringar än ekonomiska. Latinamerika betraktades länge som ”USA:s bakgård”, en region som lämnades i fred men ändå kunde utnyttjas för egna ekonomiska och politiska syften.

MR: I den mer traditionella latinamerikanska synen på den ”amerikanska imperialismen” fanns idén om att bara man slapp gringos skulle det bli bättre. Nu inser alla, även vänstern, att vi behöver dem och deras marknad. Latinamerikanerna förstår numera, med möjligt undantag för Argentina, att frihandel är det bästa och att begränsningar av handelsströmmar slår hårt. Protektionism och importsubventioner är ingen lösning.

MW: I Sverige har Latinamerika varit väldigt viktig under lång tid för vänstern. Det har knutits stora förhoppningar till utvecklingen där. Men idag, efter allt som hänt i Venezuela och allt vad som framgått av en institutionaliserad korruption och ekonomisk vanskötsel i andra länder med vänsterstyre, hör man knappt ett ord från vänstern. Jag har inte noterat någon därifrån som debatterat vad som skett eller dragit några slutsatser av en kris som på det hela taget är självförvållad.

MR: Tredje världen är som en leksak för vänstern i de utvecklade länderna. Man behåller den så länge den är rolig, sedan slänger man den, tittar åt ett annat håll och pratar om något annat. Så har man gjort så många gånger förut. Man har satt sin lit till sådana som Mao, Pol Pot, Chávez: ”befriare” som man aldrig skulle vilja se här. Vänstern idag har en otrolig brist på utopier och framtidstro. Allt kollapsar. Vad ska man nu hänvisa till? Var kan man få lite revolutionär extas ifrån? Deras paradis ligger så långt bort från verkligheten.

Mest lästa just nu

1) Myterna om Vietnam av Gunnar Åselius

2) Tystnadskultur av Jon Åsberg

3) Lugnt, ordnat och liberalt av Mattias Svensson

4) Kyrkans svartvita budskap av Annika Borg

5) Barnen byggs bort av Simon Westberg

NR 1 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...