VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

En kyrka med flera röster

Av Susanna Birgersson

I Sverige gör ärkebiskopen ofta politiska utspel. I Danmark saknas det ämbetet, vilket har bidragit till att fler kristna röster hörs i debatten.

I åratal hade Svenska kyrkans ledning försökt låta bli att ta ställning för förföljda kristna, istället hade man sagt sig vilja visa solidaritet med alla utsatta religiösa minoriteter. Som om det ena behövde utesluta det andra. Men så, den 5 mars kunde man på Dagens Nyheters debattsida läsa en analys och ett slags åtgärdsprogram med syfte att förhindra att de kristna minoriteterna fullständigt utraderades från Irak. Artikeln var signerad ärkebiskop Antje Jackelén.

Utspelet välkomnades naturligtvis: ”Äntligen slutar Svenska kyrkan mumla om de förföljda kristna.” Fast strax var det nog fler än en som ställde sig frågan varför det kom först nu. Visst, ärkebiskopen var nyligen hemkommen från en studieresa i Irak, men inte kan hon ha varit ovetande om situationen fram till dess?

Och nog kunde man känna viss undran inför den avmätta tonen i artikeln:

”Det finns grundade farhågor att framför allt många kristna som har resurser och möjligheter ger upp, säljer allt de har kvar och lämnar landet och på så vis bidrar till fortsatta demografiska förskjutningar i traditionellt kristna områden – allt medan kyrkoledare och politiker (såväl kristna som muslimer) vill att den kristna minoriteten i landet blir större snarare än mindre.”

Kristna har slaktats och fördrivits av IS de senaste åren. Om detta hade Jackelén inte så mycket att säga. Däremot beklagade hon att kristna nu fortsätter att lämna Irak, eller som hon uttrycker det: ”demografiska förskjutningar i traditionellt kristna områden”. Extra synd är det tydligen eftersom kyrkoledare och politiker ju vill att de ska stanna.

Det hela kändes egendomligt kallt och pliktskyldigt.

Några månader dessförinnan hade Antje Jackelén gjort sig till en av talespersonerna för det så kallade Juluppropet. När uppropet lämnades över till regeringen hade knappt 80 000 personer från en rad samfund skrivit under för en uppluckring av nuvarande flyktingpolitik. Därav kan man dra slutsatsen att många av Svenska kyrkans sex miljoner medlemmar inte tyckte att initiativet var meningsfullt. Av mitt – i och för sig högst anekdotiska – Facebookflöde att döma var det många som dessutom ansåg att tilltaget skapade splittring, genom att indirekt peka ut dem med en annan syn på migrationspolitiken som mindre kristna, mindre goda.

Kritiken mot Antje Jackeléns positioneringar, liksom mot hennes föregångares, handlar om vem hon egentligen talar för när hon gör sina politiska ställningstaganden. Och vems talan för hon när hon tiger?

Frågan om hur de kyrkliga företrädarna ska uppträda i den politiska sfären är lika gammal som kyrkan själv. Att huvuduppgiften är att predika evangelium för törstande själar är förhoppningsvis de flesta inom kyrkan överens om. Men i vilken utsträckning ska enskilda kristna, eller kyrkan som organisation, försöka att påverka samhällsutvecklingen – och i vilken riktning? Alldeles nyligen utkom idéhistorikern Johan Sundeens omfångsrika bok 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989. En del av rottrådarna som beskrivs där är fortfarande intakta och förklarar varför så mycket av frukten växer på vänster sida och gör hela trädet skevt. Arvet från 1968 förklarar också den starka övertygelsen om att kyrkan måste vara politisk för att vara relevant – och kristen.

Det är bara att påminna sig om ”Deutsche Christen”, den tyska lutherska kyrkans villiga anpassning till nazismen, eller för den delen den norska kyrkans motstånd mot samma ideologi, för att snabbt avfärda talet om att kyrkan kan förhålla sig neutral till den politiska utvecklingen. Prästen och författaren Dietrich Bonhoeffer var en samlande kraft för de tyska präster som inte ville vika sig för makten och nazifiera evangeliet. Han är för övrigt värd att läsa för sina reflektioner kring vilken typ av frågor som en kristen kyrka kan och bör uttala sig om även utanför kyrkorummet, och hur kristna bör argumentera i en sekulär kontext.

I Danmark liknar diskussionen om kyrkans förhållande till politiken på många sätt den svenska. Kan prästens politiskt färgade utläggningar skymma evangeliet? När är det den kristna kyrkans plikt att ta ställning för svaga och utsatta människor, mot en orättfärdig politik? Ska kyrkklockorna ringa för klimatet? Bör alla präster vara redo att viga homosexuella par? Allt känns igen, ungefär. Men den danska folkekirkens utgångspunkt i samhällsdebatten är annorlunda. Där finns nämligen inget toppchefsämbete, ingen ärkebiskop. De biskopar som leder de tio stiften är jämlika. Någon främsta företrädare som kan föra kyrkans talan, eller som kan uppfattas föra kyrkans talan, finns inte. Istället är det enskilda präster som syns och hörs, och intrycket är att betydligt fler danska än svenska präster deltar i det offentliga samtalet.

En del av dem utgörs av kretsen kring prästen och den tidigare Dansk folkeparti-politikern Søren Krarup och Tidehverv – en snart hundraårig strömning inom folkekirken, tillika namnet på den tidskrift som diskuterar politik och teologi ur ett nationalkonservativt perspektiv. Fokus hos dessa debattörer ligger på konfliktlinjerna mellan islam och kristendom, mellan dansk kristenhet och internationalistisk humanism, mellan det utopiska strävandet efter en rättvis värld och insikten om den fallna skapelsens predikament, mellan nåd och gärningslära, och mellan livsstilsliberalism och skapelseordning. Sedan finns det mer grundtvigianskt liberalteologiska präster som uttrycker sina åsikter offentligt, en av dem har till och med fast krönikeplats i en av de stora dagstidningarna i dagstidningen Berlingske. Och därutöver drivs även den typ av frågor som känns igen från Svenska kyrkan: upprop för generösare flyktingpolitik, engagemang för världens fattiga och radikal klimatpolitik.

Visst kan medlemmarna i folkekirken ogilla många av de mer eller mindre teologiskt motiverade politiska ståndpunkter som framförs. Men de slipper i alla fall upplevelsen av att en enda persons politiska hemvist upphöjs till hela kyrkans politiska paradigm.

Den platta strukturen torde vara en av förklaringarna till den relativa mångfalden av kyrkliga röster i den danska debatten. En annan är historien. I antologin Människa är ditt namn. Om mänskliga rättigheter, mänsklig värdighet och teologi finns ett kapitel av etikprofessorn Elisabeth Gerle som beskriver hur olika de svenska och danska kyrkorna har förvaltat arvet från reformationen och hur det i sin tur har påverkat kyrkornas förhållande till politiken, nationalismen och begreppet ”folk”.

I Sverige ledde 1800-talets väckelserörelser till utbrytningar och bildandet av ett antal frikyrkor. I Danmark kunde väckelserörelserna i större utsträckning förbli och verka inom kyrkan. Den av Grundtvig inspirerade toleransen för åsiktsskillnader och betoningen av erfarenhet framför dogm, bidrog sannolikt till att det skapades alternativa strukturer och självständiga men inomkyrkliga församlingar. ”Missionsbevægelsen”, som präglas av synen på Bibeln som auktoritet, är fortfarande en väsentlig del av folkekirken, även om gränserna börjar luckras upp och allt färre präster anser sig entydigt tillhöra denna falang.

Den danska statskyrkan har en lång tradition av att härbärgera vitt skilda teologiska synsätt, medan Svenska kyrkan har strävat efter enhetlighet.

För tio år sedan utkom en bok med 26 predikningar över två olika bibeltexter som båda berör förhållandet mellan Guds rike och den världsliga makten. Det skal råbes fra tagene visar på två saker. Dels är predikningarna ett exempel på bredden av synsätt kring frågan om tro och politik, dels är själva utgivningen en fingervisning om att teologisk mångfald betraktas som något positivt i Danmark.

Det vore kanske ingen dum idé för folkkyrkan i Sverige att snegla lite på folkekirken i Danmark. Inte så att ärkebiskopsstolen prompt måste baxas ut. Men i en kyrka som vill vara inkluderande skulle utspelen från högkvarteret kunna tonas ner samtidigt som vanliga präster uppmuntrades att utifrån sina samveten och inom ramen för Svenska kyrkans bekännelse själva delta i det offentliga samtalet. Så skulle kyrkan kunna bli en mer ödmjuk och konstruktiv röst i samhällsdebatten. Fast inte en, utan flera motsägelsefulla röster.

Mest lästa just nu

1) Är vi fredsskadade? av Katarina Tracz

2) Fast i egna fällan av Anna Victoria Hallberg

3) En kritik av fejdkulturen av Catta Neuding

4) Adjö licens och monopol av PJ Anders Linder

5) Önskedrömmar av Olle Lidbom

NR 4 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...