VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Ledare

Adjö licens och monopol

Av PJ Anders Linder

Inom kort ska tv-licensen följa tv-kannan, tjockteven och Röster i Radio-TV ut i den stora radiotystnaden. I alla fall enligt SR:s Medierna, som när dessa rader skrivs just rapporterat att den statliga public service-kommittén tänker föreslå ett avskaffande av licenssystemet.

Det är svårt att se hur man skulle ha kunnat komma fram till något annat. Public service-bolagen körde huvudet i väggen så det sjöng om det när de krävde tv-licens för mobiltelefoner och varken den tekniska utvecklingen eller förändringarna i tittarvanor lär ta någon mer omfattande paus framöver. Tittandet på traditionell tv (varav SVT utgör ungefär en tredjedel) sjunker för all del inte riktigt så fort som en del övertända spåmän har förkunnat, men konsumtionen av ljud och rörlig bild är redan förändrad i grunden. Sedan lång tid finns ingen som helst likhet kvar med läget när etermediemonopolen en gång instiftades och licensmodellen kom till.

Det var framförallt kontrollbehovet som gjorde radion och tv:n till statsreglerade monopol. Det hette att det bara fanns utrymme för några få kanaler och att man ville undvika störningar och oreda. Men naturligtvis var även våndorna över vad för program som skulle kunna sändas i fristående kanaler ett starkt, och med tiden allt starkare, skäl till monopolismen; det behöver man inte lyssna till många minuter av 1960- och 1970-talens debatter för att inse. Men formellt sett har makthavarna lutat sig mot de tekniska argumenten och fortsätter att göra det även efter att tekniken har sprungit ifrån dem och satt den gamla ordningen ur spel. Sändningsmonopolen har blivit historia, men de tre public service-bolagen har kvar ett centralt monopol: tillgången till licensmedel.

I ett läge med radio- och tv-monopol var det på något sätt ändå logiskt att alla licensmedel gick till monopolföretagen. Vem skulle annars ha fått dem? Men i den stund monopolet upphör, försvinner även självklarheten i denna ordning. Varför ska bara SVT, SR och UR få del av obligatoriskt indrivna medel när antalet sändande företag blir fler? Därför att ”trängseln i etern” inte medger att det finns fler företag? Fast det stämmer uppenbarligen inte. För att endast public service-bolagen kan göra tv av den kvalitet som motiverar ett lagstadgat stöd? Fast det stämmer inte heller. Public service-bolagen har säkert en högre andel kvalitetsprogram än de kommersiella konkurrenterna, men andra bolag kan också sända värdefulla program, och en god del av public service-bolagens resurser går till program som har föga att göra med kvalitet.

Istället för licens i form av apparatavgift tycks de utredande politikerna vilja satsa på en lösning av samma modell som den allmänna begravningsavgiften (vilket öppnar för ett antal lustigheter som jag efter inre kamp besparar er). Ambitionen är då att inte bunta ihop den nya avgiften med övriga skatter utan öronmärka pengarna för tv-ändamål.

Det finns goda skäl, inte minst språkliga, för att stödja kultur-, dokumentär- och nyhetssändningar i radio och tv som har hög ambitionsnivå och kvalitet men inte förmår göra sig gällande på den fria marknaden. Det är helt enkelt rimlig kulturpolitik. Men det finns inget som säger att dessa program måste produceras av just SVT, SR och UR – och det finns inga begripliga skäl till att de här tre public service-bolagen ska få statsreglerade medel till produktion av program som saknar kvalitetsambitioner. Sådant sköter marknaden utmärkt på egen hand.

Och när man synar SVT ser man att det i allt högre grad är de enklare kommersiella kanalerna som inspirerar. I SVT:s höstprogram för 2017 är det som slår en lättviktigheternas dominans. Lekprogram och enkel underhållning hade sin givna plats hos SVT i en monopolmiljö med två kanaler att zappa emellan på lördagskvällarna. Men idag?

Ärligt talat. Hur kan man motivera att folk ska hemsökas av licenspejlare eller skatteverk för att finansiera dejtingprogram med präster, genanta realityprogram om ”första dejten” och bantningsprogram för husdjur? Jodå, från och med onsdagen den 8 november kan vi tack vare SVT få se hur det går när fyra av ”Sveriges fetaste hundar” ska gå ned i vikt. I trailern studeras ett ”avföringsschema” intensivt och en låda skräpmat ger upphov till bekymrade blickar. Det kan säkert bli stor dramatik. Eller inte.

I övriga Mediesverige brottas medieföretag med sviktande intäkter och tvingas att minska sina redaktioner. I det ljuset framstår ”Sveriges fetaste hundar”-SVT som minst lika övergödd som de arma fyrbenta kamraterna.

Det är inte bara tv-licensen som bör avskaffas, detsamma gäller monopolet på tillgång till statsreglerade tv-avgifter. Public service-uppdraget är för viktigt för att lämnas till publikfriande public service-bolag.

Mest lästa just nu

1) Var stolt - inte nöjd av Annika Nordgren Christensen

2) Det boklösa folkhemmet av Annika Borg

3) Nej till fegheten av Thomas Engström

4) Pedagogen som misstror kunskap av Inger Enkvist

5) Enkla jobb räcker inte av Nima Sanandaji

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Baltikums sak är vår av Mats Johansson

2) Lära sig eller tycka till? av PJ Anders Linder

3) Den där jäveln som alltid smiter av Annika Borg

4) I den stora periferin av Karin Stensdotter

5) Min kväll med John le Carré av Mats Wiklund

NR 6 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...