VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Klassisk opera i repris

Av Mats Fält

Länge såg det ut som om förändringens vindar skulle blåsa bort Angela Merkel från makten i Tyskland efter flyktingkrisen, men när valet nu närmar sig har vinden bedarrat. Mats Fält spanar efter utvecklingslinjer i ny litteratur om tysk politik.

Inte heller höstens tyska val till förbundsdagen verkar komma att bjuda på någon större dramatik. Angela Merkel blir kvar som kansler och unionspartierna CDU och bayerska CSU förblir det största blocket inom regeringskoalitionen. Det enda avgörande som blir spännande är vilka partier som får äran att därutöver ingå i den nya regeringen. Trots den ibland allvarliga kritiken och de många stormarna under mandatperioden tycks Merkel återigen kunna behålla greppet om makten. Inte bara för att hon är ovanligt skicklig på att städa undan möjliga utmanare inom det egna partiet.

Många förutsägelser har kommit på skam under vårens och sommarens förvalsdebatt. Det var nu det skulle hända – livet utan evighetskanslern skulle inledas och nya kvastar skulle få en chans att sopa undan Merkels kompetenta men tämligen visionslösa sätt att styra Tyskland och Europa.

I vintras framstod den socialdemokratiske kanslerskandidaten, den tidigare ordföranden i Europaparlamentet, Martin Schulz, som både partiets och landets frälsare. Idag är SDP tillbaka på lika dåliga siffror som tidigare och socialdemokraternas kampanj har visat tydliga tecken på frustrerad desperation.

AfD – Allians för Tyskland – det arga och allt mer invandrarfientliga protestpartiet till höger, skulle antingen hota CDU/CSU på allvar eller kollapsa som en följd av ständigt pågående, lika eviga som intensiva, inbördeskrig. Nu verkar ändå AfD, trots återkommande mardrömsrubriker om extremism och bråk, komma in i förbundsdagen som ett normalstort parti.

Förvalsdebatten handlade också mycket om en riktig tysk klassiker – det förväntade slutgiltiga brottet mellan det mer konservativa bayerska CSU och broderpartiet CDU. Länge talade mycket för att inte minst debatten om flyktingkrisen skulle göra ett fortsatt formellt samarbete omöjligt. Ordkriget mellan München och Berlin förstörde nattsömnen för många inom de bägge partiapparaterna. Idag är det mesta som vanligt igen även på denna punkt. CSU och CDU har än en gång bekräftat sin allians och det mindre partiets separata appendix till det gemensamma valprogrammet, CSU:s ”Bayernplan”, skrämmer ingen av kollegerna i Berlin.

En av debattens huvudfrågor skulle bli flyktingkrisen 2015 och Angela Merkels påstått valhänta hantering av denna för landet avgörande framtidsfråga. Kanslern skulle även internt få svårt att försvara sitt agerande, trots att även Tyskland ändrat regler och praxis sedan dess. Inte minst CSU var och är mycket kritiskt. Idag lyckas inte Schulz trots upprepade försök på allvar få liv i frågan. Flyktingkrisen blev ingen huvudfråga och Merkel behöver inte ägna mer än en mindre del av sin tid till att hantera den.

Manfred Otzelberger har i sin bok Martin Schulz – Der Kandidat försökt teckna ett porträtt av den man som under några månader verkligen tycktes ha sitt öde i egna händer. Jublet visste inga gränser när den nye kandidaten äntrade scenen och gav hopp till SDP:s sedan länge frustrerade och modstulna medlemmar. Borta var hopplöshetskänslan och problemen med att hantera den tidigare socialdemokratiske kanslern Gerhard Schröders tuffa men antagligen nödvändiga reformering av stödsystem och arbetsmarknad. Med Schulz gällde en tydligare vänsterkurs utan mindervärdeskomplex i relation till regeringskamraterna i CDU/CSU.

Till bakgrunden hör att den från början tilltänkte kandidaten Sigmar Gabriel inte var särskilt populär i partiet. När Schulz istället valdes till kanslerskandidat trodde många att man hade kommit bort från de ständiga problemen med kandidater som inte går hem hos folket, som visar sig tjäna litet för mycket på föredrag eller har andra skelett i garderoben.

Boken präglas tydligt av de månader då allt åter igen tycktes vara möjligt för Willy Brandts gamla parti, Tysklands äldsta. Oetzelberger försöker förklara det som då framstod som en fantastisk politisk framgångssaga. Han låter dock även kritiker på andra sidan den politiska frontlinjen komma till tals. De påminde redan i vintras om att politiken låg klart till vänster om mitten och att det rimligen innebar en risk – inte för motstånd i partiet men för kommande väljarflykt. Andra problem var Schulz image som en av makthavarna i Bryssel och hans uppslutning bakom exempelvis stödet till Grekland och framtida euroobligationer. Han har också fått kritik för att han inte tillräckligt hårt har drivit på för en grundlig utredning av de tvivelaktiga skatteavtal som vännen, EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, ingick med multinationella företag under sin tid som regeringschef i Luxemburg.

Många betonar i boken Schulz positiva sidor. Gemytet, bakgrunden som före detta fotbollsspelare, nykter alkoholist, bokhandlare och borgmästare i den lilla staden Würzelen nära Aachen och gränsen till både Belgien och Nederländerna. Han har en historia som kan gå hem i stugorna. Samtidigt lyfter andra upp hans inte alltid sympatiska sätt att utnyttja ordförandeposten i Europaparlamentet för sina och det egna partiets syften. Även intresset för att sko sig ekonomiskt på uppdraget, utan att öppet vilja redovisa hur lönsamt det faktiskt är, gör bilden av den öppne och skojfriske rhenländaren mindre positiv.

Rent politiskt blir det problematiskt när en person vars parti stod bakom Merkels flyktinglinje 2015 idag försöker göra den till en stor stridsfråga i valet. Detsamma gäller det faktumet att Schulz tydliga inriktning på högre skatter och kritik mot näringslivet och tidigare nedskärningar krockar med det faktumet att flera av hans partikamrater, som ministrar i Merkels regering, själva har drivit många av de förslag han idag angriper som förkastliga. Det är inte enkelt att som parti driva en aggressiv valkampanj och samtidigt sitta kvar i huvudmotståndarens regering. För Schulz är valkampanjen huvudsaken, men för hans partikamrater i regeringen är det både angeläget och nödvändigt att fortsatt kunna agera i sina regeringsroller, valkampanjen till trots.

Schulz har sedan succéveckorna i vintras hamnat i en nedåtgående spiral. Besvikelsen över att framgångsvågen planade ut måste kompenseras, och då blir utspelen ibland alltför skruvade och präglade av just den krisstämning som kommit tillbaka. När Schulz kritiserar Merkel för att inte på allvar vilja föra en ideologisk debatt om framtiden, så är hans analys helt korrekt. Angela Merkel hanterar problem när de dyker upp, hon undviker dem inte genom att själv driva utvecklingen framåt och ser inget större värde i visioner. Schulz problem är att han i en svag position inte kan tvinga kanslern – som dessutom ständigt prisas av hela världen för sin kompetens – in i en debatt som hon inte själv vill föra. Det enda resultatet blir att Schulz svaghet blir ännu tydligare och att stämningen i de egna leden sjunker ytterligare.

AfD sågs länge också som ett allvarligt hot mot unionspartierna. Numera är partiet ett etablerat faktum i tysk politik och har trots misslyckandet i det tidigare förbundsdagsvalet kommit in i många regionala parlament. I ett antal delstater i öster, som Brandenburg, Mecklenburg-Vorpommern, Thüringen, Sachsen och Sachsen-Anhalt, har de haft stora framgångar. I de förbundsländer som ingick i det gamla Västtyskland har det ofta gått sämre. Dagens prognoser förutspår att partiet kommer in i förbundsdagen, men med under 10 procent av rösterna.

Justus Bender, journalist i Frankfurter Allgemeine Zeitung, har länge nära följt AfD:s utveckling, inte minst dess intensiva inre liv. I Was will die AfD? ger han en bild av både partiets historia och dess sätt att fungera.

Efter de första opinionsframgångarna, då partiet i första hand var EU-kritiskt och motståndare till euron, har AfD ständigt präglats av skandaler och inre strider, ofta kopplade till mer eller mindre extrema företrädare. Trots detta har partiet lyckats hålla sig kvar en bit ovanför den federala spärrgränsen som i Tyskland ligger på 5 procent. Spelar den ständiga kritikstormen ingen roll alls? frågar sig nog de flesta som läser boken. Bender svarar både ja och nej. Nej, i den meningen att för partiets aktiva har skandalerna blivit en hanterbar del av vardagen. Ja, på så sätt att väldigt många väljare nu har hunnit lämna AfD. Det relativt stabila stödet beror på att nya upprörda eller missnöjda väljare ständigt samlas under fanorna.

När partiet bildades kunde de drivande docenterna och professorerna i nationalekonomi inte själva fylla alla platser i partiapparaten. När verksamheten sedan startade på allvar begicks ofta administrativa fel av människor som aldrig tidigare hade arbetat med sådana uppgifter. Det var redan från början högt i tak i den interna debatten – det var ju därför partiet hade bildats, för att ge utrymme för diskussioner även utanför åsiktskorridoren – och kritiken mot de felande kamraterna blev förödande. Dessa hade i sin tur ofta sett sig själva som ärbara medborgare och blev arga och avgick eller gav tillbaka med samma mynt.

Det här sättet att bemöta varandra har blivit en del av den interna partikulturen inom AfD. Därför överlever man trots att ledande företrädare regelbundet fördömer varandra, bedriver lågintensiva inbördeskrig och ofta inte alls kan samarbeta eftersom motsättningarna är så grundläggande. Kupper tillhör vardagen. En uppenbar fördel för journalister som Bender är att det inte sällan levereras omfattande personutredningar av motståndare inom partiet som motsidan vill att medierna ska använda för att hänga ut vederbörande. Utredningar som nästan varit omöjliga att finansiera för mediebolagen själva.

När partiets EU-kritik först möttes av avfärdanden från politiker och journalister som inte ville ta den ibland väl underbyggda kritiken på allvar, litet som när Carl Bildt använde storleken på socialförvaltningen i Värnamo som ett tungt argument mot liknande invändningar mot centralstyrning och byråkrati, undergrävdes AfD-väljarnas förtroende för makten och medierna ännu mer. Samma effekt hade de första reaktionerna på partiets utveckling mot att bli allt mer invandringsfientligt. Klyftan mellan AfD och systemet vidgades.

När rapporterna om extremister i partiets led började bli allt mer frekventa reagerade partiet först med uteslutningar och fördömanden. När sedan partiledningen hade svängt från att prioritera EU-frågor till att prata mest om invandrare, mångkutur och islam började allt fler av de egna väljarna att tolka mediernas bevakning av de egna extremisterna som orättvis förföljelse. Idag ger det snarare mer prestige än problem att bli utpekad och tvingas försvara sig mot journalister och andra partier. Det gäller även medlemmar som bevisligen är antisemiter, som ifrågasätter den parlamentariska demokratin och som tidigare har varit ledande företrädare för öppet högerextrema partier och rörelser.

Är partiet då ett hot mot demokratin? Benders slutsats är att det numera i praktiken skulle vara svårt att förena AfD:s mål med ett demokratiskt samhälle. Medlemmarna ser sig ofta inte som högerextrema, men många av deras åsikter hör hemma på den planhalvan. Synen på rättstrygghet är relativ och betoningen av skillnaden mellan medborgare och främlingar skulle kunna få mycket olyckliga konsekvenser för det tyska samhället. De många extremister som har valt att bli en del av partiet innebär också att det skulle bli en mycket problematisk koalitionspartner.

Författaren tecknar en fiktiv historik över ett Tyskland styrt av AfD. Utgångspunkten är ett politiskt krisläge utan naturlig majoritet, präglat av en omfattande terrorvåg. Till slut går CDU och CSU med på att bilda regering och AfD får posten som förbundskansler. Bender beskriver hur AfD kollrar bort sina regeringskolleger och lyckas skapa både enorma spänningar och ekonomisk kris genom att driva sina krav. Detta avsnitt imponerar inte. Författaren låter även ett antal fullt rimliga politiska mål resultera i omedelbar katastrof; det handlar exempelvis om minskade partibidrag, nedskärningar inom public service, ökad privatisering, lägre skatter, minskad makt för författningsdomstolen och förändringar av den gemensamma valutan. I Benders värld blir alla idéer som AfD rör vid omgående förkastliga.

CSU har haft som en av sina övergripande målsättningar att det aldrig ska finnas något livskraftigt parti till höger om CDU/CSU. AfD är ett bevis på att denna strävan har misslyckats. Detta trots att Bayerns ”delstatsbärande” parti gjort sitt bästa för att även på nationell nivå markera att CDU/CSU även representerar dem som ibland tycker att Merkels unionspolitik sökt sig alltför långt från de borgerliga rötterna.

Detta har varit en av CSU:s uppgifter i alliansen med storebror CDU: att kasta köttben åt framförallt socialkonservativa väljare som har börjat tvivla på att Merkels mittenpolitik har något att erbjuda även dem. På Franz Josef Strauss tid var det lättare. Dels var CDU ett mer borgerligt parti, dels utgjorde CSU:s väljare en betydligt större del av unionspartiernas bas i förbundsdagen. Det var lättare för CSU att påverka politiken och förtroendet för att det verkligen var möjligt var lättare att vidmakthålla.

Motsättningarna har i och för sig även tidigare varit allvarliga. CSU fattade redan 1976 ett aldrig genomfört beslut om att faktiskt bryta samarbetet med CDU. I samband med Tysklands återförening fördes diskussioner inom CSU om att även verka i andra delstater, men detta projekt förverkligades inte heller. Partiet förblir unikt starkt i Bayern, men måste ständigt kämpa för att förbli relevant även i Berlin.

Det är denna kamp som inte sällan får det att verka som om CSU när som helst ska fatta ett nytt beslut liknande det 1976. På samma sätt som under våren, då även garvade kommentatorer hade svårt att se hur Merkel och ministerpresidenten, tillika partiledaren, Horst Seehofer någonsin skulle kunna bli överens igen. Det blev de emellertid och de går nu till val med ett gemensamt valprogram som i huvudsak är formulerat av Merkel. Seehofers entusiasm är begränsad, men viljan att bryta med det parti som ger Bayern ett oproportionerligt stort inflytande i regeringen är också begränsad.

Relationen mellan CDU och CSU påminner litegrann om kinesisk klassisk opera. Alla vet vilka regler som gäller och hur spelet måste spelas. Trots det lyckas aktörerna hålla intresset levande och förse tyska medier med ständigt nya, rafflande rapporter om motsättningar, uppror och nattmanglingar. Det fungerar trots att München hittills aldrig har gjort allvar av de många hoten om att gränsen är nådd och tålamodet förbrukat. I år har det handlat främst om en övre gräns för flyktinginvandringen. Merkel har sagt att det är fel i sak och oförenligt med landets internationella förpliktelser. Seehofer har deklarerat att CSU minsann ska se till att det blir verklighet ändå, på något mystiskt sätt.

Den som vill veta mer om det ständiga spelet mellan kanslerpartiets två halvor, kan gå till Peter Müllers bok Der Machtkampf . Författaren presenterar en grundlig genomgång av partiets moderna historia och förklarar hur samspelet mellan CSU-apparaten och regeringen fungerar.

En del av boken ägnas också åt den inre striden om makten efter Seehofer, som närmar sig den tid i livet när det är dags att fundera på efterträdarfrågan. Kombinationen av mycket makt på en liten yta där i princip alla kombattanter känner varandra väldigt väl skapar speciella förutsättningar. Litet av ett tyskt House of Cards, utan kärnvapenkoder och mord, med Alperna och Ludvig II:s slott som dekor.

Till skillnad från alla andra delstatspartier inom unionen är CSU verkligen ett självständigt parti som samarbetar med CDU. Därför har CSU och Bayern alltid haft en särställning, vilket för det mesta också har resulterat i fördelar. CSU har en egen grupp i förbundsdagen med ett eget kansli och – inte minst viktigt – egna kommunikatörer som inte styrs av CDU. Efter varje val förhandlar CSU om både regeringsprogram och platser i ministären med CDU. Vad gäller politiken, konstaterar Müller att CSU sällan får gehör för särskilt mycket, men åtminstone ett mer väsentligt krav per år brukar få genomslag, trots motstånd från storebror.

CSU har nästan alltid haft egen majoritet i Bayern. Det är ett av Europas absolut mest framgångsrika partier. För att bevara sin ställning måste ledningen kunna göra troligt att man faktiskt har en plats vid rådsbordet i Berlin. Detta intryck förstärks genom att man ofta och gärna kritiserar både kanslern personligen och regeringen som kollektiv, trots att man förvisso även har egna ministrar på plats i Berlin.

Skillnaden mellan den nuvarande ministerpresidenten Seehofer och Angela Merkel har förstärkt intrycket av att det allt som oftast är akut krisläge som råder. Seehofer går på känsla och gör hellre ett utspel för mycket än ett för litet. Merkel vill ha ordning och reda, och har ibland svårt att hantera den ständiga beskjutningen från München. Båda får dock det de främst är ute efter. Merkel får ett i huvudsak lojalt systerpartis stöd. Seehofer får uppmärksamhet, braskande krigsrubriker och då och då även stöd i sak.

Det ständiga krigandet i medierna ska inte tolkas som att Merkel och Seehofer inte kan umgås. De har ständig kontakt och konversationen präglas ofta av ironiska anspelningar på den senaste ”krisen” i relationerna mellan München och Berlin. När Seehofer 2012 tillfälligt tjänstgjorde som republikens president, i samband med Christian Wulffs avgång från posten på grund av en misstänkt korruptionsskandal, frågade han ”för formens skull” om möjligen Merkel var intresserad av jobbet som statschef utan makt. Det var hon naturligtvis inte. Det var inget kuppförsök utan bara ett av de många sammanhang där de båda, för de mesta utan krigsrubriker, haft anledning att lösa gemensamma problem.

Bayern är ungefär lika framgångsrikt som CSU. Delstaten har lyckats gå från jordbruksregion till en ledande position inom industri och teknologi under några decennier. Utbildningssystemet är ett av Europas bästa. Ideologiskt är CSU tämligen liberalt med socialkonservativa inslag. Pragmatism är dock grundläggande för den dagliga hanteringen – dock med tillägget att det som är bra för Bayern bör stödjas även om det inte alltid kan förenas med några logiska principer. En viktig del av spelet i Berlin är att utverka förmåner för delstaten, ibland även på bekostnad av landet i stort.

Müller påminner om att CSU:s partiledning inte har någon lätt uppgift trots framgångarna. Det gäller att ständigt bibehålla trycket mot Berlin och CDU för att inte bilden av det mäktiga lilla partiet ska skadas. I fristaten Bayern räcker det inte med valresultat som de flesta politiker i Europa idag bara kan drömma om. Förutom i München och Nürnberg brukar det alltid gå bra. I Bayern måste CSU få egen majoritet för att systemet ska kunna leva vidare, gärna över 60 procent av rösterna. Det gäller även i förbundsdagsvalet 2017, vilket är troligt med rådande opinionsläge i både landet och delstaten.

Frågan som inte fällde Merkel är alltså flyktingkrisen 2015 – året då kanslern öppnade gränserna, vilket fick konsekvenser för hela Europa. För en gångs skull agerade Merkel inte så metodiskt och planerat som vi är vana vid. Hon framstod plötsligt som känslomässigt engagerad och använde andra typer av argument än dem som ingår i den vanliga arsenalen. Senare har politiken reviderats och EU-avtalet med Turkiet, även det kritiserat av många, var till stor del kanslerns verk. Det kommer inte alls lika många flyktingar till Europa, inte heller till Tyskland eller Sverige. Det måste till och med CSU, AfD och SD konstatera.

Det är därför slaget om flyktingpolitiken ställdes in i Tyskland hösten 2017. Det blev inte frågan som slutgiltigt fick CSU att bryta med sitt systerparti. Det blev inte heller frågan som lyfte AfD över 15 procent eller gav Martin Schulz ny ammunition för sin haltande kanslerskampanj. Det hindrar inte att flyktingkrisen förblir en ovanligt dramatisk del av den tyska efterkrigshistorien. Den som en gång till vill följa utvecklingen från början till slut bör välja Robin Alexanders bok Die Getriebenen. Alexander ger en mycket initierad skildring av utvecklingen och av Angela Merkels roll i sammanhanget. Det blir väldigt tydligt att här drev hon faktiskt, till skillnad från så många andra gånger, själv på utvecklingen.

Vad innebär då fyra år till med Merkel vid rodret? Adenauers gamla devis ”Keine Experimente” kommer även fortsatt att gälla. Tyskland kommer knappast att genomföra några mer radikala reformer av arbetsmarknaden eller det sociala systemet. CDU kommer att förbli ett parti som försöker följa väljarna, istället för att visa på en ny färdriktning. Merkel kommer troligen inte att låta Tyskland på allvar ta det internationella ansvar som landets storlek och styrka egentligen motiverar. De som vill driva centraliseringssträvandena vidare i EU, med Frankrikes nyvalde president Macron i täten, kommer att få fortsatt stöd från Berlin. Därmed inte sagt att den i privata sammanhang gemytlige bokhandlaren från Würzelen skulle vara ett bättre alternativ.

Vi som tror på liberalismen får hoppas på att det nyuppståndna liberala FDP kan dra unionspartierna åt rätt håll. Partiet åkte ur förbundsdagen 2013. Partiledaren Christian Lindner är åtminstone en fantastisk talare, och man har under senare år lyckats göra comeback i flera delstatsparlament. Dessvärre förskräcker spåren från den tidigare gulsvarta koalitionen. Då blockerade partierna varandra under hela mandatperioden, och det slutade med att liberalerna begick politisk harakiri.

Mest lästa just nu

1) Var stolt - inte nöjd av Annika Nordgren Christensen

2) Pedagogen som misstror kunskap av Inger Enkvist

3) Nej till fegheten av Thomas Engström

4) Det boklösa folkhemmet av Annika Borg

5) Enkla jobb räcker inte av Nima Sanandaji

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Innehållets nationalscen av Olle Lidbom

2) Den andra sidan av myntet av Håkan Tribell

3) Ta oss på allvar! av Jasenko Selimovic

4) Upplysning slår underhållning av Niklas Ekdal

5) En stat i staten av Hans-Gunnar Axberger

NR 6 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...