VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

I ett främmande land

Av Gunilla Kindstrand

Kulturarvspolitiken har gradvist skiftat perspektiv. Från landskap, minneskultur och gamla byggnader till identitetspolitik.

Det är höst och söndag. Hönsen sprätter i det som nyss var potatislandet.

Grannen sätter in innanfönster i sin stuga. Han brukar gissa att den är från 1700-talet. Vid grönavågenkollektivet mekar någon med en gammal bil.

På andra sidan byvägen flyter en å som en gång drev smedjorna där Gustav Vasa hämtade vapen.

”Såvitt man bor i en by måste man bry sig”, skrev en gång Sara Lidman.

Också om kulturarvet, som finns där som en självklar bakgrund i det liv som för det mesta forsar lika snabbt som åvattnet.

I politiken, däremot, är kulturarvet långt ifrån självklart. Den debatt som förts det senaste året har varit frän och visat låsta positioner. Den har mest handlat om museernas självständighet, om normkritikens plats och om samlingarnas värde. Men när regeringens kulturarvspolitik klubbades i riksdagen i maj spred sig ingen egentlig lättnad i sektorn. Spänningen finns tydligt kvar, mellan dem som gärna kallar sig ”förändringsagenter” och dem som oroar sig för ett avsmalnande uppdrag, forskningsförakt och en ökad politisering.

En underdebatterad sida av kulturarvspolitiken är dess urbanisering. Sedan millennieskiftet har jag då och då gästarbetat i den så kallade kulturarvssvängen, med tillfälliga titlar som utställningsproducent, textförfattare, strateg, dramaturg… Successivt har det professionella perspektivet flyttat sig – från landskap, minneskultur, gamla byggnader – till den identitetspolitik som vuxit fram ur den urbana livsmiljöns erfarenheter och utmaningar. Vi som bor på landet befinner oss i ett alltmer främmande land. Det är inte bara perspektivet som är ett annat. Själva optiken är också utbytt.

Hur samverkar egentligen kulturarvets politisering med den växande spänningen mellan stad och landsbygd? Vad är det som låser debatten om oss och vårt beroende av det förgångna?

Jag lyfter telefonen. Den här texten bygger på samtal med ett tiotal personer med centrala positioner och/eller stor insyn.

Till en början går det dåligt. De första två jag talar med säger att de inte vill bli citerade med namn:

– Att diskutera kulturarvspolitik ur olika synvinklar vore både intressant och nyttigt. Men det är så eldfängt och socialt komplext. Jag vill faktiskt inte förekomma i debatten, eftersom min syn skiljer sig från den som Historiska museet och Riksantikvarieämbetet förfäktar. Så sorry. Fegt, men jag har lärt mig hur det fungerar idag.

– Jag kunde aldrig se vidden av situationen i Sverige förrän jag lämnade landet och såg vad som försiggick utifrån. När man jämför med andra europeiska länder blir bilden extremt tydlig. Vi har en tystnadens kultur. Bara att vilja få till stånd en öppen diskussion är omöjligt, som jag ser det. Konsekvenserna kan bli oöverskådliga i det offentliga livet.

En som däremot formulerar sig om utan hörbar ängslan är Birgitta Svensson. Hon är sekreterare i Kungliga Vitterhetsakademien, ett sällskap som samlar många av samtidens tyngsta forskare inom samhällskunskap och humaniora. Vitterhetsakademien är en tung spelare i kulturarvssektorn. Deras pengar är betydelsefulla på alla nivåer.

Vitterhetsakademin söker sällan medial uppmärksamhet men senaste året har den gång på gång larmat om hur tillfälliga politiska konjunkturer undergräver arbetet på museerna.

– Ett museums uppgift är att problematisera företeelser som identitetspolitik. Inte att hylla dem, säger Birgitta Svensson torrt.

Det finns inget lagbundet i utvecklingen, understryker hon.

– Jämför med på biblioteken och arkiven. De har lyckats freda sig. Museisektorn däremot visar en oroväckande brist på integritet och lyhördhet mot makten.

Hon har inte låtit sig lugna av kulturministerns upprepade försäkringar om att politikernas fingrar ska hållas borta från kulturarvet. Tvärtom.

– Regeringsmakten har gjort Riksantikvarieämbetet till en stabsenhet som öppnar en korridor rakt in i institutionerna. Det är djupt oroande.

Instrumentalism av alla slag brukar ses som en styggelse i kulturvärlden. Konstnärer och konstinstitutioner påminner oss ständigt om vikten av oberoende och frihet. I kulturarvssvängen råder en annan logik. ”Vi måste lära oss att utnyttja kulturarvet för samtidens sociala frågor” som Historiska museets chef formulerade det på en konferens om nya sätt att arbeta.

Det går att dra en rak politiseringslinje från Marita Ulvskogs kulturministertid (19962004) fram till idag. Några pekar ut projektet Agenda Kulturarv som den stora synvändan.

Agenda kulturarv pågick under några år efter millennieskiftet och involverade organisationer och institutioner. Ambitionen var att göra det breda engagemanget i kulturarvet synligt och skapa nya kopplingar mellan experter och ideella krafter. Det var en krävande omtolkning som utmanade den traditionella expertrollen.

Var det möjligen då man öppnade Pandoras ask?

– Ja, jag har faktiskt funderat över det åtskilliga gånger! utbrister Birgitta Johansen. Hon var länge chef på Riksantikvarieämbetets kulturmiljöavdelning och en av de drivande bakom Agenda Kulturarv.

– Vi ville demokratisera kunskapen och få in samtiden i kulturarvet. Men jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle slå över som det gjort.

Birgitta Johansen är numera chef på Örebro länsmuseum. Det var tidigare ett av de regionala museer som hetast omfamnade identitetspolitiken. Nya chefen har en annan linje.

– De senaste åren har museivärlden bidragit till en farlig polarisering i Sverige. Alla behöver historia och det finns historia som inte har berättats, men vi har varit lite väl pigga på att hitta underrepresenterade grupper och framställa dem som offer. Vi borde bli bättre på att nyansera och sätta in större sammanhang.

Som en given undertext i nästan alla samtal finns striden om det kulturella narrativet. Vilka förstår vi oss vara? Vilken övergripande berättelse ska utgöra vår gemensamma verklighets ramar? Sverigedemokraterna har placerat av kulturarvsfrågorna i politikens centrum. Det har skapat en stor oro i kulturarvssektorn som många gånger har kortslutit den intellektuella rörligheten.

Birgitta Johansen är klart bekymrad över att så många professionella anser att det ingår i själva kulturarvsuppdraget att ta både politisk och partipolitisk ställning.

– Det är givetvis inte vår uppgift som tjänstemän att för skattebetalarnas pengar argumentera mot en viss sorts politik eller mot vissa politiker, säger Birgitta Johansen. Vi ska hålla oss till sakfrågor och bemöta politiska utsagor utifrån våra kompetensområden, inte utifrån våra privata övertygelser. Att hålla sig till denna smala väg är inte alltid lätt, men det är då vi gör vi vårt jobb.

Om landsbygdens marginalisering säger hon:

– Kulturarvets intellektuella elit bor i storstäderna. Landsbygdens erfarenheter av migration och värderingskriser tillmäts inget värde när strategierna skrivs.

Keith Wijkander har arbetat fyra decennier i kulturpolitikens mitt. Han har verkat intill fyra kulturministrar, varit överantikvarie vid Riksantikvarieämbetet, överintendent vid Statens maritima museer och utredare på regeringskansliet. Rent akademiskt är han fil dr i arkeologi. Han var huvudsekreterare i den stora kulturutredningen 2009. Idag jobbar han som konsult. Hans inflytande som senior rådgivare är inte på något vis obetydligt.

Han menar att de stora spänningarna i kulturarvspolitiken kan avläsas som en modernitetskris.

– Den svenska moderniteten har kommit att identifiera sig med sin frigörelse från traditionssamhället. Att vara modern är att vara icke-traditionalist. Det blir på så vis en sorts motsättning mellan kulturarvet och det moderna.

Men varje människa och varje samhälle formas av sitt förflutna och av ett visst historiskt sammanhang. Därför måste kulturpolitiken hela tiden medla mellan modernitet och kulturarv, menar han.

– Idag finns det en stark trend i politiken att reducera kulturarvet till en fråga om praktisk vård av historiska föremål och kulturmiljöer. Det är naturligtvis angeläget, men den verkliga poängen med att ta hand om de fysiska lämningarna och minnena är att vi därmed erkänner för oss själva att de är sprungna ur sammanhang som representerar något dynamiskt – också för oss här och nu.

Spänningen mellan modernitet och tradition finns i alla politikområden. Han tar integrationsdebatten som exempel.

– Retoriken handlar om ”mångkultur ”, men svensk integrationspolitik verkar i grund och botten bygga på idén om att alla så snabbt som möjligt ska bli moderna, dvs. anta vår form av modernitet. Det kan ställa nya svenskar inför valet att endera göra som vi, förneka sitt kulturarv, eller ställa sig vid sidan av ”storsamhället”.

– Vi skulle behöva gå tillbaka till 1870-talet och det stora språng som moderniteten då tog för att få perspektiv på dagens situation. Men att tala kring sådana tidsspann är omöjligt i politiken idag.

Den myndighet som en gång hade både mandat och kunskap att betrakta just de långa tidsspannen är Riksantikvarieämbetet (instiftat 1630). Verket, som alltså är på väg att bli sektorns supermyndighet, har förlorat delar av sin legitimitet de senaste åren. Jag bläddrar i en medarbetarenkät som kom, anonymt, i ett kuvert på posten. Ett 30-tal personer på en de centrala avdelningarna har tillfrågats om sin arbetssituation. Fler än 25 är öppet oroliga för myndighetens framtid. Genomgående larmas om en förödande kompetensförlust, inte minst vad det gäller kulturminnesvården.

”Det finns ett ointresse för kulturarvsfrågor förutom den del av verksamheten som för tillfället är politiskt korrekt.”

Det är uppenbart att en smärtsam omställning pågår. Det skrivs flitigt om personalomsättning, kompetensförlust och förvirring. Rädsla verkar vara en genomgående känsla.

”Jag skriver detta på min privata dator och vill inte skriva ut det på ämbetets skrivare, rädd för att någon ska efterforska vem som skrivit vad.”

Varifrån kommer denna ängslan?

Det är för att konkurrensen om tjänsterna är så hård, säger en. För att få projektpengar måste man passa in, säger en annan. Bättre då att inte säga något alls än att säga fel. Alla nämner det som kan sammanfattas som New Public Management, där cheferna pressas av resultatmål och mätbarhet och tunga överbyggnader i form av kommunikation, utvärdering, ekonomi som kväver kärnverksamheten.

Flera jag talar med menar att rädslokulturen delvis springer ur den rapport som (nu nedlagda) Riksutställningar gav ut 2015. Den heter ”Museerna och mångfalden” och kom till på uppdrag av regeringen, som ville att museerna skulle uppmuntras att ”utveckla och ta vara på utvecklingspotentialen i det mångkulturella Sverige”.

Rapporten är en sorts handbok i normkritik hardcore. Den beskriver trosvisst hur ett nytt språk bör införas. Hur medarbetarna bör vakta på varandras åsikter för att upptäcka avvikelser. Att personal eller chefer som inte är av rätta läran bör lyftas bort ur organisationerna. ”Museerna och mångfalden” kritiserades hårt av debattörer utanför kulturarvssektorn. Den interna diskussionen var blygsam.

Söndagen går mot sitt slut. Skymningen löser upp konturerna kring skog och betesmarker. Hammarslagen mot bilplåt har upphört. Jag stänger om hönsen och ringer dagens sista samtal. Det är till ännu en Birgitta. Hon har efternamnet Elfström. Också hon var länge chef på Riksantikvarieämbetet. Idag bor hon mestadels i Frankrike och arbetar som psykosyntesterapeut.

– Vi måste acceptera att människor använder sig av kulturarvet på en mängd olika vis och med olika utgångspunkter. Den kulturarvsstrategi som dominerar nu bygger på ett olyckligt vis på friktioner, mellan stad och land, mellan traditionalister och förändrare och mellan dem som ser sig representanter för den ”rätta läran” och de andra.

– Som terapeut är jag intresserad av klientens delpersonligheter. Ligger de i för stor friktion med varandra så låser sig livet. Det är som om de olika delarna inte ens vill se eller tala med varandra. Jag tror det vore klokt att beskriva kulturarvets grundmekanismer just med en sådan terapeutisk utgångspunkt. Man kan få friktionen att genera energi genom att få till stånd möten, där alla respekteras eller i alla fall lyssnas till.

Den franske historikern François Hartog har många fans i forskarvärlden. Han intresserar sig för hur människor förhållit sig till det förflutna, det närvarande och framtiden under olika epoker. I grova drag resonerar han så här: Till och med under franska revolutionen 1789 såg människan på det förgångna som en sorts guldålder. Nuet och framtiden stod i relief till det förgångna. Historien fick på så vis definiera nutiden. Därefter började samhället successivt orientera sig efter utopiernas ljus. Framtiden färgade samtiden.

Idag, menar Hartog, lever vi istället i det som kan kallas ”presentismen”, i ett allt överskuggande ”nu”. Såväl det förgångna som framtiden har förvandlats till overkliga dimensioner.

När nuet koloniserar förflutenheten stängs också kulturarvet in i en smal glipa av samtid.

Trivialiserat till ett verktyg för en hårdhänt dagspolitik.

Reducerat till stumma samlingar, som står intryckta i magasinens mörker, berövade på sina sammanhang.

Allt färre av oss får tillgång till den märkvärdiga dynamik som kan ge oss såväl nya perspektiv som djup mening åt levandet.

Hur ska kulturarvet befrias från nuets fängelse?

Allt är mörker och ständigt forsande vatten.

Gunilla Kindstrand är frilansjournalist.

Mest lästa just nu

1) Frihet att tillbe av Daniel Alm

2) I stim, skov och kaskad av Torbjörn Elensky

3) Det heliga krigets lockelse av Eli Göndör

4) Det sker inte här av Josefine Owetz

5) I ett främmande land av Gunilla Kindstrand

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Lära sig eller tycka till? av PJ Anders Linder

2) Den där jäveln som alltid smiter av Annika Borg

3) I stim, skov och kaskad av Torbjörn Elensky

4) Ingen utväg av Torbjörn Elensky

5) Det sker inte här av Josefine Owetz

NR 7 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...