I en minnesvärd scen från den annars rätt tråkiga filmen Den innersta kretsen hotar en CIA-agent att utvisa en maffiaboss till Italien om inte denne hjälper till med att mörda Fidel Castro. Maffiabossen, spelad av en ovanligt lågmäld Joe Pesci, svävar ut i följande sociologiska frågeställning:

”Vi italienare, vi har våra familjer och kyrkan, judarna har sina traditioner, de svarta har sin musik… hur är det med er protestanter? Vad har ni egentligen?”

CIA-agenten, spelad av en träig Matt Damon, svarar kyligt:

”Vi har Amerikas förenta stater. Ni andra är bara här på besök.”

Under det tidiga sextiotal då Den innersta kretsen utspelar sig dominerades USA:s offentliga liv och institutioner alltjämt av vita, anglosaxiska protestanter som Damons CIA-agent. Visst fanns det undantag här och där – såsom de katolska bröderna Kennedy. Ur kulturell synvinkel var det dock puritaner som höll i tyglarna, och ”etniska” artister som Nat King Cole och Rita Moreno gjorde bäst i att anpassa sig efter en publik bestående av sedligt sinnade blekansikten.

Men för en betraktare av samtiden ter sig Damons kaxiga replik pinsamt föråldrad. Den vita medelklassens krympande födelsetal, tilltagande kulturella irrelevans och fysiska bortgång i alkoholism och tablettmissbruk kungörs numera nästan dagligen i amerikanska medier. I sin bok The Rise and Fall of Anglo-America från år 2004 demonstrerade statsvetaren Eric Kaufmann hur USA:s ”anglo-protestantiska etniska kärna” är på väg att urholkas helt. Enligt Kaufmann utgör vita anglo-saxiska protestanter (så kallade WASP:s) idag mindre än en femtedel av USA:s befolkning, och endast en bråkdel av dem bryr sig längre om att gå i kyrkan. Deras en gång så dominanta kulturarv betraktas numera som förlegat och ohippt, och har sedan länge trängts ut ur storstäderna. För att uppleva det på nära håll behöver man idag bege sig djupt in i landet och högt upp i bergen, till små orter som få amerikaner längre bryr sig om. En sådan ort är Branson, Missouri – denna veckas resmål.

Vi bor på Welk Resorts – ett slags korsning mellan turisthotell och ålderdomshem – där min amerikanska svärmor lyckats komma över någon sorts grupprabatt. Anläggningen är döpt efter femtiotalsidolen och dragspelslegenden Lawrence Welk, värd för det sedan länge nedlagda estradprogrammet The Lawrence Welk Show. Under trettio år, från 1951 till 1982, försåg Welk och hans nästan kusligt vita storbandsorkester den amerikanska tevepubliken med hälsosam och anständig familjeunderhållning på bästa sändningstid. Även om Welk då och då tog sig an ”fräckare” artister som Elvis Presley och The Beatles så höll han hårt på sedligheten – så hårt att han avskedade stjärnsångerskan Alice Lon för att ha ”visat för mycket lår” under en sändning. När hans program lades ner flyttade Welk ut till Branson, där han fortsatte att uppträda ända fram till sin död år 1992. Hotellets matsal stoltserar än idag med bilder av herr Welk med dragspelet i högsta hugg, omgiven av gladlynta, om än ålderstigna, hotellgäster.

Lawrence Welk var långt ifrån den enda artist som slog sig ner i Branson på sin ålders höst. Sångaren Andy Williams – USA:s svar på Lasse Lönndahl – öppnade i början av nittiotalet sin egen Andy Williams Moon River Theater i centrala Branson. Diverse andra grånade stjärnskott, såsom programledaren Dick Clark och countrysångaren Glen Campbell, följde snart i hans fotspår. Inom kort var Branson USA:s näst mest besökta turistmål (efter Disney World) och hade fler teatrar än Broadway. Till skillnad från andra nöjesstäder som Las Vegas och Atlantic City höll Branson dock hårt på anständigheten – kasinon, spritbutiker och prostituerade lyser än idag med sin frånvaro. Stadens mest populära teater, Sight and Sound of Branson, visar uteslutande pjäser baserade på Bibeln, medan lokala radiostationer spelar kristen country hela dagen lång. Detta har föranlett snorkiga storstadspublikationer som Wall Street Journal att håna Branson som den bondska töntighetens metropol – ett mecka för blåhåriga kyrkotanter och ”white trash”. Andra kommentatorer är mer vänligt inställda. Författaren Charles Murray valde till exempel att inkludera Branson i sitt sociologiska ”Bubble Test” – ett prov som mäter amerikaners kunskap om ”det riktiga USA”.

Idag hänger staden Branson dock alltmer på fallrepet. Andy Williams, Dick Clark och Glen Campbell har alla gått hädan, och stadens puritanska medelklassklientel har knappast blivit yngre. Allt färre stjärnor bryr sig om att stanna till i Branson, som ju trots allt ligger en smula avsides. Denna veckas dragplåster är Peter Noone, före detta sångare i sextiotalsbandet Herman’s Hermits. Av affischerna att döma är den sjuttioårige herr Noone någotsånär välbehållen, och liknar en ansiktslyft Steve Bannon. Femtio dollar per biljett ter sig dock en smula styvt, inte minst med tanke på att Herman’s övriga Hermits alla är pensionerade eller avlidna. Nästa vecka gästas Branson av Anna Ankas skönsjungande ex-make Paul – fortfarande aktiv vid sjuttiosex års ålder. Kort därpå gör femtiotalsgruppen The Platters en blixtvisit vid Bransons Tribute Theater. Originalsångaren Tony Williams, vars ljuva tenor kan höras i gruppens största hit Only You (And You Alone), dog i emfysem för tjugofem år sedan och är, liksom gruppens övriga originalmedlemmar, ersatt med en yngre upplaga. I brist på levande kändisar satsar Branson alltmer på imitatörer. Dick Clark’s American Bandstand Theater gästas till exempel denna vecka av såväl ”Johnny Cash” som ”Frank Sinatra”. Det hela kan te sig oskyldigt, men jag frågar mig hur många av stadens skröpliga semesterfirare som känner till att Dick Clark, Johnny Cash och Frank Sinatra alla mött sin skapare, och att showen inte är på riktigt.

Under vår sightseeingtur upp i Ozarkbergen passerar vi Yakov Smirnoffs gamla teater. Den ukrainskfödde Smirnoff var en av åttiotalets mest populära komiker, och en stilistisk föregångare till rollgestalten Borat. Smirnoffs skämt handlade nästan uteslutande om kalla kriget, och brukade låta något i den här stilen:

”I Amerika har ni så många fantastiska saker som vi aldrig haft i Sovjetunionen, som till exempel varningsskott.”

Yakov Smirnoffs folkliga stil och hjärtliga proamerikanism gjorde honom till en av Ronald Reagans favoritartister. Den cyniska storstadspubliken var dock mindre imponerad, och Smirnoff förpassades snart till det avlägsna Branson, där han i årtionden spelade för fulla hus. Yakov Smirnoff drog sig tillbaka år 2015, men hans teater kränger ännu biljetter till en föreställning rubricerad Dinner with Yakov, för fyrtio dollar per skalle. Att döma av besvikna recensioner på hemsidan Tripadvisor.com så består Dinner with Yakov av en två timmars filmvisning, ackompanjerad av en dassig lunchlåda. ”Maten var usel, och Yakov var inte ens särskilt rolig”, klagar recensenten Roy från Utah. Smirnoffs folkliga humor är ändå på tok för snäll för de yngre generationerna, som föredrar snuskigare och elakare komiker. Ett exempel på det senare är den ovan nämnda Borat, vars komik går ut på att håna samma vita lantisar som Yakov Smirnoff ägnade sitt liv åt att underhålla.

Högt uppe i bergen besöker vi Top of The Rock – en turistanläggning ägd av sportfiskemogulen Johnny Morris. Top of The Rock inbegriper ett museum, en restaurang, diverse småbutiker och en The Arnold Palmer Driving Range – en utslagsplats listigt förklädd till golfbana. Museet stoltserar med allt från indianfiltar och pilspetsar till signerade foton av västernskådisar som Gene Autry och Roy Rogers. Anläggningens koppling till golflegenden Palmer är något diffus, men personalen är synnerligen trevlig och hjälpsam. Denna kroniska och obönhörliga trevlighet är förstås väl bekant för resenärer till den amerikanska bondvischan, men hindrar tyvärr inte akademiska och kulturella eliter från att betrakta landsortsborna med fasa och förakt.

”Stället kryllar av white trash med sydstatsflaggor på sina bilar”, varnar en av mina kolleger vid det fina universitetet när jag berättar om mina semesterplaner. Under hela min vistelse i Branson lyser dessa ökända flaggor med sin frånvaro. Inte ens en ynka Donald Trump-dekal går att finna. Detta speglar väl mitt generella intryck att ”vanligt folk” i USA helt enkelt inte bryr sig särskilt mycket om politik. Det är bara européer och storstadsliberaler som hetsar upp sig över sådant.

Komikern Louis CK noterade en gång att ”white trash” är den enda socialt accepterade etniska förolämpningen i dagens USA. I detta har han förstås helt rätt. Desto mer slående är dock hur hastigt denna sociala klassifikation har expanderat på senare år. Begreppet ”white trash” användes en gång i tiden för att beteckna individer på samhällets absoluta bottenskikt – tandlösa analfabeter som kokar amfetamin i plåttunnor och kallar svarta amerikaner för ”n***er”. Idag används samma begrepp för att beskriva i princip vem som helst som råkar bo utanför storstaden, som inte tillbringat ett halvdussin år vid universitetet, som inte läser New Yorker eller Huffington Post, som inte avskyr det republikanska partiet eller oroar sig tillräckligt över global uppvärmning. Den pensionerade byggnadsinspektören i bubbelpoolen på Welk Resorts må framstå som en helt vanlig, trevlig farbror, men i eliternas ögon är han en primitiv reaktionär, som bara väntar på ett tillfälle att dra på sig ett vitt skynke och bränna kors på folks gräsmattor. De där bonnläpparna är ju likadana allihop. Har du inte sett Mississippi brinner?

På vägen hem från vår bergsutflykt passerar vi Bransons legendariska huvudgata Route 76. Det är först nu som stadens förfall på allvar gör sig påmint. Den en gång stolta avenyn kantas idag av nedlagda teatrar, hotell och restauranger. Skumma små butiker erbjuder lågprisbiljetter till mindre populära föreställningar, såsom Dinner with Yakov. Andra ägnar sig åt ”timeshare disposal”, och erbjuder snabb service åt folk som desperat försöker avyttra sina andelslägenheter i staden. Man frågar sig vad som hänt med de tusentals människor som en gång befolkade alla dessa hotellrum. Svaret är enkelt: De har dött ut. Det är inte bara Bransons stjärnor som kilat vidare, utan även dess klientel. I en lokaltidning frågar sig Bransons näringsidkare hur de ska få staden på fötter igen. Somliga har till exempel förespråkat legalisering av kasinoverksamhet. Dylika åtgärder skulle dock attrahera allsköns synd och omoral, och ödelägga Bransons rykte som familjevänlig semesterort. Spel och dobbel är dessutom ingen garanti för succé, åtminstone att döma av spökstäder som Reno och Atlantic City. Andra menar att Branson behöver diversifiera sitt utbud i etnisk mening. Om landets vita och protestantiska befolkning verkligen håller på att dö ut, bör Branson istället satsa på växande grupper, som till exempel latinos. Hur ett sådant kulturellt skifte skulle se ut är dock svårt att föreställa sig. Skulle stadens alla restauranger byta ut grits och cornbread pudding mot tacos och enchiladas? Skulle Bransons åldrande countrymusiker plötsligt dra på sig sombreros och börja lira mariachi och bolero? Och om en sådan revolution verkligen ägde rum, skulle Branson fortsätta att vara Branson?

Stadens dilemma speglar en större problematik, den om USA:s framtid. Vad händer med en nation när dess tongivande befolkningsmajoritet dör ut och ersätts med en annan? Kommer Amerika att fortsätta att vara Amerika efter en sådan omvälvning? För att få en optimistisk prognos kan man vända sig till före detta presidenten Bill Clinton, som i ett tal från 1997 välkomnade sitt lands demografiska nydaning som ”en tredje amerikansk revolution” som skulle ”bevisa att vi kan leva utan en dominant, europeisk kultur”. Clinton kritiserade dem som sökte klamra sig fast vid det förflutna, och målade upp en framtid där USA:s nyanlända befolkning ”återupplivar vår kultur, vidgar våra vyer, förnyar våra värderingar och påminner oss alla om vad det verkligen betyder att vara amerikan”.

Denna bild av USA som en ”universell nation”, vars statsskick och värderingar saknar etnisk förankring, är i det närmaste allenarådande i dagens mediedebatt. För att få ett mer fatalistiskt perspektiv kan man dock vända sig till statsvetaren Samuel Huntington, vars mastodontverk Who Are We? The Challenges to America’s National Identity från år 2004 ägnades just åt detta spörsmål. Huntington betraktar där sitt lands brittiska och protestantiska arv som centralt för dess republikanska statsskick, och ställer sig följande retoriska fråga:

Skulle Amerika vara vad det är idag om det inte hade koloniserats av brittiska protestanter, utan av franska, spanska eller portugisiska katoliker? Svaret är nej. Det hade inte varit Amerika; det hade varit Quebec, Mexiko eller Brasilien.

Huntington menar att protestantismens fokus på den enskilda människans samvete och ansvar inför Gud ligger bakom amerikanska värderingar såsom individualism, jämlikhet och yttrandefrihet. Huntington är här i gott sällskap. Sjuttio år tidigare gjorde sociologen Max Weber samma observation i sitt storverk Den protestantiska etiken och kapitalismens anda. Weber noterade också hur reformationens idéer påskyndade kapitalismens utveckling genom att förse den med en gudomlig förankring. (Man har svårt att tänka sig en mer slående hybrid av kommers och gudstro än Branson, Missouri). I Who Are We? förutspår Samuel Huntington med fasa hur USA, berövat sitt centrala, protestantiska arv, förr eller senare kommer att låta sig slitas itu av identitetspolitik och massinvandring från Latinamerika.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Bill Clinton och Samuel Huntington representerar förstås diametralt olika visioner för USA, och det återstår att se vem av dem som hade bäst koll på läget. Även om den mer optimistiske Clinton får rätt i slutänden har jag svårt att se hur hans vision skulle kunna rädda Branson – en stad helt försjunken i det förflutna.

Som avslutning på semestern gästar vi Dolly Parton’s Dixie Stampede – en middagsföreställning med hästar och amerikanska inbördeskriget som tema. Vid ingången får besökare själva välja läktare beroende på vilket lag de hejar på – Nord eller Syd. De båda arméerna utkämpar därefter en serie av ”slag” i form av griskapplöpning, precisionskastning med toalettlock och olika typer av hästsport. Dolly Parton själv är förstås frånvarande, men hästarna gör bra ifrån sig, och stämningen är glad och uppsluppen. Jag kan knappt tänka mig en bättre definition av vad Bob Dylan kallade för ”det gamla, underliga Amerika” än denna bisarra kombination av gyckel och krigsspel. Föga förvånande har fru Partons inbördeskrigsbuskis ådragit sig kritik i massmedierna. På vänsterliberala Slate.com noterar skribenten Aisha Harris med fasa hur Dixie Stampede nästan helt ignorerar krigets ursprung och orsak, nämligen slaveriet av svarta amerikaner. Hennes kritik är förstås rimlig, och del av en bredare, och långt mer kvalfull debatt, som pågått ända sedan amerikanska inbördeskrigets slut. Hellre än att bestraffa eller förödmjuka de besegrade sydstaterna för slaveriets synder, så manade president Abraham Lincoln sina landsmän till förlåtelse och återförening. Genom att offentligt hedra båda sidors hjältemod och uppoffringar hoppades Lincoln stävja sydstaternas hämndlystnad och undvika vidare splittring. Lincolns försonliga anda höll i sig förvånansvärt länge, och kan skönjas i filmer som En nations födelse och Borta med vinden. På senare år har denna obekväma kompromiss dock börjat knaka i fogarna. Statyer av sydstatsgeneraler som Robert E Lee och Stonewall Jackson forslas nu regelbundet iväg från offentliga platser, och allt fler biografer har slutat visa Borta med vinden – av politiska skäl. Jag frågar mig hur länge det dröjer innan organisationer som Black Lives Matter får nys om Dolly Partons otidsenliga spektakel och stänger ner hela alltet för gott. Detta vore förstås synd, inte minst för dem av oss som uppskattar griskapplöpning och politiskt inkorrekt buskis.

Hemma vid Welk Resorts är fredagskaraoken redan i full gång. Ett äldre par sjunger något slags countryduett som jag inte känner igen. I baren stiftar vi bekantskap med Bob, en medelålders sjuksköterska och krigsveteran. Bob var stationerad i Västtyskland under åttiotalet, och tjänstgjorde senare i Kuwaitkriget 1991, där han fick träffa självaste general Schwarzkopf.

”Han hade det största huvud jag någonsin sett på en människa”, berättar Bob. ”Det var verkligen jättelikt.”

Bob kommer till Branson regelbundet för att lyssna på country, besöka skjutbanor och dra nytta av de många rabatter som staden erbjuder krigsveteraner. Snorkiga storstadsliberaler tycker om att håna lantisar som Bob för deras myckna vapeninnehav. I ett särskilt graverande fall anklagade president Obama bittra landsortsbor i Mellanvästern för att ”klamra sig fast vid sina gevär och biblar”. Vad få bryr sig om att notera är att dessa eländiga bonnlurkar inte sällan lär sig hantera sagda vapen i syfte att tjäna sitt land. Varje gång det fina folket i Washington får för sig för att intervenera i Mellanöstern så skickas lantisar som Bob dit för att göra grovjobbet. Den amerikanska lägre medelklassens förfall innebär därför att Pentagon får allt svårare att rekrytera lämpade stridisar.

På lördag morgon är det dags att checka ut från Welks. Jag plockar upp en gratistidning i hotellobbyn och möts av en glad nyhet: Yakov Smirnoff kommer tillbaka till Branson! Smirnoff, vars karriär fick sig en rejäl törn i samband med kalla krigets slut, har nu fått nytändning. Senare tids osämja mellan den amerikanska regeringen och Vladimir Putin har försett Smirnoff med ”massor av nytt, kul material” att jobba med. Bransons turistbyrå hoppas att Smirnoffs comeback kommer att vända stadens nedåtgående trend, och kanske till och med locka till sig en ny och yngre publik. Måhända finns det hopp för Branson i alla fall. Kanske kan såväl staden som den amerikanska nationen finna ett sätt att återuppliva sin kultur, vidga sina vyer och förnya sina värderingar, precis som president Clinton föreslog. Detta vore verkligen en glad nyhet, inte minst för Bransons synnerligen trevliga och hårt arbetande invånare. Ett återupplivat och förnyat Branson blir dock aldrig detsamma som det gamla Branson, vars långsamma död ter sig alltmer oundviklig. För den som vill uppleva det ”gamla, underliga Amerika”, medan det fortfarande finns kvar, kan jag varmt rekommendera ett besök i denna unika lilla stad mitt i ingenstans. För något mer amerikanskt än Branson, Missouri, är sannerligen svårt att hitta.