Bråkmakaren
Efter det att Paul Romer disputerade i nationalekonomi vid University of Chicago och Massachusetts Institute of Technology publicerade han två av de mest citerade artiklarna inom ämnet ekonomisk tillväxt. Tidigare forskning, framförallt av Robert Solow, hade visat att ekonomisk tillväxt beror på ökad produktivitet snarare än ökningar av mängden kapital eller mer arbete. Annorlunda uttryckt: vårt materiella välstånd beror på att vi arbetar smartare, inte hårdare. Problemet som kvarstod var att förklara varför produktiviteten ökar. Solow valde att helt enkelt bortse från frågan och lämna produktivitetsökningen som en oförklarad faktor i sin modell. Romer gav sig emellertid på uppgiften att förklara denna produktivitetsökning vilket gav upphov till de så kallade endogena modellerna och konstaterade då enkelt men briljant att idéer är annorlunda än vanligt kapital. Fysiskt kapital är begränsat på så sätt att två olika personer inte kan äta samma hamburgare samtidigt. Däremot är det fullt möjligt för samma två personer att båda kunna Pythagoras sats utan att det påverkar det andra.
Den förväntade karriären efter att ha publicerat banbrytande forskning på kort tid efter disputationen borde ha varit att röra sig mellan olika positioner på amerikanska toppuniversitet. Romer valde dock att lämna akademin och har bland annat grundat ett bolag som sysslar med online-undervisning. Efter flera års frånvaro återvände han dock och blev professor vid New York University 2011. Under 2015 och 2016 skrev han två uppsatser som fick stor uppmärksamhet. Den första, Mathiness in the Theory of Economic Growth, är ett angrepp på vad han anser vara slarvig användning av matematiska modeller för att förklara ekonomisk tillväxt. Den andra, The Trouble With Macroeconomics, är ett generalangrepp på de senaste trettio årens forskning om konjunkturcykler och framförallt tre särskilt prominenta forskare.
Nationalekonomer har under lång tid använt sig av matematiska modeller för att förenkla en komplicerad verklighet och specificera vad det är man mäter om man ägnar sig åt empirisk forskning. Användning av relativt avancerad matematik är inte okontroversiellt. Kritiker menar att det är verklighetsfrånvänt och alltför abstrakt att koka ner komplexa mänskliga fenomen i ekvationer. Matematiska begrepp är även exkluderande. Det är svårt för andra samhällsvetare och humanister att läsa nationalekonomisk forskning och förstå vad det handlar om eftersom man själv inte tvingats att läsa några terminer matematik under sin utbildning. Romers uppsats har en annan utgångspunkt. Istället för att kritisera matematik i nationalekonomi pekar han ut ett antal artiklar som han kritiserar för att använda matematik för att dölja orimliga antaganden. Romer kallade fenomenet för ”mathiness”, och poängterade att det riskerar att underminera seriösa forskare. Om allt för många använder matematik för att dölja orealistiska antaganden och inte för att göra sina argument tydligare, finns det en risk att ingen längre kommer att ta matematiska modeller på allvar.
Uppsatsen väckte en hel del uppmärksamhet genom att tydligt och brutalt peka ut enskilda forskare som ansvariga för sprida dålig forskning och anklaga dem för att ha en politisk agenda. De uppsatser han kritiserade hade alla utgått från att nya idéer och teknologier kunde skapas på en marknad i perfekt konkurrens. Romer och andra har istället antagit att det krävs mera imperfekt konkurrens där företag kan göra större vinster för att finansiera sin forskning och utveckling. Det inte helt självklart att detta skall tolkas i en klassisk höger-vänster kontext, men de nationalekonomer som Romer anklagar för ”mathiness” är alla klassiska marknadsliberaler.
Nationalekonomi är, åtminstone bland samhällsvetare, känt för att föra ganska brutala akademiska debatter. Det har funnits gott om metodstrider under åren. Ändå var uppsatsen om ”mathiness” ovanligt frän i sin kritik och ovanligt direkt i sina utpekanden. Att anklaga en kollega för att aktivt underminera framtida forskning är även det hårdare än tidigare debatter om sakfrågor. I jämförelse med Romers andra uppsats var kritiken dock relativt mild.
I The Trouble With Macroeconomics diskuterar Romer de senaste årens forskning inom makroekonomi på kort sikt, det vill säga den forskning som försöker förstå varför konjunkturcykler uppstår och hur de skall bemötas. Romer menar att forskningen inte gjort några framsteg de senaste trettio åren och pekar särskilt ut tre forskare, samtliga belönade med ekonomipriset som ansvariga för dagens situation. Uppsatsen skapade en enorm diskussion kort efter att den publicerades och har mötts av både medhåll och kritik. Såväl innehållet som de direkta personangreppen mot andra forskare var närmast unika från en så pass väletablerad ekonom som Romer.
Uppsatsen inleds med att Romer noterar att enligt en stor del av den moderna forskningen i makroekonomi har centralbankerna en relativt liten påverkan på inflationsnivån. Men samtidigt finns det mycket tydliga bevis, från till exempel USA under tidigt 1980-tal, hur den amerikanska centralbanken (Federal Reserve) såväl ville som lyckades få ner inflationen genom högre räntor. Teorin verkar alltså inte stämma särskilt bra gentemot verkligheten.
Den teoribildning som framförallt förknippas med att såväl monetär som fiskal politik inte kan påverka konjunkturcyklerna kallas real business cycles (RBC). Teorin utvecklades av amerikanen Edward Prescott och norrmannen Finn Kydland, och de belönades med ekonomipriset 2004 för sina idéer. Kortfattat anser de att konjunkturcykler beror på ”reala” faktorer, så som förändringar av produktiviteten (teknologichocker), individers incitament att arbeta eller missväxt. Eftersom det är reala faktorer som skapat upp- eller nedgången finns det inte mycket som vare sig centralbank eller finansdepartement kan göra för att parera cyklerna. Staten bör istället fokusera på de långsiktiga regelverken och bara acceptera att det ibland kommer att såväl gå upp som nedåt på kort sikt. Denna teori skiljer sig rejält från till exempel keynesianska (efter forskningen av John Maynard Keynes) teorier eller monetaristiska teorier som föreskriver att finansdepartementet respektive centralbanken kan, och bör, försöka parera framförallt lågkonjunkturer för att undvika att medborgarna är arbetslösa i onödan. RBC var redan före Romers artikel en kontroversiell teori som många forskare förhöll sig skeptiska till. Enligt den borde löner och priser justera sig så smidigt att ingen kan vara ofrivilligt arbetslös. Om konjunkturen på grund av till exempel högre oljepris sjunker, borde löner och priser också sjunka. I verkligheten verkar såväl löner och priser vara stabila, framförallt löner sjunker sällan ens i kraftiga lågkonjunkturer och således finns det gott om individer som vill och kan arbeta men som inte klarar av att hitta ett jobb.
Om Romer endast gått till angrepp mot Prescott och RBC-skolan hade uppsatsen varit mindre uppseendeväckande. Men de två övriga utpekade, Robert Lucas och Thomas Sargent, är mindre kontroversiella och brukar ofta lyftas fram som de viktigaste makroekonomerna under de senaste trettio åren. Båda forskar inom traditionen som kallas neoklassisk, och som tillsammans med den neokeynesianska teorin är de två teorier som de flesta forskare arbetar inom. Lucas och Sargent blev båda berömda då de kritiserade de rådande keynesianska teorierna under 1970-talet och påpekade att dessa behövde kompletteras med ett stort antal antaganden för att kunna användas.
För att förstå varför så många antaganden behövdes är det nödvändigt med en kort utvikning om det stora problemet som alla makroekonomer drabbas av, nämligen identifiering. Makroekonomer studerar stora, generella frågor såsom vad som bestämmer löner och arbetslöshet på hela arbetsmarknaden. Om man vill studera både utbudet och efterfrågan på en arbetsmarknad, och samtidigt har data över arbetad tid och löner, är problemet att det blir möjligt att konstruera närmast oändligt många olika versioner. Vet man inte hur utbudskurvan ser ut kan man heller inte rita en efterfrågekurva och vice versa. Rent matematiskt har man för många olösta parametrar i förhållande till antalet ekvationer. Det går alltså inte att konkretisera hur utbudet och efterfrågan på arbetskraft ser ut genom att bara titta på data som finns tillgängliga genom insamlad statistik. Det behövs en teori som gör det möjligt att anta att vissa parametrar har ett visst värde, för att minska ner antalet möjliga kombinationer. Vissa antaganden är okontroversiella. Det är rimligt att anta att företag kommer att anställa färre individer om priset på arbetskraft ökar och att efterfrågekurvan därför lutar nedåt. Det är också rimligt att anta att fler individer kommer att vilja arbeta, och arbeta flera timmar, om det lönar sig mer. Utbudet är därför positivt. Men exakt hur starka dessa effekter är blir omöjligt att veta utan vare sig en riktigt bra forskningsmetod eller antaganden. I makroekonomi har ofta forskare gjort ett stort antal antaganden, baserat på teori, för att på så vis kunna konstruera utbuds- och efterfrågekruvor.
En viktig aspekt på Romers kritik mot antaganden som görs inom makroekonomin är att de ofta är otydligt beskrivna. Istället för att lista vilka antaganden som forskaren har valt döljs dessa ofta inom matematiska beskrivningar av verkligheten. Eftersom många antingen inte orkar eller saknar förmågan att lösa dessa ekvationer från början till slut blir de omöjliga att kritisera på ett transparent vis. Resultatet blir forskning som är svår att kritisera och förbättra. En intressant poäng är att Sargent och Lucas själva var noggranna med att poängtera precis detta problem med tidigare forskning. Några av deras mest inflytelserika artiklar handlade om just detta, men då kritiserades äldre generationers forskning. Att de sedan själva inte har lyckats lösa problemet på ett särskilt mycket bättre vis framstår som besvärande. Romer menar att dessa brister har lett till att de senaste 30 årens forskning närmast gått förlorade. Makroekonomisk forskning står idag och stampar på samma ställe samtidigt som läget ytterligare förvirras på grund av att antaganden döljs i matematiska dimridåer.
Hur har då Romers kritik mottagits? En intressant motreplik kommer från Ricardo Reis, forskare vid London School of Economics. I ”Is something really wrong with macroeconomics?” argumenterar han för att den svepande kritiken mot makroekonomisk forskning, som Romer och flera andra framfört, på det stora hela har fel. Han visar att forskningen som bedrivs av unga toppforskare långt ifrån handlar om verklighetsfrånvända modeller utan empiriska belägg. Tvärtom är den full av uppsatser som använder olika tekniker för att empiriskt belägga samband. Efter finanskrisen blev makroekonomer anklagade för att inte studera kopplingen mellan finansmarknaderna och makroekonomin. Reis visar att det fanns gott om sådana studier före krisen och att antalet ökade efter krisen. Anklagelserna mot att makroekonomer är dåliga på att förutsäga framtida utveckling är förvisso helt sann, men å andra sidan är uppgiften närmast omöjlig.
Populärt
Hederskulturens medlöpare
Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.
Det är inte helt enkelt att svara på om Romer eller Reis har rätt. En bredare fråga är hur denna situation överhuvudtaget har kunnat uppstå. Hur kommer det sig att makroekonomer verkar ha fastnat i så pass infekterade bråk, medan övriga nationalekonomer i ganska stor utsträckning är ense i många frågor? En förklaring är att makroekonomi mer än andra discipliner har drabbats av de problem som kan uppstå i akademins elfenbenstorn. På ett seminarium under den stora American Economics Association-konferensen diskuterade ett antal äldre forskare problemet med att framförallt unga forskares prestationer bedöms efter hur många uppsatser de har publicerat i de fem mest inflytelserika tidskrifterna. Även om de endast publicerar bra forskning innebär kravet på att publicera sig i dem att unga forskare anpassar sin forskning för att maximera sannolikheten att få sin forskning publicerad just där. Istället för att forska i frågor de är mest intresserade av, eller som de tror är viktigast för samhället, ägnas all tid åt att försöka pricka in vad man tror att redaktörer och bedömare skulle uppskatta. Detta leder till att nya, men kontroversiella, projekt inte genomförs eftersom de inte går att publicera. Utan publikationer i ”top five” är det svårt eller omöjligt att få ett jobb vid något bättre universitet. Detta fenomen gäller i allt större utsträckning även i Sverige idag.
På samma sätt belönar akademin sällan icke-akademiska prestationer. När doktorander rekryteras eller lektorat tillsätts är det forskningsprestationer som bedöms, inte erfarenheter från arbete vid en centralbank eller finansdepartement. Det är osannolikt att någon som arbetat vid en centralbank skulle skapa en teori där centralbanken saknar förmåga att påverka ekonomin i någon direkt utsträckning. Avsaknaden av personer som arbetat utanför akademin i någon större utsträckning är potentiellt skadligt för disciplinen. Samtidigt är det svårt att hänga med den senaste utvecklingen inom forskningen om man står utanför akademin och den som, om än tillfälligt, lämnar universitetsvärlden kommer att ha färre publicerade artiklar än den som arbetar där utan avbrott. Att hitta den rätta balansen mellan att belöna akademisk excellens och samtidigt ta in andra erfarenheter är inte enkelt, men det vore orimligt att tro att man inte kan lära sig något vettigt utanför akademin.
Romers kritik mot de senaste decenniernas makroekonomiska forskning är hård. Förhoppningsvis kommer etablerade forskare framöver på ett pedagogiskt och tydligt vis att svara Romer, och visa att Reis mera optimistiska bild stämmer. Med tanke på den betydelse som makroekonomiska teorier spelar i offentlig debatt och praktisk politik vore det sorgligt om Paul Romer har rätt.
Anders Gustafsson är doktorand i nationalekonomi vid Internationella handelshögskolan i Jönköping och Ratio.