VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Opinion

Backa upp Macron i EU

Av Gunnar Lund

Frankrikes president vill fördjupa EU:s samarbete. Sverige måste stödja honom för Europas och demokratins skull.

I Emmanuel Macron har fransmännen fått en president med stora ambitioner. Han vill mer än reformera sitt land, ja han säger sig vilja ”transformera” det Frankrike som med åren har kommit att präglas alltmer av stagnation och pessimism. Unikt begåvad, beläst och historiskt bevandrad och med ett obegränsat självförtroende har denne trettionioåring på mindre än ett år vänt upp och ner på fransk politik. De partier till höger och vänster som dominerat scenen i decennier ligger i spillror. De har fått bereda plats för en hjältefigur och reformator som politiskt placerat sig ”både till höger och till vänster”. En intensiv reformverksamhet har inletts som för tankarna till de omvälvande förändringar som de Gaulle genomförde när han 1958 kallades tillbaka till makten. Det återstår att se om vi bevittnar början på en skördetid för i Frankrike länge uppskjutna reformer eller om Macron som så många före honom skall bli ett offer för den ovilja till förändring som utmärker delar av det franska samhället.

Men Macrons ambition stannar inte vid Frankrike. Han säger sig också vilja ”lägga en ny grund” för det europeiska samarbetet. I sin kampanj för att vinna presidentämbetet gjorde han vad ingen politisk ledare i Europa vågat på länge: han talade sig varm för ett pånyttfött och fördjupat europeiskt samarbete. Det får sägas vara politiskt djärvt i ett Frankrike som med åren blivit alltmer EU-skeptiskt och där 50 procent av de yngre väljarna i presidentvalets första omgång röstade för EU-fientliga ytterlighetspartier till höger och vänster. Redan under presidentvalskampanjen lanserade Macron konkreta förslag för ett framtida fördjupat Europasamarbete. Sedan tillträdet har han vidareutvecklat dem, bland annat i ett brett anlagt Europatal vid Sorbonne i början av hösten. Det handlar för honom om att bygga färdigt det institutionella ramverk som bär upp eurosamarbetet och som visade sig lida av allvarliga brister när den ekonomiska och finansiella krisen bröt ut för tio år sedan. Det handlar också om att göra EU till en mer effektiv och inflytelserik utrikes- och säkerhetspolitisk aktör liksom att med de länder som vill och kan fördjupa det försvarspolitiska samarbetet. Migrationspolitiken måste enligt Macron för att fungera ges mer överstatliga inslag, där en effektiv extern gränskontroll ställs i centrum liksom ett system för tvingande bördefördelning. Terrorismbekämpning och klimatpolitik är andra områden som Macron anser kräva mer gemensamma tag på europeisk nivå.

Macrons seger över populister och nationalister i Frankrike speglar – och har samtidigt bidragit till – det omslag vi kunnat iaktta i folkopinionen det senaste året. Stödet för EU och det europeiska samarbetet har ökat markant på hela vår kontinent.

Den mobilisering som kommit till stånd mot trångsynt nationalism har också hjälpts på vägen av det brittiska beslutet att lämna Europeiska unionen. De profetior har kommit på skam som i beslutet såg en dödsstöt åt den europeiska integrationen. Andra medlemsländer har inte såsom förutskickades ställt sig i kö för att följa britternas exempel. Tvärtom har de flesta kunnat se och inse att dessa med sitt beslut skjutit sig själva rejält i foten. I de förhandlingar som inletts kring Storbritanniens utträde illustreras dagligen för EU-medborgare runt om på vår kontinent hur stora de värden och fördelar är som ett medlemskap rymmer och som går förlorade vid ett utträde. Inte ens Bryssels mest snillrika propagandister hade kunnat snickra ihop en lika effektiv reklam för den europeiska integrationen.

Om britterna gjort sig själva en gigantisk otjänst har de i gengäld gjort EU en tjänst. Deras beslut om utträde har frigjort politisk och intellektuell energi för andra att i konstruktiva banor tänka och planera kring integrationens framtid. Storbritannien har i fyrtio års tid utgjort en bromskloss i integrationsarbetet. De har ofta sett som sin främsta uppgift att urvattna andras ambitioner och att utverka undantag och särordningar för egen del. Visst finns det anledning att beklaga att ett så stort och resursstarkt land mäler sig ur den gemenskap som man gärna skulle se omfatta hela vår kontinent. Men det går inte att blunda för att detta för den övriga medlemskretsen öppnar möjligheter och vägar framåt som hittills varit stängda eller svårframkomliga.

Det är dessa vägar som nu utforskas och debatteras i Bryssel, Paris och Berlin. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och Europeiska rådets ordförande Donald Tusk har bägge i större anföranden nyligen ställt sig bakom många av Emmanuel Macrons förslag till ett fördjupat samarbete. Även Angela Merkel och finansminister Wolfgang Schäuble har stött den inriktning de franska förslagen getts. En hel del skiljer förvisso Tyskland och Frankrike åt, i synnerhet när det gäller eurosystemets reformering, och Angela Merkels handlingsfrihet är beskuren till följd av förbundsdagsvalet nyligen. Hon har emellertid under sitt långa maktinnehav troget upprepat att det är mer och inte mindre Europa som utgör lösningen på vår kontinents problem. Allt talar för att Merkel vill använda sin resterande tid som kansler för att ge gestalt och innehåll åt den visionen. Av Europavänner i hennes eget land med förre utrikesministern Joschka Fischer i spetsen uppmanas hon ta till vara den historiska chans som nu erbjuds att rädda och vidareutveckla det europeiska samarbetet.

De krafter som satts i rörelse till förmån för en utvecklad integration är betydande. Men detsamma gäller de motkrafter som mobiliseras. Den våg av nationalism och populism som sköljt över vår världsdel under senare år har möjligen hejdats men den har långt ifrån tömts på sin styrka. Härom vittnar extremhögerns framgångar i valen nyligen i Tyskland och Österrike liksom de auktoritära strömningar som gör sig breda i Centraleuropa. Den kraftmätning fortsätter som ytterst gäller demokratins och det öppna samhällets fortlevnad på vår kontinent.

Den fördjupning av Europasamarbetet som nu avtecknar sig kan försätta Sverige i en vansklig situation. Tyskland och Frankrike har dragit lärdom av decenniers försök att ackommodera ett motvalls Storbritannien. De tycks idag allt mindre benägna att anpassa takten i integrationen till de medlemmar som gör sig minst brådska. Det ”Europa i flera hastigheter” som passat de tvehågsna har också som modell för integrationen undergrävts då det blivit uppenbart att inte heller målet om en ”allt närmare Union” omfattas av alla. Tanken att alla förr eller senare skall ”komma ikapp” har börjat överges. Istället vill många i EU:s kärnländer nu förverkliga en fördjupad integration som i första hand avser de länder som deltar i eurosamarbetet. Risken finns att Sverige i likhet med länder som Danmark, Polen och Ungern förpassas till en tillvaro i samarbetets periferi, kanske i sinom tid i allt närmare sällskap med utanförstående länder som Norge, Schweiz och Storbritannien.

Genom Emmanuel Macrons val till president i Frankrike och britternas utträde ur EU har unikt goda förutsättningar skapats för att utveckla och fördjupa det europeiska samarbetet. I det arbete som nu vidtar har Sverige allt intresse av att delta aktivt och konstruktivt. Men då krävs att våra politiska partier vågar överge sitt krampaktiga motstånd mot överstatlighet och sin ständiga inbördes tävlan att bromsa varje steg i riktning mot ett mer ambitiöst och bindande samarbete. Liksom i andra politiska sammanhang är det viktigt att vi öppnar oss för en förutsättningslös debatt om vad vi i sak gemensamt vill åstadkomma i Europa. Först i ljuset därav bör vi sedan pragmatiskt diskutera vilka medel som bör komma till användning för att nå de överenskomna målen.

Sverige bör undvika misstaget att axla britternas fallna mantel och bli en ny bromskloss i det fortsatta Europabygget. Vi bör istället göra gemensam sak med de progressiva krafter i Europa som med det europeiska samarbetet som vapen vill ta strid med den populism och inskränkta nationalism vars lockelse inte för ett ögonblick skall underskattas. Vi har idag som medlem i Unionen mer än tjugo år på nacken och en befolkning som till 65 procent anser att samarbetet som vi där bedriver är värdefullt. Sådant förpliktigar.

Gunnar Lund är före detta statsråd och ambassdör.

Mest lästa just nu

1) Kunskapen som försvann av Katarina Barrling

2) "Vi klarar det" av Annika Borg

3) En hjälte i vadmal av Patrik Oksanen

4) Vindlande om utvecklingen och jaget av Torill Kornfeldt

5) Ett fall av dåligt omdöme av Erik W Larsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) I sin egen värld av Per Svensson

2) En hjälte i vadmal av Patrik Oksanen

3) Kunskapen som försvann av Katarina Barrling

4) Vindlande om utvecklingen och jaget av Torill Kornfeldt

NR 9 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...