VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Fackböcker 2017

I germanernas fotspår

Av Henrik Höjer

Lars Lönnroth, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, är mycket väl lämpad att ge sig på strövtåg längs det germanska spåret. Han har forskat om denna tradition i decennier och skrev artiklar och skrifter om de isländska sagorna redan på 1960-talet.

Så den relativt korta och behändiga boken Det germanska spåret. En västerländsk litteraturtradition från Tacitus till Tolkien kan kanske ses som en sammanfattning av en diger och mångfaldigt prisad forskargärning. Det är en mycket innehållsrik och välskriven bok.

Lars Lönnroth tar inga onödiga omvägar, utan börjar helt enkelt från början – och slutar vid slutet av detta spår som ju enligt undertiteln startar vid Tacitus och landar vid Tolkien.

Redan omkring år 100 e Kr berättade den romerske historikern Tacitus om germanernas liv och diktning Germania, men det skulle dröja till medeltiden som denna tradition, detta spår, skulle leda till klassiska verk som Beowulf, Nibelungenlied, Eddan och de många isländska sagorna. Efterhand ledde spåret vidare till Wagners operor och så småningom till de nazistiska hjältemyterna, för att till slutligen landa i fantasy som Ringarnas herre och även dagens tv-serier som Game of Thrones. Så ser vandringsleden ut, målad med en bred pensel på en översiktlig karta.

På vandringen längs denna led berättar Lars Lönnroth ingående om de olika verken; om tillkomst, versmått, formspråk och upphovspersoner. Boken är disponerad i relativt många korta kapitel i kronologisk ordning, och de kan faktiskt även läsas fristående. Givetvis får de isländska sagorna stort utrymme – det är här Lars Lönnroths stora kunnande får sitt största utlopp.

Redan hos Tacitus så förknippas det germaniska med eskapism. Germanerna stod för någonting annat, ett alternativ till romarriket, de var en form av arkaiska ”ädla vildar” – visserligen stridslystna, vidskepliga och svårt benägna på dryckenskap, men ändå tappra, enkla, lojala och gästfria. Tacitus utsagor får tas för vad de var, en blandning av hörsägen, fantasier och rykten. Men, skriver Lars Lönnroth, kanske hade Tacitus rätt just vad gäller de berättande sånger och dikter han hävdade att germanerna brukade framföra. De poetiska texter som finns längre fram i tid hade nämligen en versform och en särskild flora av poetiska formler som bara delvis kan återföras till romersk eller kristen poesi. De kan därför ha existerat i de germanska folkens muntliga tradition en längre tid tillbaka. Ett sådant stildrag är till exempel användningen av omskrivningar och synonymer, till exempel ”Dundraren” istället för guden Tor eller ”hövdingen” istället för berättelsens hjälte. Sådana uttryck går tillbaka till ett allmängermanskt formspråk som bygger på fornengelska, forntyska, fornsaxiska och fornisländska uttryck och diktning, som kanske går tillbaka till romartiden.

Det skulle dröja till Jordanes på 500-talet och munkar och präster på 700- och 800-talen innan vi började få bättre källor än Tacitus, och texter skrivna på germanska språk. Dessa och senare texter analyseras i detalj av Lars Lönnroth – det handlar om fornengelska ordspråk och gåtor samt så småningom Beowulf och Eddan.

En vanlig föreställning som Lars Lönnroth gång efter annan vederlägger är att detta germanska spår skulle vara, eller snarare förbli, hedniskt. Han visar övertygande hur kristet gods tog sig in i detta spår, eller snarare hur de germanska stigarna flätades samman med kristna vandringsleder.

Berättartekniskt så hittar Lars Lönnroth många exempel på den så kallade isbergstekniken i de gamla sagorna. Till exempel Egil Skallagrimssons saga, som brukar tillskrivas Snorre Sturlasson, präglas av ett filmiskt sätt att berätta – vad personerna känner och tänker sägs inte rakt ut, utan lämnas till betraktaren att utröna. Lars Lönnroth återger sagans höjdpunkt, då den åldrade Egil talar med sin dotter Torgerd om sin ålderdom och förlorade livslust. ”Det skulle dröja mer än ett halvt årtusende innan en motsvarande dialog med såväl komiska som tragiska undertoner skapades i något annat land än Island. Här föregrips i själva verket det moderna dramat och Ernest Hemingways hårdkokta prosa”, skriver Lars Lönnroth. Här vill man som läsare veta ännu mer av författaren. Varför var det just de isländska sagorna och det germanska spåret som föregrep de numera klassiska berättartekniska greppen ”show, don’t tell”, som väl varenda journalist och skribent lär sig på grundkursen?

Det germanska spåret spårade dock ur under stormaktstiden, då göticismen drabbades av megalomana tendenser hos bland annat Rudbeck vid slutet av 1600-talet. Även under 1800-talets nationalromantik väcktes det germanska spåret till liv och Lars Lönnroth visar hur bland annat Esaias Tegnér i sitt författarskap lutade sig på Eddan och Hávamál.

Den germanska traditionen hamnade efterhand i riktigt dåligt sällskap. Eddan och de isländska sagorna framhölls även i Hitlers Tyskland. Lars Lönnroth redogör sakligt för denna period och hur både nazister och efterhand antinazister använde sig av det germanska arvet. ”Allt i den germanska traditionen var ju trots allt inte uselt, även om det älskades av Hitler”, konstaterar Lars Lönnroth torrt, apropå hur denna tradition hamnade totalt vilse i början och mitten av 1900-talet – när mycket av det som handlade om germaner kom att besudlas av bisarra rasteorier och dunkelt nationalsocialistiskt tankegods.

Efter denna kollaps så var det J R R Tolkien som lyckades återuppliva de germanska myterna genom de enorma försäljningsframgångarna för hans bokprojekt Ringarnas herre som befolkades av hobbitar, dvärgar och alver. Hela denna berättelse vilar tungt på det germanska arvet och en förutsättning för dessa framgångar i efterkrigstidens Europa var sannolikt att Tolkien var britt och inte kom från Tyskland, där hela germanistiken var, som Lars Lönnroth skriver, ”grundligt desavouerad”. Därför kom Tolkien att röja väg för det germanska spåret på nytt. Alla känner förstås till den enorma succén med böckerna och efterhand filmerna. År 1997 röstades Tolkiens verk fram som århundradets bok i England. Nu finns Tolkiensällskap över hela jorden och rollspel i Tolkiens anda har spelats av miljontals ungdomar – och vuxna.

Vart ska detta spår leda efter Tolkien och vår egen tid? Lars Lönnroth spanar åt fantasyhållet och till exempel Game of Thrones: ”Där fortsätter man att plundra Eddan, Beowulf och de isländska sagorna på myter och motiv, om än inte med Tolkiens eminenta sakkunskap”, skriver Lars Lönnroth.

Ett annat exempel är författaren Neil Gaimans aktuella bästsäljare om de gamla nordiska myterna, som är kryddade med en nutida tidstypisk ironi, där Tor blir en skrattretande figur och Loke är den smarte och intressante.

Det är svårare att säga vad som kommer att ske längre fram, men liksom alla bra berättelsetraditioner så är det germanska arvet tillräckligt anpassningsbart för att fungera i olika tidevarv samtidigt som det inte förlorat sin identitet och särart.

Som Lars Lönnroth skriver så kom detta arv att omformas av romersk och kristen diktning, höviska riddarromaner, götisk nationalism och romantik, Wagnersk opera, nazistisk ideologi, massproducerad fantasy och slutligen ironiska parafraser på 2000-talet.

En lockelse i den sentida tappningen av denna tradition är kanske flykten från det moderna. Wagner, Rydberg och Tolkien förenades av sin aversion mot det moderna, kapitalistiska samhället. Idag kan såväl högerextremister som new age-rörelser attraheras av det fornnordiska arvet som en reaktion mot samtiden, och historiskt sett har detta spår som sagt lett vilse flera gångar. Så därför varnar Lars Lönnroth i slutet av sin utmärkta bok sina läsare att se upp med sitt umgänge om de intresserar sig för det germanska arvet. Jag tror att risken är rätt liten om man har en ledsagare som Lars Lönnroth.

Vi kan vara övertygade om att detta spår, som nu snart har existerat i 2 000 år, även kommer att locka framtida berättare och läsare.

Mest lästa just nu

1) Kunskapen som försvann av Katarina Barrling

2) "Vi klarar det" av Annika Borg

3) En hjälte i vadmal av Patrik Oksanen

4) Vindlande om utvecklingen och jaget av Torill Kornfeldt

5) Ett fall av dåligt omdöme av Erik W Larsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Tumme med fru Fortuna av Carl Rudbeck

2) Mest pengar vinner av Karin Henriksson

3) "Vi klarar det" av Annika Borg

4) I sin egen värld av Per Svensson

5) Akademisk frihet? av MarieLouise Samuelsson

NR 9 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...