VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Mest pengar vinner

Av Karin Henriksson

De torra siffrorna och tabellerna i senaste numret av Federal Reserve Bulletin kan snabbt koncentreras till följande punkter:

· Realinkomsten i amerikanska hushåll i de övre skikten steg mer än i övriga hushåll under åren 2013–16.

· Inkomstnivån förblev högre i välutbildade vita hushåll.

· 23,8 procent av de samlade inkomsterna gick 2016 till hushållen i den översta procentenheten, jämfört med 20,3 procent 2013.

· Samma procentenhet, den översta, ägde 38,6 procent av den samlade förmögenheten 2016, jämfört med 36,3 procent 2013.

· De 90 procent av hushållen som ligger i botten ägde 22,8 procent av den samlade förmögenheten 2016, vilket är den lägsta nivån sedan1989, då centralbanken Fed inledde de här sammanställningarna, som görs vart tredje år.

Ramsan ”den rikaste 1-procenten blir rikare” har hörts i rätt många år vid det här laget. Inslag i Donald Trumps planer på en skattereform som manglas för närvarande tyder på att de rika mycket väl kan tänkas bli ännu rikare, och det försvaras med en annan gammal ramsa – ”Det är de rika som betalar mest i skatt”.

Som prenumerant på ett flertal av de eminenta, glättade månadstidningarna i USA – Town&Country, Vanity Fair, Condé Nast Traveler, Garden&Gun med flera – bläddrar jag villigt mellan reportage om enormt påkostade bröllop och samlare av vintageklockor och undrar vem som faktiskt betalar 10 000 dollar för en hotellnatt. Och artiklar och böcker om fabulöst förmöget folk är förstås ingen ny genre. Tvärtom. Det bevingade uttrycket ”conspicous comsumption” myntades av sociologen och ekonomen Thorstein Veblen redan 1899 i boken The Theory of the Leisure Class.

Med detta begrepp – iögonfallande konsumtion, eller idag snarare glupande shoppande – beskrev Veblen hur dåtidens nyrika skaffade sig ägodelar för att höja och på samma gång annonsera sin status. Den företeelsen har förblivit markant i den amerikanska kulturen, menar en nutida kollega till Veblen, biträdande sociologiprofessorn Rachel Sherman och nämner tv-formatet Real Housewifes, den vräkiga Kardashianklanen och den fiktiva nationen ”Richistan” där alla invånare är extremt förmögna.

Rachel Sherman vill gå bortom dessa klichéer och tränga in i sinnen och själar hos den omtalade, rikaste procenten i sin bok Uneasy Street. Hon genomförde djupintervjuer med ett 50-tal personer i New York som antingen har ärvt stora summor eller också drar in mångmiljonlöner. New York är numera den amerikanska stad med störst ekonomisk ojämlikhet, enligt Sherman, som inledningsvis konstaterar att den gamla wasp-bibeln Social Register är totalt passé och att dagens rikemansklass är mer mångfasetterad. Hon valde ut hushåll i de översta 5 procenten, med årsinkomster från 250 000 dollar, vilket egentligen är lite lågt med tanke på vad det faktiskt kostar att anamma den livsstil som krävs för att verkligen räknas i New York-societeten. Lustigt nog förekommer namnet Donald Trump bara en enda gång i texten, detta trots att det handlar om hans hemstad där han både har tjänat och förlorat miljarder.

En av de slutsatser man drar efter läsningen är att ja, de rika har mer pengar, vilket Ernest Hemingway påstås ha svarat Scott Fitzgerald när den senare ville romantisera överflödet. Men annars är de inte så annorlunda. De oroar sig för att bli panka, de har ungefär samma traditionella syn på ekonomiska styrkeförhållanden i äktenskapet (alltså att kvinnan helst inte ska ha mer pengar än mannen), och fruarna är piggare på shopping än de äkta männen (i samkönade äktenskap tycktes den ena parten ha mer kontroll över pengarna).

De människor som Sherman har talat med lever ganska likartade liv. De äger sin bostad, de anstränger sig för att hitta bästa privatskolan till sina barn och de lägger ner stor möda på ganska likartade uppgraderingar genom omfattande renoveringar av nämnda bostäder på Manhattan och i The Hamptons. Att ro runt utgifter på mellan 120 000 och 800 000 dollar (med dagens kurs från 1 till 6,5 miljoner kronor) per år innebär hårt arbete. Detta arbete, som Sherman kallar ”consumption work”, sköts oftast av hustrur, som betraktar sig som hemmets vd. Någon tar till och med ut lön.

De intervjuade, som enbart uppträder under sina förnamn, talar mycket ogärna om pengar – ”Det är som att fråga: Onanerar du?” – och de tenderar konsekvent att uppge lägre siffror än vad de verkliga tillgångarna motsvarar. Sherman borrar extra mycket i existentiella frågor: Tycker de att de förtjänar att ha mer än andra? Har de något ansvar för klyftorna i samhället? De flesta medger att de är privilegierade, men det slående är rationaliseringarna om att de ”arbetat hårt” för pengarna, att de ”ger tillbaka” och har en ”normal” tillvaro där sådant som ett eget flygplan ter sig som magstarkt skryt. En kvinna framhåller att hon absolut inte unnar sig någon lyx, förutom möjligen då att två tvättmaskiner och två torktumlare, vilket var det enda hon tyckte att hon verkligen kunde kosta på sig.

Rachel Sherman delar in sina intervjupersoner i två kategorier, uppåtblickande respektive nedåtblickande. De förstnämnda lever mer isolerat tillsammans med likasinnade, medan de i den andra gruppen har ett mer blandat umgänge och oftare påminner sig om sin privilegierade ställning. Detta handlar ju om New York, alltså är flertalet demokrater som röstade på Barack Obama. Men de blev sedan besvikna på hans tal om skattehöjningar. En del rationaliserande förekommer också om hur man ska förhålla sig till tjänstefolk, med extra dåligt samvete hos dem som anställt en egen kock.

Sherman bjuder på småtrevlig läsning med träffsäkra citat om i synnerhet sådant som frågan om man faktiskt behöver ytterligare en svindyr handväska, även om materialet kanske tänjs ut en aning mycket. Ett par av Shermans återkommande trådar blir samtidigt kommentarer om det amerikanska samhället i stort. De här människorna uppfattar sig inte som rika, vilket visar hur ute klasstänkande är nuförtiden. Samtidigt känner de sig lika otrygga som folk inom den i teorin så omhuldade medelklassen och fruktar att de kan förlora allt om de har otur.

Det ödet drabbade många av dem som porträtteras i Lauren Greenfields över 500 sidor stinna soffbordsbok Generation Wealth i en av förlaget Phaidons sedvanliga praktutgåvor. Greenfield har ägnat de senaste 25 åren åt fotodokumentation av stenrika i ett flertal länder. Nästan 200 av de 650 bilderna i boken finns att beskåda på International Center of Photography i New York fram till den 7 januari. Och här kan man tala om blingbling – bladguld i tjocka lager, sedelbuntar, magnumbubbel, pimpade hundkojor, åtsmitande laméfodral med hög glitterfaktor och plastikoperationer i olika varianter.

Men knappt någon verkar lycklig, eller ens tillfreds, möjligen med undantag för Camilla i anrika släkten Auchincloss ombord på en god väns yacht i Newport. Hon föddes med ”gamla pengar”, vilket inte kan sägas om flertalet på de bjärta färgfotografierna. Det är avskräckande, nästan äcklande med en vulgär materialism där alla försöker tävla med familjen Kardashian. I förordet berömmer en annan sociolog och samhällsdebattör, professor Juliet Schor, Lauren Greenfield för att ha fångat ”konsumerismen”, som för med sig ett beroende av droger, alkohol, sex och pengar. Schor slutar med att ironisera över att boken publiceras samtidigt som symbolen för överflödskulturen, Donald Trump, tillträder som president.

Titeln känns en aning missvisande, ”wealth” passar in mer på Shermans intervjuobjekt eller på den verkliga 1-procenten än på Greenfields brokiga kollektion (fast några hör hemma i bägge kategorierna, till exempel arvtagerskan Paris Hilton och nyligen avlidne Playboykungen Hugh Hefner).

Lauren Greenfield berättar att hon ibland kände det som om hon bevittnade den västerländska civilisationens sönderfall. Hon var i alla fall på plats med med sina kameror när bostadsbubblan pyste ihop över tömda pooler och ogräsfyllda planteringar utanför osålda hus. Bilderna med tillhörande – och läsvärda – berättelser av och om de porträtterade är samlade under rubriker som ”Jag shoppar, därför finns jag till”,”Sexhuvudstaden” ”Prinsessidealet”, ”Det nya åldrandet”, ”Blingdynastin och den nya oligarkin”. Det sistnämnda utspelas i Ryssland och Kina – där exempelvis fastighetsmiljardären Huang Qiaoling kan blicka ut mot en miniversion av Mount Rushmore från sitt ovala rum i sin replik av Vita huset.

Sensmoralen serveras från ett tillnyktrat Island. ”Man kände att banken var död” och det var ”massor av folk som stod och grät i korridorerna”, vittnar Ásgeir Jónsson, som poserar inne på det som var arbetsplatsen under de fåtaliga sötebrödsdagarna, Kaupthing Bank. Efter bankkollapsen satte islänningarna till alla klutar, påpekar Greenfield. De återvände ”till marken och havet… byggde upp ett hållbart fiske, ekoturism och förnyelsebar energi”.

En alternativ uppsättning av gamla ramsor, med andra ord: Pengar är inte allt, Lätt fånget, lätt förgånget och Den som gapar över mycket… Det kan nämligen gå som det gjorde för paret Siegel, som började bygga ett eget Versailles hemma i Florida, tänkt som världens största privatbostad, mitt under boomen. Det är inte klart än och att döma av uppföljningar i lokalpressen är det nu tal om att ha hyresgäster.

Mest lästa just nu

1) Kunskapen som försvann av Katarina Barrling

2) "Vi klarar det" av Annika Borg

3) En hjälte i vadmal av Patrik Oksanen

4) Vindlande om utvecklingen och jaget av Torill Kornfeldt

5) Ett fall av dåligt omdöme av Erik W Larsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Ett fall av dåligt omdöme av Erik W Larsson

2) En hjälte i vadmal av Patrik Oksanen

3) Vindlande om utvecklingen och jaget av Torill Kornfeldt

4) Kunskapen som försvann av Katarina Barrling

5) "Vi klarar det" av Annika Borg

NR 9 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...