VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Ett drama utan slut

Av Nathan Shachar

Vad hände då projektet att bryta Katalonien ur Spanien kraschade i höstas? Spaniens förklaring, att separatismen var dömd på förhand att misslyckas, är osann. Separatisternas förklaring, att Spanien krossade upproret med våld och brutalitet, är lika tokig. Nathan Shachar försöker förklara vad som verkligen hände.

I början av oktober drack jag te i en salong med utsikt över Plaça Sant Felip Neri, ett litet torg i Barcelonas gamla stad. Den jag stämt träff med, en inflytelserik person i den katalanska separatistregimen, hade föreslagit platsen för mötet som effektfull inramning till det han hade att säga.

Det finns många blodstänkta idyller i Europa; stämningstäta och angenäma hörn, vilkas namn är förknippade med massdöd och fasliga brott: Nürnberg, Mostar, Gerníka. En sådan pärla i mörk infattning är denna lilla stenlagda plats.

Gränderna intill brusar av köpenskap, flärd och turism, men hit kommer endast personer med specifikt ärende. Torget ligger i det gotiska kvarteret, där många palats, kloster och kyrkor stammar från den katalanska stormaktstiden, då tributer och donationer flödade in från Medelhavets hörn. Men kyrkan vid torgets långsida är en barockpjäs. Längst ned, kring porten, ser det ut som om jättar hade gått lös på kyrkväggen med släggor. Knytnävsstora flisor är bortslagna ur den släta kalkstensfoten. Dessa ärr i fasaden, fick skolbarnen i Franco-Spanien lära sig, var spåren efter de katalanska anarkisternas illdåd under inbördeskriget 1936–39: De hade ställt upp spanska präster mot väggen och arkebuserat dem.

Men det var något med historien som inte stämde. Republikens skröpliga bössor – förevigade i Orwells dråpliga skildring – kunde med knapp nöd såra människor. Hur skulle de ha gröpt så djupa skärvor ur stenen? Och dessutom var skadorna för långt ned på väggen för att stämma med berättelsen. Om de vållats av en exekutionspluton måste offren ha suttit ned.

Folket i kvarteret visste att sanningen var en annan, men som alla andra de åren fick de akta sig för att trotsa den officiella versionen. Det var verkligen ett svårt människorättsbrott som lämnat så drastiska spår. Men denna gång var det inte anarkisterna utan deras svurne fiende som låg bakom blodbadet. Helgonet Filippo Nero, som givit namn åt den lilla plazan, verkade i Rom på 1500-talet, och blodbadet den 16–18 mars 1938 planerades i Rom. På eftermiddagen den 16 mars fick chefen för de italienska flygbaserna på Mallorca, general Velardi, ett telegram från Mussolini med order att inleda, samma kväll, en ”våldsam aktion mot Barcelona”. Terrorbombningarna dödade över tusen personer och väckte oerhörd harm över hela världen. Bomberna som föll på Sant Felip-torget dödade 42 personer, de allra flesta skolbarn från orten och flyktingbarn som evakuerats från Madrid.

Min samtalspartner berättade inspirerat om allt detta. Jag hade hört det tidigare, men lyssnade snällt. Personen, som numera rensats ut från sitt ämbete enligt den beryktade ”paragraf 155”, ville ge den tillreste journalisten en konkret känsla av historisk kontinuitet, en känsla av att det drama som rasade i Barcelona de dagarna inte var någon plötsligt uppdykande kris, utan en länk i en historisk kedja.

Det han ville förmedla, och nästan sade rent ut, var: ”Det var Franco (=Spanien) som gav Mussolini lov att bomba oss som om vi varit undermänniskor från en annan planet. Idag yrkar man i Madrid på att Katalonien är en naturlig och självklar del av Spanien – men den gången och alla åren efter kriget fick vi samma behandling som kabylstammarna i Marocko fick av Francos legionärer. Spanjorerna avskyr oss!”

Sådant tal är inte nytt för den som bevakar konflikten Madrid–Barcelona. Katalanska nationalisters tidslinje börjar i urtiden. De sträcker sig gladeligen till tolvhundratalet och ännu längre efter argument. Spanska nationalister gör tvärtom: De hoppar helst över seklerna och gör 1978 till konfliktens år noll. Det är lätt att förstå dem. Under Kastiliens och Kataloniens 550-åriga samröre hittar opartiska bedömare inga vägande argument för att Katalonien skulle styras från Madrid – men väl en hel del argument för motsatsen.

Å andra sidan: 1978 års författning, där katalanerna accepterade långtgående självstyre inom ramen för den spanska centralstaten, är ett dräpande argument mot katalansk självständighet. Vad betyder 1714 års katalanska tragedi – som de katalanska nationalisterna skapat en kult kring – mot ett dokument från vår egen tid, som fortfarande är i kraft?

Det är en utbredd uppfattning i Spanien att katalanerna hittat på eller smyckat ut sin historia i efterhand. Under höstens kris har riksspanska medier gång efter annan kört artiklar av typen ”Tio lögner som katalanska barn lär sig i skolan”. När man nagelfar listan över föregivna lögner finns där sällan något graverande. De flesta av ”lögnerna” är fakta, lätt förgyllda av katalanska nationalister. Medeltidens katalanska stormakt, vars centrum var Barcelona och vars språk var katalanska, hette formellt ”Kungariket Aragonien”. När katalanister nu kallar fädernas rike ”Katalonien” så är det formellt fel, men bara formellt.

Den spansk-katalanska konflikten liknar inte Palestinafrågan, där både israeler och palestinier öppet erkänner att det är fråga om en lång och bitter nationell konflikt. Katalanska nationalister betraktar sitt projekt som en kamp mot kastiljanska centralstaten, alltså det som vi för enkelhetens skull kallar ”Spanien”. Men spanska nationalister erkänner inte alls någon konflikt. För dem är Katalonien en naturlig del av Spanien, och ”konflikten” är en rävaktig uppfinning av katalanska uppviglare.

Det är många år sedan jag fick det första smakprovet på konfliktens aktualitet och potens. Jag satt i en buss på väg mot den historiska lilla staden Cardona, vars borg tronar på en gräsklädd klippa omslingrad av en brusande fors. Cardona är en helig stad i det katalanska nationalmedvetandet. Borgen var katalanernas sista skans under den desperata striden mot den fransk-spanska övermakten 1714.

Det var sent 1970-tal, diktatorn var död och ordet fritt. Vid byns infart hade de lokala myndigheterna spikat upp en skylt med reklam för sevärdheterna. Budskapet var käckt nationalistiskt och talade om ”heroiskt motstånd” mot 1714 års inkräktare. Några av busspassagerarna reagerade mycket häftigt mot tongångarna, som de – med all rätt – tolkade som bristande lojalitet med Madrid. En palaver utspann sig i bussen mellan olika åskådningar och jag insåg, skräckslagen, att här fanns ännu ett stycke ångande het spansk verklighet, rotad i gångna sekler.

Självstyret i Katalonien tog form utan några uppslitande scener. Den unga spanska demokratin blomstrade och socialisterna förde under 1980-talet landet in i EU och Nato. Katalanerna gick så långt Madrid tillät och ibland längre när det gällde att återupprätta katalanskan som undervisnings- och massmediespråk. Hela tiden var känslan i Barcelona att man gick i Madrids sele och känslan i Madrid var att katalanerna slet och drog och måste tyglas för att inte skena iväg. I december 1989, efter en dramatisk höst i Europa med tyskt enande och baltiska stater i färd att bryta sig loss, kom den första stormsvalan. Det katalanska parlamentet utfärdade en resolution, där det gjordes klart att katalanernas ”trohet mot 1978 års författning inte skall tolkas som att Katalonien avstått från sin rätt till självbestämmande”.

Markeringen väckte Madrids misshag, men den följdes inte av någon konkret handling. Bägge parter hade goda skäl att hålla fred under förberedelserna inför Barcelonaolympiaden 1992, som blev en stor succé, för både Katalonien och Spanien. Efter de spanska valen 1993 fick de ännu bättre skäl att samarbeta, då det försvagade spanska socialistpartiet PSOE tvingades att regera med stöd av den katalanske regeringschefen Jordi Pujol och hans nationalistparti CiU, som hade sjutton mandat i den spanska kongressen.

Katalanernas privilegierade ställning befästes efter valen 1996, då den spanska högern äntligen besegrade socialisterna. Men José Maria Aznars Partido Popular fick ingen egen majoritet och tvingades att bita i det sura äpplet och göra upp med Pujol och hans CiU. Samarbetet fick namnet El Pacto del Majestic, efter det lyxhotell i Barcelona där detaljerna manglades. Den inbitne centralisten Aznar, som ville inskränka katalanernas självstyre snarare än utöka det, fick nu dela ut presenter till Pujol: Värnpliktsbefrielse för katalaner och den katalanska poliskårens gradvisa övertagande av det spanska civilgardets befogenheter i regionen. Men, som Pujol medger i sina memoarer, det kanske mest välkomna för hans del var att Partido Popular gick med på att tysta sin mest extreme antikatalanist, katalanen Alejo Vidal-Quadras, vars rasande attacker mot Pujols språkpolitik bidrog till den tilltagande polariseringen av civilsamhället.

Men 2000, efter fyra år av tillväxt, vann Aznar absolut majoritet och kunde för första gången behandla katalanerna som han behagade – i synnerhet som Pujol och hans CiU nu behövde Partido Populars röster i Barcelonaparlamentet för att styra Katalonien. En viktig milstolpe på vägen mot våra dagars konfrontation passerades 2003, då socialistpartiet PSOE:s unge ledare José Luis Rodríguez Zapatero avgav ett löfte till sin partifrände Pasqual Maragall, den katalanske ministerpresidenten. Maragall var den ende av PSOE:s regionala ”baroner” som stött Zapatero då han valdes till partiledare, och han hade genast urskilt i sin skyddsling en ledare av ny sort, långt mer vänsterorienterad än sina föregångare, och med huvudet fullt av vagt postmoderna och multikulturalistiska böjelser. PSOE:s gamla ledarskikt, Felipe González och Alfonso Guerra, såg rött då katalanskt självbestämmande kom på tal. Men i Zapateros öron klingade det progressivt och etniskt. Hans syn på Spanien som en cocktail av fria språk och nationer rimmade med de katalanska nationalisternas krav på utökat självbestämmande. I december 2003 svor han dyrt och heligt – och oförsiktigt:

– Om jag kommer till makten så lovar jag att acceptera nya statuter för Katalonien, vilka de vill, bara de kan enas om dem själva.

Några månader senare – efter och på grund av al-Qaidas massaker på Atochastationen i Madrid – kom Zapatero till makten, och det förflugna löftet blev regeringspolitik. Inom loppet av ett par år hade katalanerna enats om nya statuter, där de för första gången fick lov att kalla sig ”nation” och där de utlovades en egen rättsapparat, uppgraderad ställning för det katalanska språket och nästan lika stort inflytande över egna skatteintäkter som de gynnade småregionerna Baskien och Navarra. De katalanska nationalisterna, i bjärt kontrast till dagens situation, agerade i tandem med de spanska socialisterna och det gick undan som det nästan aldrig gör i spansk politik. De nya statuterna, som fick storspanska nationalister att slita sitt hår i förtvivlan, antogs i en katalansk folkomröstning och sedan av den spanska kongressen. I juli 2006 fick statuterna rang av ”Ley organica”, och undertecknades av kung Juan Carlos. (”Ley organica” är en lag av högre dignitet än vanliga lagar, och är svårare att upphäva.)

För att göra en lång historia kort: Oppositionsledaren Mariano Rajoy inlämnade prompt en besvärsskrift mot statuterna till den spanska författningsdomstolen TC. Därmed frystes statuterna. Efter fyra års arbete meddelade TC sitt beslut: De nya statuterna godkändes, med undantag för fjorton artiklar som ströks. De fjorton artiklarna var russinen i kakan. När de petats bort miste statuterna all mening för katalanska nationalister.

I spanska ögon var TC:s inblandning rimlig och befogad. I katalanska nationalisters ögon var den ett gement knep, som byggde på Partido Populars inflytande över, och påtryckningar mot, författningsdomstolens medlemmar. Bitterheten och indignationen i Katalonien över detta banade väg för konfrontationen. Något förenklat: Tidigare hade katalanska nationalister kunnat indelas i separatister och icke-separatister. Nu blev de nästan alla separatister.

I november 2011 kom den spanska högern och Rajoy till makten. Romantikern Zapatero lämnade politiken och socialisternas Katalonienpolitik kom återigen att dikteras av de regionala ”baroner” som delar högerns kompromisslösa syn på Katalonien. Den försiktige katalanske ministerpresidenten Artur Mas föreslog Rajoy en ny ”Pacto Fiscal” för Katalonien; alltså nya skatte- och finansieringsrutiner, i utbyte mot att katalanerna slutade propsa på andra reformer. Rajoy vägrade resonera, dels av princip, dels därför att han var väl medveten om att Spaniens budget inte går att balansera utan det katalanska bidraget. Hösten 2012 chockade Mas både katalaner och spanjorer då han deklarerade att han förlorat hoppet om uppgörelser i godo och nu skulle verka för ett självständigt Katalonien. Tärningen var kastad.

Spanska patrioter såg redan då Mas deklaration som ett uppror, rent av som ett försök till statskupp. För separatisterna var utbrytningsbeslutet en naturlig reaktion efter författningsdomstolens torpedering av statuterna.

1978 års författning är den stora teoretiska olägenheten för separatisterna. Den stora praktiska olägenheten är att de bara har halva Katalonien med sig. De har majoritet i parlamentet och kommer alltid att ha det, eftersom rösträkningen favoriserar glesbygder och småstäder där katalanisterna har sina röster. Men de lyckas inte vinna 50 procent av de avgivna rösterna.

Man kunde tänka sig att separatisten skulle svara: ”Men alla vågor av invandrare från södra Spanien, och sedan i vår tid av latinamerikaner och araber, har rubbat den naturliga folkstammen och spätt ut den. De egentliga katalanerna är för självständighet.”

Men det argumentet står inte till buds, eftersom de katalanska nationalisterna, inte bara fanatikerna i det revolutionära vågmästarpartiet CUP, är extremt invandrarvänliga och berömmer sig av sin öppenhet på den punkten. Alla, nya som gamla katalaner, är lika värda och lika välkomna. Den katalanska nationalismen är inte som andras mörk och exkluderande utan ljus och tolerant.

Katalanerna var 2 miljoner 1900, (svenskarna var 5,2 miljoner). Idag är katalanerna 7,5 miljoner, en ökning som mest består av invandring. De har lyckats integrera nykomlingar bättre än de flesta samhällen. Det är mycket vanligt med invandrare eller barn till invandrare som blivit hängivna katalanska nationalister. Jag har en bekant vars föräldrar, bägge invandrare, från Salamanca och Kanarieöarna, röstar på det extrema separatistpartiet CUP.

Men hur bra det än gått med integrationen så kvarstår faktum: I separatistlägret dominerar personer med rötter i regionen, och i unionistlägret dominerar personer med rötter utanför Katalonien. Skälen ligger i öppen dag. En person från Ecuador eller Peru som galant anpassat sig till liv och medborgarskap i Spanien är inte road av att plötsligt hänvisas till en annan, mindre språkgemenskap hon inte känner sig befryndad med. Sudacas – sydamerikaner – var också prominenta i unionisternas miljondemonstration den 8 oktober.

Under förspelet till höstens konflikt stod det allt klarare att katalanerna hade en plan, medan deras motståndare i Madrid saknade en plan. Rajoys beprövade politiska metod, att vänta och se, hade fört honom förbi många kriser, men allt fler av den hårda linjens män menade att passivitet denna gång var ett recept på fiasko. Separatisterna tänkte agera, och då måste Spanien också göra det.

Katalanernas plan var denna: Att göra det omöjligt för Spanien att återta kommandot över Katalonien efter en utbrytning. Civila folkmassor kring poliskaserner, baser och domstolar skulle paralysera Madrid och dess verktyg. Om de kom för att gripa någon av separatistledarna så skulle de finna en ring av tusen aktivister kring honom.

Det första steget i den katalanska utbrytningen kom den 6–7 september, då det katalanska parlamentet i praktiken ogiltigförklarade spanska lagar och spansk jurisdiktion i regionen. Formellt sett var redan detta ett uppror. Men omvärlden och Madrid fäste sig mycket mer vid nästa, tv-vänliga, kapitel i dramat, separatisternas folkomröstning om självständighet den 1 oktober.

Valet överträffade separatisternas mest rosenröda förväntningar. Att de segrade var en bisak i sammanhanget, eftersom få eller inga nejväljare deltog i omröstningen, som förbjudits av Madrid. Trots vägspärrar och razzior och flygspaning kom nästan alla valurnor fram till vallokalerna. Trots massiva och våldsamma insatser av spansk kravallpolis genomfördes omröstningen på de flesta orter. Och – den stora gåvan från Madrid till separatisterna – kravallpoliserna slog fredliga valarbetare och väljare blodiga med sina batonger mitt framför näsan på världspressen.

Det var ett självmål utan like. Samma kväll telefonerade Angela Merkel till Rajoy och meddelade honom att så här får det inte gå till i Europa. All världens förstasidor var tapetserade med de blodiga scenerna. I den skola i Girona där jag tillbringade en del av valdagen tog sjuksköterskornas kirurgiska tråd slut efter alla trasiga huvuden de sytt ihop.

Mariano Rajoy förstod vad som skett och han var skakad. Här hade alla inblandade fått en åskådlig tablå över hans och Madrids relativa maktlöshet. Trots EU:s stöd för Madrid, trots alla poliser och trots en enad nation bakom sig hade Rajoy inte förmått någonting utom att ge separatisterna gratisreklam. Han hotade med att åberopa författningens paragraf 155 så snart katalanerna proklamerade självständighet – alltså att avskaffa Kataloniens självstyre och styra regionen med dekret och vapenmakt. Men hur skulle det gå till? Fler batongslag mot civila på gatorna och mot katalanska ämbetsmän som vägrade lyda sina nya chefer? Detta skulle lätt urarta till ett nytt 1 oktober, men förstorat och blodigare – allt till separatisternas glädje.

Carles Puigdemont och Oriol Junqueras, de bägge ledande separatisterna, gjorde sig inga illusioner om att kunna besegra eller driva bort de spanska styrkorna. Målet var kaos och kris, tills oron för Spaniens ekonomi, dess väldiga statsskuld och konsekvenserna för euron skulle tvinga EU att knuffa Rajoy till förhandlingsbordet. Det var en djärv plan, men bokslutet efter 1.10 visade att det var separatisternas bästa chans.

Vad som sedan hände är ännu så länge omöjligt att förklara. De upprorsplaner som katalanska eldsjälar repeterat i åratal sattes aldrig i verket. Istället för att leda det motstånd de själva eldat upp flydde bägge de katalanska ledarna fältet. Puigdemont satte sig i säkerhet i Belgien, och Junqueras kröp snällt i spanskt fängelse, på order av en domstol vars laglighet han inte erkände.

Få såg det då det begav sig, men avgörandet – dagen då katalanerna slarvade bort sitt övertag och Spanien vände matchen – föll den 17 oktober. När det skedde var det inte Rajoys verk utan två juristers. Dels den aggressive och helt orädde riksåklagaren José Maza, dels Carmen Lamela, domare vid specialtribunalen La Audiencia Nacional. De var eniga om att fängsla, utan åtal och på obestämd tid, de katalanska medborgarorganisationernas bägge ledare, Jordi Sánchez och Jordi Cuixart.

Om dessa greps eller skadades, det hade inpräntats i de separatistiska aktivisterna sedan länge, så skulle Madrid strax få ångra det. Det fanns alla möjliga sätt att vedergälla något sådant, blockering av vägarna in i Frankrike, sittstrejker kring spanska polisstationer som förvandlade poliserna till fångar, en hel verktygslåda av motståndsaktioner. Men istället för att kalla sina trogna under fanorna och utlösa de planerade protestaktionerna gjorde Puigdemont och Junqueras – ingenting. De fördömde förstås Spanien och prisade de fängslade martyrerna men istället för att ikläda sig den ledarroll de stått efter slank de undan ansvaret. Deras enda motdrag var en storstrejk som gick ut över katalanska pendlare och inte bekymrade Madrid ett dugg.

Att Sánchez och Cuixart oskadliggjorts utan några reaktioner fick en väldig psykologisk effekt – euforisk i Madrid och beklämd i Barcelona. Jag ringde runt till mina kontakter i regeringen och medborgarrättsrörelserna. Hur kunde ledningen låta detta ske utan att den lät det stora larmet gå och kallade de sina man ur huse? De svarade alla moloket att de inte begrep hur ledningen resonerat.

När separatisterna omsider samlade sig till en ensidig självständighetsdeklaration den 27 oktober var de redan besegrade. När paragraf 155 applicerades några dagar senare hade Rajoy gott hopp om att kunna undvika blodiga scener. Så blev det. Spanien tog kontroll över Katalonien utan några svårare indicenter.

Hur förklarar separatisterna detta fiasko? Så här: ”Vi fick veta att Spanien planerade brutala åtgärder mot katalanska demonstranter, och att det fanns risk för döda på gatorna. För att förhindra det avstod vi från motstånd.”

Detta är en osann och ovärdig förklaring, som inte kommer att stå sig. Om det fanns något som kunnat tjäna separatismens sak så var det spansk brutalitet och döda på gatorna. Det var ju just detta, offervilliga civila mot väpnade spanjorer, som separatisterna stått efter. Det talas nu mycket i separatistmedier om Spaniens brutala intervention och hur det fredliga självständighetsprojektet trampades under Madrids stövel. Men Spaniens seger över separatisterna var inte våldsam, den var en walkover. Inte ett skott avlossades och inget blod spilldes. Ingen vet om separatisternas plan, att tvinga EU att ingripa, lyckats. Men det var inte Spanien som korsade separatisternas planer, utan de själva som skrinlade dem.

2017 års utbrytningsförsök misslyckades, men den katalanska krisen är inte lagd till handlingarna. Trots övermänskliga ansträngningar och unika förutsättningar lyckades den spansksinnade sidan inte vinna majoritet i det katalanska parlamentet den 21 december. Som så många andra platser på jorden är Katalonien fryst i ett dödläge: Spanien kan inte förvandla regionen till en naturlig del av landet, och separatisterna kan inte bryta sig ur Spanien. Här finns alla förutsättningar till en mycket lång och mycket slitsam konflikt.

Mest lästa just nu

1) Den narcissistiska eliten av Svante Nordin

2) Kroppsklockan klämtar för dig av Anders Mathlein

3) Skrämmande dagar framför oss av Johan Tralau

4) Lång näsa av Nima Sanandaji

5) Den leende roboten av Linda Johansson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Kroppsklockan klämtar för dig av Anders Mathlein

2) Den narcissistiska eliten av Svante Nordin

3) Skrämmande dagar framför oss av Johan Tralau

4) Lång näsa av Nima Sanandaji

5) En nördig vinterresa av Camilla Lundberg

NR 1 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...