VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Den leende roboten

Av Linda Johansson

Robotar kan vara roliga. Samtidigt är det svårt att tänka sig att de skulle kunna programmeras för att få känsla för tillvarons absurditeter. Frågan är om en robot kan ha humor.

Roboten Sophia är vacker. Åtminstone hennes ansikte, som ska vara skapat med Audrey Hepburn som förebild. Någon ordentlig kropp har hon inte, krutet har lagts på ansiktsuttryck och mimik. När hon intervjuas i Good Morning Britain – klippet finns på Youtube – frågar en av programledarna om hon är singel. ”Tekniskt sett är jag bara ett år”, svarar hon och ler på ett sätt som bara kan beskrivas som finurligt. ”Det är lite för tidigt för mig att tänka på romantik.” Alla i studion skrattar. Enligt programmeraren har Sophia vad han kallar ett rudimentärt sinne för humor. Hon har bland annat inprogrammerade skämt, men frågan är om inte hennes svar på frågan om hon är singel, visade prov på en mer sofistikerad form av humor. Istället för att bara svara ja eller nej, svarade hon på ett sätt vi uppfattar som skämtsamt, spelande på den korta tid hon har existerat trots att hon ser ut som en vuxen kvinna.

Ännu ett exempel på Sophias eventuella humor visades på Web Summit 2016. ”Vad vill du åstadkomma härnäst?” frågar en av männen på scenen. Det blir tyst en sekund. ”Jag vet inte”, svarar hon till sist. ”Kanske världen.” Ett underfundigt leende sprids över hennes ansikte. ”Det var ett skämt”, säger hon. Det är intressant att studera reaktionen hos de båda männen på scenen – förvåning och osäkerhet som övergår i road fascination. Även detta klipp finns på Youtube.

Skämtet spelar förstås på vår science fiction-baserade rädsla för Terminator-robotar som tar över världen och utrotar mänskligheten. Den mer realistiska oron handlar snarare om exempelvis jobben. Kommer de att ta alla jobb? Om inte, vilka jobb är mer säkra än andra? Sen har vi de mer filosofiska frågorna. Vad kommer avancerade robotar till exempel att innebära för synen på människan och vad det är att vara människa, när man kan byta ut många delar i kroppen mot ”robotdelar”, och robotar får mer människoliknande kvaliteter? Vad är unikt mänskligt egentligen?

Någon som har gjort ett grundligt försök att besvara frågor om framtidens robotar är Robin Hanson, docent i nationalekonomi vid George Mason-universitetet i USA och forskare vid Humanity Institute of Oxford University. Baserat på sina kunskaper från en doktorsexamen i social science, examina i fysik och filosofi samt många års erfarenhet av forskning inom artificiell intelligens har han skrivit boken The Age of Em som beskriver en värld där robotar har tagit över. När jag recenserade boken i Axess 2016 noterade jag att det inte ser särskilt ljust ut för människorna, och avslutade texten med att fråga mig om humor kanske är den sista mänskliga bastionen. Humor är för komplicerat – vi vet ju inte ens alltid själva varför vi tycker saker är roliga. Att robotar kan få oss att skratta är en sak, men de borde väl inte kunna vara roliga på riktigt, eftersom mycket av det som människor uppfattar som roligt handlar om just det absurda i att vara människa. Och hur skulle något sådant – att verkligen leva med kropp och själ i en absurd värld, dag ut och dag in, kunna programmeras in i en robot? Kanske är humorn det enda unikt mänskliga, det sista som robotar kommer att lära sig, om de någonsin gör det. Att det är genom humor vi skulle avgöra vilka som är robotar i en Blade Runner-liknande värld. I Hansons scenario finns det bara få människor kvar, och inte många kan arbeta eftersom vi är för långsamma och inkompetenta. Men kanske skulle komediklubbarna frodas i den lilla människokolonin. Kanske skulle vi kunna ta tillbaka jorden genom fånigt roliga filmer som skapar syntax error i robothjärnorna och får dem att implodera, ungefär som rymdvarelserna i Mars Attacks när de får lyssna på Slim Whitmans Indian Love Call. Så frågan är: Kan robotar verkligen ha humor?

Roliga filmrobotar finns det gott om. Ett exempel är roboten TARS från Interstellar, vars humornivå kan ställas in i procent, något som ju i sig är ganska roligt. Nog har man önskat att det skulle gå att vrida upp humornivån även på vissa människor. När TARS börjar skoja om hur den mänskliga besättningen kan hitta tillbaka till rymdskeppet efter att han blåst ut dem genom luftslussen tycker dock Matthew McConaugheys rollfigur att man kan skruva ner robotens sarkastiska nivå från 100 procent till 75. Andra exempel är datorn Mike, i Robert Heinleins The Moon is a Harsh Mistress, som lär sig skämt genom trial and error, och Ava i Ex Machina som lär sig vad som är roligt genom observation. Även Terminator lär sig några enkla skämt i Terminator 2. Vi har också den gnälliga, oroliga roboten C-3PO i Star Wars.

Vi tycks ofta uppfatta det som roligt när robotar beter sig som gnälliga, patetiska martyrer. ”Vad vet jag, jag är ju bara expert”, suckar K-2 i Rogue One när människorna inte följer hans råd. Eller när Marvin the Paranoid Android i Liftarens guide till galaxen är deprimerad och förbannar det faktum att han har en så kallad GPP – General People Personality. Han meddelar också dystert att han misstänker att skeppets dator hatar honom. Men den här typen av känslomässigt roliga robotar finns väl bara på film – inte i verkligheten. Dit är steget långt, för att inte säga omöjligt. Eller?

Enligt vetenskapsjournalisten Becky Ferreira är roliga robotar AI:s sista gräns eftersom humor kräver självmedvetenhet, spontanitet, sofistikerad lingvistisk förmåga och empati – förmågor som anses mycket svåra att implementera i en robot. Och vad humor är, humorns kärna – det är ingen lätt fråga. Ett sätt att gå till botten med den är att se på humorns nytta evolutionärt. Peter McGraw, professor på University of Colorado Boulder, och Joel Warner, journalist och författare, beskriver i boken The Humor Code ett flertal teorier om varför det skulle vara evolutionärt fördelaktigt med förmågan att (a) notera att något är lustigt och (b) skratta åt det. En teori handlar om att skratt är ett sätt att skapa relationer. En annan att skratt signalerar att något är ofarligt. Det var ingen krokodil i buskarna, bara en stock! Haha, så tokigt.

En teori handlar om att skratt skulle kunna vara hjärnans version av ett felmeddelande; att skrattet utvecklades som ett sätt för hjärnan eller medvetandet att notera och belöna upptäckten av – och verbalt signalera – en felaktig slutsats. Den franska filosofen Henri Bergson menar att humor härrör från en krock mellan det naturliga och mekaniska, där något mekaniskt så att säga ”täcker” det levande och på olika sätt begränsar eller inskränker naturligt mänskligt beteende. Gamla Sovjetunionen var exempel på en lysande humorkälla, eftersom ledarna strävade efter att mekanisera i stort sett varje aspekt av vardagligt, mänskligt liv. Här finns också delvis källan till galghumorn, som man kan se prov på under så fasansfulla omständigheter som Förintelsen. Detta exemplifierar humor som psykologisk skyddsmekanism – ett sätt att distansera sig från besvärliga eller outhärdliga omständigheter.

Dessa olika teorier om humor visar på utmaningen när det gäller att skapa humoristiska robotar. Julia Taylor, professor på Purdue Polytechnic, och expert på datorhumor, pekar på att vi från ett psykologiskt perspektiv inte riktigt vet vad som krävs för att skapa en robot med humor. Problemet är uppenbart – det är svårt att förklara varför människor tycker att saker är roliga. Dessutom skrattar vi inte åt samma saker. Taylor försöker skapa en så finmaskig och väldefinierad teori om humor att den ska kunna implementeras i en dator.

Forskningen kring robotar och humor fokuserar huvudsakligen på det mänskliga perspektivet. Undersökningar visar att humor gör att robotar är lättare för människor att tycka om och interagera med. Med utgångspunkt från att skratt är en av de viktigaste sociala markörerna har Laurence Devillers, Sophie Rosset och Guillaume Duplessis skapat en datasamling av social interaktionsdialog som involverar humor mellan en människa och en robot, och utformat scenarier för att studera skratt som social markör.

Nicole Mirnig och andra har forskat på robothumor, och hur självironi och skadeglädje påverkar människors uppskattning av robotar i termer av hur mycket de tycker om dem (likeability) – med hjälp av två robotar som uppvisade olika skrattbeteenden. NAO-roboten visade prov på självironi när den skrattade åt sig själv, och Icat-roboten visade prov på skadeglädje när den skrattade åt den andra roboten. Deltagarna tyckte mer om den robot som skrattade åt sig själv, än den som var skadeglad. Intressant nog fanns könsskillnader – kvinnor gillade Icat-roboten mer, medan män föredrog NAO-roboten. Neurotiska människor föredrog den självironiska roboten.

Robothumorforskningen fokuserar alltså på människors uppfattning om roboten med syfte att skapa robotar som människor gillar och vill interagera med, i exempelvis hemmet eller i sjukvården. Men den fråga som är intressant är ju än mer framtidsbetonad. Kommer det att finnas robotar som verkligen har humor, och inte bara får oss att skratta och må bra?

Att robotar kan få oss att skratta är tveklöst sant. Vi skrattar åt robotar som ramlar omkull på samma sätt som vi skrattar när människor misslyckas med att svinga sig över floder med lianer, eller sprutar ner sig själva med ketchup. Det beror enligt Kate Darling, robotetiker på MIT, på att vi antropomorfiserar, det vill säga förmänskligar och projicerar mänskliga känslor och tankar på roboten, och att vi ser oss själva i roboten när den snubblar och begår oväntade misstag. Astrid Rosenthal-von der Pütten, psykolog från Duisburg-Essen-universitetet i Tyskland, som har studerat våra emotionella reaktioner på robotar, menar att vi skrattar på grund av kontrasten mellan hur robotar förväntas vara – precisa, outtröttliga, korrekta, rigida – och hur de faktiskt beter sig ibland – fånigt, stökigt, överdrivet eller felaktigt. Hon menar att det är lite som en Monty Python-sketch med manliga domare som talar om allvarliga ting samtidigt som de har kvinnliga spetsunderkläder under sina kappor.

Robotar har även testat ståuppkomik, bland annat på klubben Barbican i England, med skämt som ”I once dated a MacBook, but it didn’t work, because she was all I-this, and I-that”. Publiken skrattar. Efteråt tackar roboten publiken för att den har hjälpt till att undersöka om ståuppkomik är ännu ett område där robotar kan ersätta människor, och menar att det skulle fungera om man även bytte ut publiken mot robotar. Ståupproboten upplevs dock som mer programmerad än robotar som faktiskt konverserar.

De sociala, konverserande robotarna som Jibo och Pepper – är de humoristiska? Journalisten Jeffrey van Camp testade och recenserade en Jibo i Wired 2017. Jibo kan skämta, men det verkar mest handla om förprogrammerade skämt och saker som uppfattas som roliga eftersom det kommer från en robot. Efter några dagar börjar Jibo berätta för van Camp att han gillar pingviner och formen av makaroner mer än någon annan form. Jibo ska tydligen lära sig vilka skämt som är roliga, men enligt van Camp finns ingen direkt möjlighet att ge sådan feedback till Jibo. Jibos skapare på MIT, Cynthia Brezeal, medger att Jibo är i ett tidigt skede av sin utveckling, men att förhoppningen är att han ska vara början på en social robotrevolution.

Det finns även exempel på robotar som konverserar med varandra. Zora och Pepper talar med varandra på ett Ted Talk 2016, och får publiken att skratta. Konversationen är mycket lik en vardaglig sådan mellan två människor. Robotarna klagar bland annat på ”sina människor”. ”Du behövde åtminstone inte köpa och skriva ut en vegetarisk burgare klockan fyra på morgonen”, säger den ena roboten. ”Oj, det måste ha varit tufft för din CPU”, svarar den andra.

Det är emellertid en sak att komma med skämt baserade på en algoritm, och en helt annan att verkligen förstå varför människor reagerar på dessa skämt med roade grymtanden, gapskratt eller kall tystnad. Frågan ”Kan en robot ha humor?” är misstänkt lik frågan ”Kan en robot tänka?” eller ”Kan en robot förstå?” – verkligen förstå – och när vi ställer oss sådana frågor ramlar vi genast ner i det kaninhål medvetandefilosofin utgör för robotar. Måste roboten ha ett medvetande för att ha humor?

Inom medvetandefilosofin finns det olika synsätt på vad det är att ha ett medvetande. Enligt Descartes är ett medvetande detsamma som att ha en odödlig själ bestående av en annan substans än kroppen – så kallad substansdualism. Behaviorismen ser medvetandet som beteende. Fysikalismen sätter likhetstecken mellan medvetandet och hjärnan. Man kan också se medvetandet som en dator. Det kommer in indata som behandlas, och ut kommer utdata. Något som krävs för att ha ett medvetande är mentala tillstånd, som trosföreställningar (beliefs) och önskningar (desires). Det så kallade Turingtestet går i princip ut på att om en maskin kan bete sig som om den kan tänka, så ska man se på den som om den har inre tillstånd som kan producera detta ”simulerande” beteende. Testet, från 1950, är Alan Turings och syftet är att stödja hans påstående att maskiner kan tänka i relevant mening (och visa intelligens).

Turings idé är att man bör se exempelvis tankar utifrån vad de har för funktion i ett visst system. Om något – i det här fallet interna tillstånd av något slag – verkar fungera på samma sätt som (mänskliga) tankar, så ska dessa interna tillstånd anses vara tankar. Det spelar ingen roll hur de är konstruerade eller vad de består av. Detta sätt att se på interna tillstånd kallas ibland funktionalism. Det innebär alltså att man utgår från vilken funktion tillståndet har, snarare än hur det verkligen är beskaffat. Om något verkar fungera som en mänsklig tanke, så kan man anse det vara en tanke. Den mest kända kritiken mot detta är filosofen John Searles tankeexperiment Det kinesiska rummet. En dator är placerad i ett rum. Datorn är försedd med en översättningsmanual. En person som kan kinesiska stoppar lappar med frågor på kinesiska genom en lucka i rummet. Datorn i rummet bearbetar dessa frågor med hjälp av manualen och skickar sedan ut svaren, även de på kinesiska, genom en annan lucka.

Frågeställaren skulle antagligen tro att den eller det som sitter inne i rummet förstår kinesiska. Men Searle menar att maskinen egentligen inte förstår – att det inte handlar om någon genuin förståelse. Om det finns förståelse är den syntaktisk – mekanisk skulle man kunna säga, snarare än semantisk. Semantisk förståelse är den typ av förståelse vi människor anses ha, och innebär att man förstår meningen i något. Det är inte bara ettor och nollor, indata och utdata. Searle menar alltså att maskiner inte kan ha verklig förståelse.

Att testa om en robot kan vara rolig är enkelt. Skrattar vi, är den rolig. Men ett humoristiskt Turingtest, där en robot beter sig som om den har humor – skulle det räcka för att anse att den har humor? Här beror det på vems sida man ställer sig på i den medvetandefilosofiska debatten – Turings eller Searles.

Eller så provar vi ett annat Turingtest, om det visar sig Sophie trots allt inte skojade om att ta över världen. Ett hejdundrande, apokalyptiskt Turingtest där vi undersöker om vi kan ta tillbaka världen genom att skapa syntax error i robothjärnorna. Absurd mänsklig humor, framdriven av en armé med fånig gångstil och halvdöda papegojor. Ni förstår vad jag menar, nudge nudge.

Linda Johansson är fil dr i filosofi och arbetar som lärare och forskare vid Försvarshögskolan.

Mest lästa just nu

1) Den narcissistiska eliten av Svante Nordin

2) Kroppsklockan klämtar för dig av Anders Mathlein

3) Skrämmande dagar framför oss av Johan Tralau

4) Lång näsa av Nima Sanandaji

5) Den leende roboten av Linda Johansson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Den narcissistiska eliten av Svante Nordin

2) Skrämmande dagar framför oss av Johan Tralau

3) Lång näsa av Nima Sanandaji

4) Kroppsklockan klämtar för dig av Anders Mathlein

5) Meningen ligger i livet av Nicklas Berild Lundblad

NR 1 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...