VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Det behövs ett systemskifte

Av Lars Anders Johansson

Konkurrens mellan oberoende institutioner skapar förutsättningar för ett fritt och vitalt kulturliv.

Kulturpolitiska debatter i Sverige handlar nästan alltid om relativt marginella sakfrågor, som huruvida det ska vara gratis entré till statliga museer i Stockholm eller inte. Det är frågor som inte engagerar särskilt många väljare och kulturpolitiken hamnar därför av lätt insedda skäl långt ned på dagordningen när svenskarna väljer riksdagsparti.

Men den svenska kulturpolitiken skulle behöva förändras i grunden. Inte bara för att tiden och det övriga samhället uppenbart sprungit ifrån både den verklighet som kulturpolitiken anpassades till och den ideologi som den utgick ifrån, utan också för att den är så dålig på att uppfylla sina egna mål.

Historien visat att det är konkurrens mellan oberoende institutioner som skapar förutsättningar för ett fritt och vitalt kulturliv. Trots att decentralisering av beslutsmakten i kulturlivet skrevs in i de statliga kulturpolitiska målen redan 1974, är den svenska kulturpolitikens historia en historia av kontinuerlig centralisering och ökande politisk styrning. Alliansens stora decentraliseringsreform, kultursamverkansmodellen, minskade inte det offentligas makt i kulturlivet, utan flyttade bara runt ansvaret för de statliga kulturpengarna inom offentlig sektor.

Samtidigt som kulturpolitiken från 70-talet och framåt har haft den uttalade ambitionen att ”möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse”, samt ”medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas”, har den förda politiken aktivt bidragit till att förutsättningarna för detta har undergrävts.

Frihet för den enskilde uppstår i mellanrummen mellan konkurrerande maktcentrum. Det gäller såväl inom kulturlivet som i samhället i stort. Så länge som kulturskaparna och publiken är hänvisade till ett maktcentrum, en mecenat, en beskyddare, oavsett om det rör sig om hovet, kyrkan, en korporation eller en välmenande välfärdsstat är risken för centralisering och åsiktslikriktning överhängande.

Kulturella blomstringstider genom historien har präglats av institutionell konkurrens, oavsett om vi talar om konkurrerande stadsstater i renässansens Italien, konkurrerande furstendömen i barockens Tyskland eller konkurrerande handelshus under det nederländska måleriets guldålder. På motsvarande sätt var den europeiska romanens enorma genomslag en direkt konsekvens av marknadskrafternas intåg på kulturområdet under 1800-talet. För svenskt vidkommande följde kulturell blomstring i spåren av industrialiseringen och 1800-talets liberala reformer.

Den svenska kulturella guldåldern runt förra sekelskiftet var inte en följd av en offensiv statlig kulturpolitik och omfattande offentliga satsningar på kulturlivet. Tvärtom var 1800-talets statliga insatser på kulturområdet begränsade till ett fåtal institutioner. Många av de kulturinstitutioner som vi idag tar för givna, som Skansen och Nordiska museet, var i själva verket privata initiativ som bekostades med frivilliga medel. Detsamma gäller många av de statyer som pryder Stockholms och andra svenska städers gator och torg. Andra institutioner, som Operan och Dramaten, ägdes visserligen av staten, men drevs på entreprenad.

Det tycks inte finnas något samband mellan kulturell blomstring och omfattande offentlig kulturpolitik, vare sig på nationell nivå eller lokal och regional. Tvärtom är den kulturella drivkraften inte sällan stor i glesbygdskommuner dit lite av de offentliga kulturpengarna letar sig.

Det är inte heller särskilt förvånande att den största svenska kulturella exportframgången ägt rum på ett område där det offentligas insatser varit begränsade. Det görs ibland försök att koppla det svenska musikundret till den kommunala musikskolan, men något sådant samband har mig veterligt inte påvisats. Däremot är det uppenbart att den genompolitiserade svenska filmbranschen inte kommit i närheten av vad den kommersiella musikbranschen åstadkommit.

Kulturen blir inte per automatik mer välmående bara för att man lägger fler skattekronor på den. Ändå har de senaste decenniernas regeringar ägnat sig åt en överbudspolitik där varje ny regering oavsett färg ökat den offentliga kulturbudgeten. Att 70-talets kulturpolitiska system alltjämt i huvudsak har bestått är ett stort misslyckande för de borgerliga partierna, som inte vågat utmana ett högröstat kulturetablissemang.

Miljöpartiets okänsliga styrning av kulturdepartementet har dock gjort att de latenta bristerna i det kulturpolitiska systemet kommit i öppen dag, och röster har börjat höjas mot avarterna. För att komma till rätta med dagens problem i form av identitetspolitik, likriktning och aktivistiska tjänstemän behövs en långsiktig kulturpolitik som skapar förutsättningar för fria och oberoende institutioner bortom det politiska systemets kontroll. Men då behöver liberala och konservativa politiker återigen inse att det inte är de som skapar förutsättningar för ett fritt och blomstrande kulturliv, men att de har möjlighet att sluta sätta käppar i hjulen.

Lars Anders Johansson är redaktionschef på Timbro och chefredaktör i Smedjan.

Mest lästa just nu

1) På ett kommateckens avstånd av Katarina O'Nils Franke

2) Verkligt deprimerande av Erik W Larsson

3) Uppfyllda av harm av Erik W Larsson

4) I de haltande analogiernas tid av Annika Borg

5) Kulturrevolutionen i backspegeln av Ingemar Ottosson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Ett offer för nycker av Adam Cwejman

2) Rycks inte med av Torbjörn Elensky

3) Ge mig klingande tal! av Karin Stensdotter

4) Bryt beröringsskräcken av Joel Halldorf

5) I de haltande analogiernas tid av Annika Borg

NR 5 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...